lördag 24 maj 2014

Just another day in paradise?

För ett par veckor sedan var jag hos en ortopedtekniker för att prova ut vilken höjd på skoförhöjning som jag ska ha. Jag trodde att det skulle bli en noggrann undersökning men det hela gick på mindre än en minut.

På remissen stod det att mitt ben var 20-25 mm för kort. Jag kunde inte låta bli att anmärka att det inte var sant, det var ju det andra benet som blivit för långt. Den stackars ortopedteknikern skrattade åt det som kanske verkade vara ett skämt.

Jag fick stå på en hög plattor där man vek in valfritt antal plattor som var 0,5 cm tjocka. Ortopedteknikern hade ett verktyg som såg ut som en stor passare, som han satte på höftbenskammarna. Jag var fullt påklädd i jeans och skjorta, och verktyget satte han utanpå kläderna. Det fanns ingen spegel.

20 mm var för lite. 25 mm var också för lite. 30 mm, var det bra? Jag hade ingen aning. Jag ville slita av mig kläderna och ställa mig framför en spegel och göra det där ordentligt, men någon spegel fanns inte. Och där och då tröttnade jag ur, så som jag gör ibland, och sa att 25 mm blir nog bra, det var ju så det stod på remissen, eller hur? Inuti var jag en svart sotig klump. Tänka att INGEN har som uppgift att kontrollera hur mycket mitt ben egentligen är förlängt, och hur mycket klack jag ska ha under foten för att det ska bli bra?

Jag hade med mig två par skor. Ett par sommargåskor och ett par sandaler. De rekommenderade mig att bara lämna in ett par skor, eftersom det var dumt att göra två par om höjden blev fel. Men leveranstiden för sulningen var fyra veckor, och eftersom detta var i mitten på maj skulle jag i så fall inte få sandalerna förrän i augusti, och då är ju sommaren slut, så jag insisterade på att få göra båda skorna.

Jag får dem i mitten på juni. Just nu går jag med ca 1,5 cm klack inuti skorna. Jag kan gå, men får ont i knät och i ländryggen ibland. Det svåraste är att stå. Det är helt omöjligt att använda det långa benet när jag står, jag är helt enbent. Det kan inte vara bra för kroppen att bli vanställd på det här sättet.

Det verkar nog som om jag är väldigt bitter. Jag ÄR bitter. Främst för att jag har fått ett sådant uselt bemötande och att den här operationsskadan är helt nonchalerad av sjukhuset som orsakade den. Men jag mår ändå bra nu. Jag börjar få distans till skadan i sig, och börjar förlika mig med att jag råkat riktigt illa ut, men jag inser att jag ändå är samma person inuti. Min kropp är invalidiserad, men jag är det inte.