onsdag 16 april 2014

Jag ska få miffosulor

Jag har jättesvårt att ta in att jag framöver ska ha miffosula på ena skon. Jag hoppas ingen tar illa vid sig för att jag använder ordet "miffo" på det här viset, för i min skalle kommer det att vara en miffosula och inget annat. Jag som alltid gillat snygga skor, fick ju när artrosen kom lägga undan allt snyggt, och jämt gå i foträta walking- eller springskor. Men under några år, när alla sår och skador kring den vänstra protesen läkt och mina ben var lika långa, kunde jag ha snygga skor med klack. Det var så roligt! Att gå på fest, dansa och ha på sig klänning och ett par riktigt snygga skor - vilken lycka det var. Men inte mer, nu ska jag ha miffosula på vänster sko resten av livet.

Det visade sig dock att min försäkring inte täcker miffosuleriet. Försäkringsbolaget ursäktade sig verkligen, men det står i villkoren att försäkringen inte täcker sådant som inte läker. Mitt korta ben kommer ju inte att växa ut igen, liksom, som sjuksköterskan sa, så då gäller den inte. Så då går den ordinarie sjukvårdsförsäkringen in. Landstinget får betala det som den privatpraktiserande ortopeden ställt till med.

Första året får man tre skor sulade, övriga år två per år. Jag inser plötsligt att två skor per år inte är någonting. Vad behöver jag i år? Jo, walkingskor för sommaren som är lätta och inte svettiga, walkingskor för hösten som tål väta, vinterkängor, sandaler för sommaren, innegympaskor, ett par snyggskor till jobbet, tofflor att ha hemma, gummistövlar. Sju par. Ska jag ha några snygga skor till fest, så blir det åtta.

Idag var jag och skulle köpa ett par fina walkingskor för sommaren, som får bli det första paret ut. Inser då att det här kommer att bli svårt. Alla lätta springskor, som det ju är frågan om, har i år en väldigt flexibel sula med jack under hela foten, så att hela skon blir extremt böjlig. Sätter man en miffosula på den, så blir ju skon helt klumpig. Funkar ju inte! Måste hitta ett par som har en sula som går i ett - och det är inte lätt. Lägg där till att de ska vara diskreta så att jag kan ha dem på jobbet. Men men. Jag får leta på. För jag tänker mig inte att ha skor som jag inte trivs med. Det här måste bli bra och det måste funka!!


Third opinion

Tack vare mitt utmärkta försäkringsbolag fick jag en third opinion. Nu på ett helt annat sjukhus. Det samtalet blev ganska bra.

Den här ortopeden menade att det var svårt att mäta exakt hur mycket benet är förlängt på röntgenplåten som tagits dagen efter operationen, men att det helt klart var så att det är en förlängning både i lårbenet och i bäckenet. Båda protesdelarna sitter alltså fel. Läkaren konstaterade också att benet är 2,5-3 cm för långt rent mättekniskt på utsidan. Jag har ju också problem med att benet är roterat, och det verkar också så vid en undersökning, men exakt hur protesen sitter ser man inte på den bild som är eftersom den är tagen rakt framifrån.

Jag fick en remiss till en ortopedteknisk klinik, som bygger sulor på skor, och ett löfte om att få komma tillbaka när ett år gått, alltså i oktober 2014, om det då fortfarande inte fungerar med benlängden.

Intressant var att den här läkaren menade att man inte alls skulle slå ut den protesdel som sitter i bäckenet, utan gör man en omoperation så lossar man den del som sitter i lårbenet. Det förvånade mig, för på Sophiahemmet hade de ju bara nämnt att det är delen i bäckenet som ska opereras om, men så gjorde man aldrig, enligt den här ortopeden. Jag frågade om det var inte var svårt att ta bort den när den vuxit fast, och fick svaret att det alltid gick, och "går det inte, då spräcker man lårbenet och sätter sen ihop det igen". Jag som är livrädd för operationer och smärta och våldsamma ingrepp blev helt darrig. Att jag överhuvudtaget utsätter mig för att ens prata om sådana här saker...

Jag som har en viss konspiratoriskt läggning när det gäller Sohiahemmet, undrar om ortopederna där redan visste att det är delen i bäckenet som sitter mest fel, och att det var därför de föreslog den metoden, när det tydligen inte alls är förstahandsvalet. Sak samma, jag måste bara lägga dem bakom mig, och försöka få mitt liv med ett 3 cm för långt ben att fungera.

Second opinion, del 2, samt outning av två usla ortopeder

Läkaren, den som jobbade på samma klinik som den opererande läkaren och ändå tyckte sig lämpa sig bra för att göra en second opinion, hörde inte av sig. Själv mådde jag jättedåligt över alltihop och orkade inte ta tag i saken, förrän en hel månad gått. Då ringde jag försäkringsbolaget, som ringde honom, som dagen efter ringde mig och sa ungefär så här:

"Nja, nu är det ju så här att ditt ben är bara 5 mm förlängt och nu har det gått så lång tid att allt vuxit fast, så om vi går in och slår loss protesdelen som sitter i bäckenet, så är det stor risk att det inte blir bra, så vi har beslutat att inte rekommendera en omoperation."

Jag fick ett utbrott. För plötsligt var vi tillbaka i förnekelsen 5 mm. Efter lite tjafsande gav han med sig igen om att det då kanske var 15 mm eller så. Men vi är ju rätt många vid det här laget som nu vet att det är närmare 3 cm.

 Det blev verkligen inget bra samtal. En svaghet jag har - jag tål inte när folk ljuger mig rakt upp i ansiktet.

Mitt försäkringsbolag är dock bra. Jag ringde dit någon vecka senare. De var inte så förvånade och jag kände att jag fick stöd i min teori att de här två ortopederna höll varandra om ryggen. Så de föreslog själva att jag skulle få träffa en tredje ortoped.

Så nu är jag färdig med Sophiahemmets ortopediklinik Ortopediskt Center. Per Hamberg som opererade mig första gången med utmärkt resultat, men som var trött eller full eller bara helt otillåtet klantig under den andra operationen, kommer jag inte att träffa igen. Inte heller hans kollega Björn Skytting som tyckte att det var en god idé att åtminstone försöka lura i mig att benet bara är förlängt med 5 mm. Hur oseriöst som helst, och ett helt fruktansvärt bemötande av en patient som gått från invaliditet 1 orsakad av artros, till invaliditet 2 - halt resten av livet - och detta orsakat av rent slarv under en rutinoperation.