Second opinion

Förra veckan var det dags. Dags att träffa en ny ortoped för en second opinion om den höftled jag fick inopererad 24 oktober förra året. Det var så omtumlande för mig att jag inte kunnat skriva om det förrän nu.

Den opererande ortopeden tycker alltså att det var en lyckad operation, och att jag oturligt nog fått en förskjutning i höft eller rygg som gör att jag upplever en förlängning av benet med 1,5 cm. Sjukgymnasten säger att benet är alldeles för långt, och hon mäter det till 3 cm, och så säger hon att benet är vridet. Naprapaten som jag gått hos i många år säger att det är det värsta operationsresultat hon sett. Min rygg och mitt bäcken sitter som det alltid gjort men benet är 3 cm för långt och roterat.

Den second opinion som försäkringsbolaget bokat åt mig var på samma sjukhus som där jag opererade mig. Jag frågade om det verkligen var så lämpligt, men de försäkrade mig om att det var visserligen samma sjukhus, men olika kliniker, och att läkaren jag skulle träffa nu skulle ringa för att be mig ta ut jounalen för den hade han inte tillgång till.

Ingen ringde om någon journal. Och när jag kommer dit är mottagningen till den nya läkaren inte bara på samma sjukhus, utan i samma hus, i samma korridor. Och visst har han tillgång till journalen, för det är ju samma klinik.

Jag inleder med att fråga om han verkligen kan göra en opartisk second opinion. Han verkar stött över frågan. Eller mer irriterad för att jag frågar kanske. Men han menar att han kan det, och jag känner att jag inte har något val. Kemin mellan oss glimrar inte precis. Jag är irriterad och bitter och ledsen, och jag måste anstränga mig för att försöka vara saklig.

Jag berättar, blir avbruten, men ihärdar i att jag vill berätta, så då får jag göra det. Hur viktigt det var med benlängden. Att benet INTE fick bli längre. Att den opererande ortopeden frågad fyra gånger innan operationen hur jag ville ha det. Att han sa direkt efter operationen att "Nu är det i alla fall inte längre". Att han sa efter att ha sett röntgenplåtarna att det såg jättebra ut. Att han sa på återbesöket att jag "upplevde" en 1,5 cm förlängning. Men att benet enligt alla andra är 3 cm för långt, och att jag inte kan gå.

Han slingrar sig lite. Försöker med att ortopeden nog tänkt si eller så. Att den opererande ortopeden nog tänkt att man inte kan vinkla bäckenet för då kan leden gå ur led. Men hans argument faller platt för mina motargument, och jag ger mig inte. Om ortopeden hade satt leden där den ursprungliga satt så hade ju allt varit frid och fröjd. Efter några diskussioner fram och tillbaka blir det vi kommer fram till så här: Den nya ortopeden kan se på röntgenbilderna som togs dagen efter min operation att benet är förlängt med 1,5 cm. Han kan också se att benet nog är 2,5 cm för långt, men en av dessa centimetrar beror på min skolios.Det känns också som att just 3 cm är en magisk gräns som inte får uppnås. 3 cm är vad både naprapat och sjukgymnast mätt benlängdsskillnaden till men han kan inte se att det är mer än 2,5 trots att jag själv ser att det är 3 när han mäter när jag sitter upp. Han säger också att benet troligen var 1 cm längre redan tidigare, men att jag då upplevde dem som lika långa. Nu är det ytterligare 1,5 cm längre, och det måste man kompensera med klack i skon.

Så var vi där igen. Ortopeder verkar på allvar tro att man kan kompensera för olika långa ben genom att sätta in en klack i skon. Det vet alla vi som försökt att det kan man inte. Det finns inte ens korkhälar att köpa som är 1 cm, för de är 1 cm längst ute i bakkanten, och förlänger benet bara med kanske 7 mm. Det är för att det inte finns skor där det finns plats för mer - därför säljs det inte. Kan någon lägga in en lektion från verkligheten om detta i ortopedutbildningen?

Så jag säger att jag vill göra om operationen. Och då berättar han vilken svår operation det är. Att jag kommer för sent för protesen har redan vuxit fast. JAG KOMMER FÖR SENT. Det var ju inte jag som ignorerade röntgenplåtarna dagen efter operationen. Det var inte heller jag som mätte mina ben och ljög och sa att de var lika långa på återbesöket. Men nu var det alltså jag som kom för sent. Men man kan göra om den. Men det är en mycket svår operation, mycket svårare än en förstagångsoperation, eftersom man måste få bort en metallklump som vuxit fast.  Sjukskrivningen är 4-5 månader i stället för 3 som vid en förstagångsoperation.

Han pratar också om att det blir svårt att få ett operationsresultat som "lever upp till mina förväntningar". Jag försöker att inte visa det, men jag ser rött vid de orden. Det är naturligtvis mycket praktiskt att i en sådan här situation skylla på "patientens förväntningar". Det är helt subjektivt, omöjligt att mäta, och det lägger hela ansvaret på patienten. Men vem skulle kunna ha haft mer rimliga förväntningar än vad jag har? Jag har ju gjort en operation redan! Jag vet ju vad de kan åstadkomma om de gör rätt!

Vi bestämmer att han ska fundera. Han ska rådfråga en kollega, inte den opererande ortopeden utan en annan kollega. Och han ska fråga om försäkringsbolaget vill betala för en operation till. Och jag ska fundera på om jag verkligen vill göra om operationen.

När han står i dörren och redan vänt sig om för att gå frågar jag om de har kompetensen att göra om operationen. Kan han? Kan någon annan på sjukhuset? Frågan stör honom, och han säger att naturligtvis kan de det. Jag undrar.

Om jag är bitter? Ja det är jag. Jag är mycket bitter. Jag kan leva med att människor gör fel. Till och med  med att de är rent klantiga. Men jag är jättedålig på att klara av ignorans och rena lögner.

Second to some, del 2

3,5 månad efter operationen

Suck. Mitt ben är för långt.

Ortopeden viftade bort det hela, tyckte att jag skulle skaffa 1 cm klack i ena skon, och därmed var saken utagerad.

Sjukgymnasten rynkade bekymrat pannan och undrade hur ortopeden egentligen tänkte? Så mycket som en cm kan man inte ha bara som klack i skon. För det första får det inte plats i skon, och för det andra förstör man fotleden då.

Naprapaten blev fly förbannad. "Men hur ser du ut?? Det är ju för LÅNGT! Och roterat! Det här sitter inte i ryggen, det ser man ju direkt!" Och så mätte hon. Först när jag låg ned alldeles rakt. Sedan när jag stod upp. "Det här är ju inte klokt!! Jag vill nästan inte säga det men.... det är mer än två cm. Det är faktiskt tre."

Så nu ska jag få en "Second opinion". Det finns en sådan klausul i min sjukförsäkring. Och jag blev informerad om att ortopeden som ska göra denna "second opinion" kommer att kontakta mig för att be mig ta ut journalen så att han får tillgång till det. Han har inte hört av sig. Och kanske är det inte så konstigt. Han har nämligen sin mottagning på samma sjukhus som min opererande ortoped. På samma våning. I samma korridor. Jag undrar ju förstås hur pass oberoende denna andra bedömning kommer att bli.

Jag är så trött. Och under tiden haltar jag fram med mitt 3 cm för långa ben. Och jo. Det gör ont i knät, och i ryggen, och i själen att ha ett ben som är 3 cm för långt.