För ett par veckor sedan var jag hos en ortopedtekniker för att prova ut vilken höjd på skoförhöjning som jag ska ha. Jag trodde att det skulle bli en noggrann undersökning men det hela gick på mindre än en minut.
På remissen stod det att mitt ben var 20-25 mm för kort. Jag kunde inte låta bli att anmärka att det inte var sant, det var ju det andra benet som blivit för långt. Den stackars ortopedteknikern skrattade åt det som kanske verkade vara ett skämt.
Jag fick stå på en hög plattor där man vek in valfritt antal plattor som var 0,5 cm tjocka. Ortopedteknikern hade ett verktyg som såg ut som en stor passare, som han satte på höftbenskammarna. Jag var fullt påklädd i jeans och skjorta, och verktyget satte han utanpå kläderna. Det fanns ingen spegel.
20 mm var för lite. 25 mm var också för lite. 30 mm, var det bra? Jag hade ingen aning. Jag ville slita av mig kläderna och ställa mig framför en spegel och göra det där ordentligt, men någon spegel fanns inte. Och där och då tröttnade jag ur, så som jag gör ibland, och sa att 25 mm blir nog bra, det var ju så det stod på remissen, eller hur? Inuti var jag en svart sotig klump. Tänka att INGEN har som uppgift att kontrollera hur mycket mitt ben egentligen är förlängt, och hur mycket klack jag ska ha under foten för att det ska bli bra?
Jag hade med mig två par skor. Ett par sommargåskor och ett par sandaler. De rekommenderade mig att bara lämna in ett par skor, eftersom det var dumt att göra två par om höjden blev fel. Men leveranstiden för sulningen var fyra veckor, och eftersom detta var i mitten på maj skulle jag i så fall inte få sandalerna förrän i augusti, och då är ju sommaren slut, så jag insisterade på att få göra båda skorna.
Jag får dem i mitten på juni. Just nu går jag med ca 1,5 cm klack inuti skorna. Jag kan gå, men får ont i knät och i ländryggen ibland. Det svåraste är att stå. Det är helt omöjligt att använda det långa benet när jag står, jag är helt enbent. Det kan inte vara bra för kroppen att bli vanställd på det här sättet.
Det verkar nog som om jag är väldigt bitter. Jag ÄR bitter. Främst för att jag har fått ett sådant uselt bemötande och att den här operationsskadan är helt nonchalerad av sjukhuset som orsakade den. Men jag mår ändå bra nu. Jag börjar få distans till skadan i sig, och börjar förlika mig med att jag råkat riktigt illa ut, men jag inser att jag ändå är samma person inuti. Min kropp är invalidiserad, men jag är det inte.
lördag 24 maj 2014
onsdag 16 april 2014
Jag ska få miffosulor
Jag har jättesvårt att ta in att jag framöver ska ha miffosula på ena skon. Jag hoppas ingen tar illa vid sig för att jag använder ordet "miffo" på det här viset, för i min skalle kommer det att vara en miffosula och inget annat. Jag som alltid gillat snygga skor, fick ju när artrosen kom lägga undan allt snyggt, och jämt gå i foträta walking- eller springskor. Men under några år, när alla sår och skador kring den vänstra protesen läkt och mina ben var lika långa, kunde jag ha snygga skor med klack. Det var så roligt! Att gå på fest, dansa och ha på sig klänning och ett par riktigt snygga skor - vilken lycka det var. Men inte mer, nu ska jag ha miffosula på vänster sko resten av livet.
Det visade sig dock att min försäkring inte täcker miffosuleriet. Försäkringsbolaget ursäktade sig verkligen, men det står i villkoren att försäkringen inte täcker sådant som inte läker. Mitt korta ben kommer ju inte att växa ut igen, liksom, som sjuksköterskan sa, så då gäller den inte. Så då går den ordinarie sjukvårdsförsäkringen in. Landstinget får betala det som den privatpraktiserande ortopeden ställt till med.
Första året får man tre skor sulade, övriga år två per år. Jag inser plötsligt att två skor per år inte är någonting. Vad behöver jag i år? Jo, walkingskor för sommaren som är lätta och inte svettiga, walkingskor för hösten som tål väta, vinterkängor, sandaler för sommaren, innegympaskor, ett par snyggskor till jobbet, tofflor att ha hemma, gummistövlar. Sju par. Ska jag ha några snygga skor till fest, så blir det åtta.
Idag var jag och skulle köpa ett par fina walkingskor för sommaren, som får bli det första paret ut. Inser då att det här kommer att bli svårt. Alla lätta springskor, som det ju är frågan om, har i år en väldigt flexibel sula med jack under hela foten, så att hela skon blir extremt böjlig. Sätter man en miffosula på den, så blir ju skon helt klumpig. Funkar ju inte! Måste hitta ett par som har en sula som går i ett - och det är inte lätt. Lägg där till att de ska vara diskreta så att jag kan ha dem på jobbet. Men men. Jag får leta på. För jag tänker mig inte att ha skor som jag inte trivs med. Det här måste bli bra och det måste funka!!
Det visade sig dock att min försäkring inte täcker miffosuleriet. Försäkringsbolaget ursäktade sig verkligen, men det står i villkoren att försäkringen inte täcker sådant som inte läker. Mitt korta ben kommer ju inte att växa ut igen, liksom, som sjuksköterskan sa, så då gäller den inte. Så då går den ordinarie sjukvårdsförsäkringen in. Landstinget får betala det som den privatpraktiserande ortopeden ställt till med.
Första året får man tre skor sulade, övriga år två per år. Jag inser plötsligt att två skor per år inte är någonting. Vad behöver jag i år? Jo, walkingskor för sommaren som är lätta och inte svettiga, walkingskor för hösten som tål väta, vinterkängor, sandaler för sommaren, innegympaskor, ett par snyggskor till jobbet, tofflor att ha hemma, gummistövlar. Sju par. Ska jag ha några snygga skor till fest, så blir det åtta.
Idag var jag och skulle köpa ett par fina walkingskor för sommaren, som får bli det första paret ut. Inser då att det här kommer att bli svårt. Alla lätta springskor, som det ju är frågan om, har i år en väldigt flexibel sula med jack under hela foten, så att hela skon blir extremt böjlig. Sätter man en miffosula på den, så blir ju skon helt klumpig. Funkar ju inte! Måste hitta ett par som har en sula som går i ett - och det är inte lätt. Lägg där till att de ska vara diskreta så att jag kan ha dem på jobbet. Men men. Jag får leta på. För jag tänker mig inte att ha skor som jag inte trivs med. Det här måste bli bra och det måste funka!!
Third opinion
Tack vare mitt utmärkta försäkringsbolag fick jag en third opinion. Nu på ett helt annat sjukhus. Det samtalet blev ganska bra.
Den här ortopeden menade att det var svårt att mäta exakt hur mycket benet är förlängt på röntgenplåten som tagits dagen efter operationen, men att det helt klart var så att det är en förlängning både i lårbenet och i bäckenet. Båda protesdelarna sitter alltså fel. Läkaren konstaterade också att benet är 2,5-3 cm för långt rent mättekniskt på utsidan. Jag har ju också problem med att benet är roterat, och det verkar också så vid en undersökning, men exakt hur protesen sitter ser man inte på den bild som är eftersom den är tagen rakt framifrån.
Jag fick en remiss till en ortopedteknisk klinik, som bygger sulor på skor, och ett löfte om att få komma tillbaka när ett år gått, alltså i oktober 2014, om det då fortfarande inte fungerar med benlängden.
Intressant var att den här läkaren menade att man inte alls skulle slå ut den protesdel som sitter i bäckenet, utan gör man en omoperation så lossar man den del som sitter i lårbenet. Det förvånade mig, för på Sophiahemmet hade de ju bara nämnt att det är delen i bäckenet som ska opereras om, men så gjorde man aldrig, enligt den här ortopeden. Jag frågade om det var inte var svårt att ta bort den när den vuxit fast, och fick svaret att det alltid gick, och "går det inte, då spräcker man lårbenet och sätter sen ihop det igen". Jag som är livrädd för operationer och smärta och våldsamma ingrepp blev helt darrig. Att jag överhuvudtaget utsätter mig för att ens prata om sådana här saker...
Jag som har en viss konspiratoriskt läggning när det gäller Sohiahemmet, undrar om ortopederna där redan visste att det är delen i bäckenet som sitter mest fel, och att det var därför de föreslog den metoden, när det tydligen inte alls är förstahandsvalet. Sak samma, jag måste bara lägga dem bakom mig, och försöka få mitt liv med ett 3 cm för långt ben att fungera.
Den här ortopeden menade att det var svårt att mäta exakt hur mycket benet är förlängt på röntgenplåten som tagits dagen efter operationen, men att det helt klart var så att det är en förlängning både i lårbenet och i bäckenet. Båda protesdelarna sitter alltså fel. Läkaren konstaterade också att benet är 2,5-3 cm för långt rent mättekniskt på utsidan. Jag har ju också problem med att benet är roterat, och det verkar också så vid en undersökning, men exakt hur protesen sitter ser man inte på den bild som är eftersom den är tagen rakt framifrån.
Jag fick en remiss till en ortopedteknisk klinik, som bygger sulor på skor, och ett löfte om att få komma tillbaka när ett år gått, alltså i oktober 2014, om det då fortfarande inte fungerar med benlängden.
Intressant var att den här läkaren menade att man inte alls skulle slå ut den protesdel som sitter i bäckenet, utan gör man en omoperation så lossar man den del som sitter i lårbenet. Det förvånade mig, för på Sophiahemmet hade de ju bara nämnt att det är delen i bäckenet som ska opereras om, men så gjorde man aldrig, enligt den här ortopeden. Jag frågade om det var inte var svårt att ta bort den när den vuxit fast, och fick svaret att det alltid gick, och "går det inte, då spräcker man lårbenet och sätter sen ihop det igen". Jag som är livrädd för operationer och smärta och våldsamma ingrepp blev helt darrig. Att jag överhuvudtaget utsätter mig för att ens prata om sådana här saker...
Jag som har en viss konspiratoriskt läggning när det gäller Sohiahemmet, undrar om ortopederna där redan visste att det är delen i bäckenet som sitter mest fel, och att det var därför de föreslog den metoden, när det tydligen inte alls är förstahandsvalet. Sak samma, jag måste bara lägga dem bakom mig, och försöka få mitt liv med ett 3 cm för långt ben att fungera.
Second opinion, del 2, samt outning av två usla ortopeder
Läkaren, den som jobbade på samma klinik som den opererande läkaren och ändå tyckte sig lämpa sig bra för att göra en second opinion, hörde inte av sig. Själv mådde jag jättedåligt över alltihop och orkade inte ta tag i saken, förrän en hel månad gått. Då ringde jag försäkringsbolaget, som ringde honom, som dagen efter ringde mig och sa ungefär så här:
"Nja, nu är det ju så här att ditt ben är bara 5 mm förlängt och nu har det gått så lång tid att allt vuxit fast, så om vi går in och slår loss protesdelen som sitter i bäckenet, så är det stor risk att det inte blir bra, så vi har beslutat att inte rekommendera en omoperation."
Jag fick ett utbrott. För plötsligt var vi tillbaka i förnekelsen 5 mm. Efter lite tjafsande gav han med sig igen om att det då kanske var 15 mm eller så. Men vi är ju rätt många vid det här laget som nu vet att det är närmare 3 cm.
Det blev verkligen inget bra samtal. En svaghet jag har - jag tål inte när folk ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Mitt försäkringsbolag är dock bra. Jag ringde dit någon vecka senare. De var inte så förvånade och jag kände att jag fick stöd i min teori att de här två ortopederna höll varandra om ryggen. Så de föreslog själva att jag skulle få träffa en tredje ortoped.
Så nu är jag färdig med Sophiahemmets ortopediklinik Ortopediskt Center. Per Hamberg som opererade mig första gången med utmärkt resultat, men som var trött eller full eller bara helt otillåtet klantig under den andra operationen, kommer jag inte att träffa igen. Inte heller hans kollega Björn Skytting som tyckte att det var en god idé att åtminstone försöka lura i mig att benet bara är förlängt med 5 mm. Hur oseriöst som helst, och ett helt fruktansvärt bemötande av en patient som gått från invaliditet 1 orsakad av artros, till invaliditet 2 - halt resten av livet - och detta orsakat av rent slarv under en rutinoperation.
"Nja, nu är det ju så här att ditt ben är bara 5 mm förlängt och nu har det gått så lång tid att allt vuxit fast, så om vi går in och slår loss protesdelen som sitter i bäckenet, så är det stor risk att det inte blir bra, så vi har beslutat att inte rekommendera en omoperation."
Jag fick ett utbrott. För plötsligt var vi tillbaka i förnekelsen 5 mm. Efter lite tjafsande gav han med sig igen om att det då kanske var 15 mm eller så. Men vi är ju rätt många vid det här laget som nu vet att det är närmare 3 cm.
Det blev verkligen inget bra samtal. En svaghet jag har - jag tål inte när folk ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Mitt försäkringsbolag är dock bra. Jag ringde dit någon vecka senare. De var inte så förvånade och jag kände att jag fick stöd i min teori att de här två ortopederna höll varandra om ryggen. Så de föreslog själva att jag skulle få träffa en tredje ortoped.
Så nu är jag färdig med Sophiahemmets ortopediklinik Ortopediskt Center. Per Hamberg som opererade mig första gången med utmärkt resultat, men som var trött eller full eller bara helt otillåtet klantig under den andra operationen, kommer jag inte att träffa igen. Inte heller hans kollega Björn Skytting som tyckte att det var en god idé att åtminstone försöka lura i mig att benet bara är förlängt med 5 mm. Hur oseriöst som helst, och ett helt fruktansvärt bemötande av en patient som gått från invaliditet 1 orsakad av artros, till invaliditet 2 - halt resten av livet - och detta orsakat av rent slarv under en rutinoperation.
måndag 17 februari 2014
Second opinion
Förra veckan var det dags. Dags att träffa en ny ortoped för en second opinion om den höftled jag fick inopererad 24 oktober förra året. Det var så omtumlande för mig att jag inte kunnat skriva om det förrän nu.
Den opererande ortopeden tycker alltså att det var en lyckad operation, och att jag oturligt nog fått en förskjutning i höft eller rygg som gör att jag upplever en förlängning av benet med 1,5 cm. Sjukgymnasten säger att benet är alldeles för långt, och hon mäter det till 3 cm, och så säger hon att benet är vridet. Naprapaten som jag gått hos i många år säger att det är det värsta operationsresultat hon sett. Min rygg och mitt bäcken sitter som det alltid gjort men benet är 3 cm för långt och roterat.
Den second opinion som försäkringsbolaget bokat åt mig var på samma sjukhus som där jag opererade mig. Jag frågade om det verkligen var så lämpligt, men de försäkrade mig om att det var visserligen samma sjukhus, men olika kliniker, och att läkaren jag skulle träffa nu skulle ringa för att be mig ta ut jounalen för den hade han inte tillgång till.
Ingen ringde om någon journal. Och när jag kommer dit är mottagningen till den nya läkaren inte bara på samma sjukhus, utan i samma hus, i samma korridor. Och visst har han tillgång till journalen, för det är ju samma klinik.
Jag inleder med att fråga om han verkligen kan göra en opartisk second opinion. Han verkar stött över frågan. Eller mer irriterad för att jag frågar kanske. Men han menar att han kan det, och jag känner att jag inte har något val. Kemin mellan oss glimrar inte precis. Jag är irriterad och bitter och ledsen, och jag måste anstränga mig för att försöka vara saklig.
Jag berättar, blir avbruten, men ihärdar i att jag vill berätta, så då får jag göra det. Hur viktigt det var med benlängden. Att benet INTE fick bli längre. Att den opererande ortopeden frågad fyra gånger innan operationen hur jag ville ha det. Att han sa direkt efter operationen att "Nu är det i alla fall inte längre". Att han sa efter att ha sett röntgenplåtarna att det såg jättebra ut. Att han sa på återbesöket att jag "upplevde" en 1,5 cm förlängning. Men att benet enligt alla andra är 3 cm för långt, och att jag inte kan gå.
Han slingrar sig lite. Försöker med att ortopeden nog tänkt si eller så. Att den opererande ortopeden nog tänkt att man inte kan vinkla bäckenet för då kan leden gå ur led. Men hans argument faller platt för mina motargument, och jag ger mig inte. Om ortopeden hade satt leden där den ursprungliga satt så hade ju allt varit frid och fröjd. Efter några diskussioner fram och tillbaka blir det vi kommer fram till så här: Den nya ortopeden kan se på röntgenbilderna som togs dagen efter min operation att benet är förlängt med 1,5 cm. Han kan också se att benet nog är 2,5 cm för långt, men en av dessa centimetrar beror på min skolios.Det känns också som att just 3 cm är en magisk gräns som inte får uppnås. 3 cm är vad både naprapat och sjukgymnast mätt benlängdsskillnaden till men han kan inte se att det är mer än 2,5 trots att jag själv ser att det är 3 när han mäter när jag sitter upp. Han säger också att benet troligen var 1 cm längre redan tidigare, men att jag då upplevde dem som lika långa. Nu är det ytterligare 1,5 cm längre, och det måste man kompensera med klack i skon.
Så var vi där igen. Ortopeder verkar på allvar tro att man kan kompensera för olika långa ben genom att sätta in en klack i skon. Det vet alla vi som försökt att det kan man inte. Det finns inte ens korkhälar att köpa som är 1 cm, för de är 1 cm längst ute i bakkanten, och förlänger benet bara med kanske 7 mm. Det är för att det inte finns skor där det finns plats för mer - därför säljs det inte. Kan någon lägga in en lektion från verkligheten om detta i ortopedutbildningen?
Så jag säger att jag vill göra om operationen. Och då berättar han vilken svår operation det är. Att jag kommer för sent för protesen har redan vuxit fast. JAG KOMMER FÖR SENT. Det var ju inte jag som ignorerade röntgenplåtarna dagen efter operationen. Det var inte heller jag som mätte mina ben och ljög och sa att de var lika långa på återbesöket. Men nu var det alltså jag som kom för sent. Men man kan göra om den. Men det är en mycket svår operation, mycket svårare än en förstagångsoperation, eftersom man måste få bort en metallklump som vuxit fast. Sjukskrivningen är 4-5 månader i stället för 3 som vid en förstagångsoperation.
Han pratar också om att det blir svårt att få ett operationsresultat som "lever upp till mina förväntningar". Jag försöker att inte visa det, men jag ser rött vid de orden. Det är naturligtvis mycket praktiskt att i en sådan här situation skylla på "patientens förväntningar". Det är helt subjektivt, omöjligt att mäta, och det lägger hela ansvaret på patienten. Men vem skulle kunna ha haft mer rimliga förväntningar än vad jag har? Jag har ju gjort en operation redan! Jag vet ju vad de kan åstadkomma om de gör rätt!
Vi bestämmer att han ska fundera. Han ska rådfråga en kollega, inte den opererande ortopeden utan en annan kollega. Och han ska fråga om försäkringsbolaget vill betala för en operation till. Och jag ska fundera på om jag verkligen vill göra om operationen.
När han står i dörren och redan vänt sig om för att gå frågar jag om de har kompetensen att göra om operationen. Kan han? Kan någon annan på sjukhuset? Frågan stör honom, och han säger att naturligtvis kan de det. Jag undrar.
Om jag är bitter? Ja det är jag. Jag är mycket bitter. Jag kan leva med att människor gör fel. Till och med med att de är rent klantiga. Men jag är jättedålig på att klara av ignorans och rena lögner.
Den opererande ortopeden tycker alltså att det var en lyckad operation, och att jag oturligt nog fått en förskjutning i höft eller rygg som gör att jag upplever en förlängning av benet med 1,5 cm. Sjukgymnasten säger att benet är alldeles för långt, och hon mäter det till 3 cm, och så säger hon att benet är vridet. Naprapaten som jag gått hos i många år säger att det är det värsta operationsresultat hon sett. Min rygg och mitt bäcken sitter som det alltid gjort men benet är 3 cm för långt och roterat.
Den second opinion som försäkringsbolaget bokat åt mig var på samma sjukhus som där jag opererade mig. Jag frågade om det verkligen var så lämpligt, men de försäkrade mig om att det var visserligen samma sjukhus, men olika kliniker, och att läkaren jag skulle träffa nu skulle ringa för att be mig ta ut jounalen för den hade han inte tillgång till.
Ingen ringde om någon journal. Och när jag kommer dit är mottagningen till den nya läkaren inte bara på samma sjukhus, utan i samma hus, i samma korridor. Och visst har han tillgång till journalen, för det är ju samma klinik.
Jag inleder med att fråga om han verkligen kan göra en opartisk second opinion. Han verkar stött över frågan. Eller mer irriterad för att jag frågar kanske. Men han menar att han kan det, och jag känner att jag inte har något val. Kemin mellan oss glimrar inte precis. Jag är irriterad och bitter och ledsen, och jag måste anstränga mig för att försöka vara saklig.
Jag berättar, blir avbruten, men ihärdar i att jag vill berätta, så då får jag göra det. Hur viktigt det var med benlängden. Att benet INTE fick bli längre. Att den opererande ortopeden frågad fyra gånger innan operationen hur jag ville ha det. Att han sa direkt efter operationen att "Nu är det i alla fall inte längre". Att han sa efter att ha sett röntgenplåtarna att det såg jättebra ut. Att han sa på återbesöket att jag "upplevde" en 1,5 cm förlängning. Men att benet enligt alla andra är 3 cm för långt, och att jag inte kan gå.
Han slingrar sig lite. Försöker med att ortopeden nog tänkt si eller så. Att den opererande ortopeden nog tänkt att man inte kan vinkla bäckenet för då kan leden gå ur led. Men hans argument faller platt för mina motargument, och jag ger mig inte. Om ortopeden hade satt leden där den ursprungliga satt så hade ju allt varit frid och fröjd. Efter några diskussioner fram och tillbaka blir det vi kommer fram till så här: Den nya ortopeden kan se på röntgenbilderna som togs dagen efter min operation att benet är förlängt med 1,5 cm. Han kan också se att benet nog är 2,5 cm för långt, men en av dessa centimetrar beror på min skolios.Det känns också som att just 3 cm är en magisk gräns som inte får uppnås. 3 cm är vad både naprapat och sjukgymnast mätt benlängdsskillnaden till men han kan inte se att det är mer än 2,5 trots att jag själv ser att det är 3 när han mäter när jag sitter upp. Han säger också att benet troligen var 1 cm längre redan tidigare, men att jag då upplevde dem som lika långa. Nu är det ytterligare 1,5 cm längre, och det måste man kompensera med klack i skon.
Så var vi där igen. Ortopeder verkar på allvar tro att man kan kompensera för olika långa ben genom att sätta in en klack i skon. Det vet alla vi som försökt att det kan man inte. Det finns inte ens korkhälar att köpa som är 1 cm, för de är 1 cm längst ute i bakkanten, och förlänger benet bara med kanske 7 mm. Det är för att det inte finns skor där det finns plats för mer - därför säljs det inte. Kan någon lägga in en lektion från verkligheten om detta i ortopedutbildningen?
Så jag säger att jag vill göra om operationen. Och då berättar han vilken svår operation det är. Att jag kommer för sent för protesen har redan vuxit fast. JAG KOMMER FÖR SENT. Det var ju inte jag som ignorerade röntgenplåtarna dagen efter operationen. Det var inte heller jag som mätte mina ben och ljög och sa att de var lika långa på återbesöket. Men nu var det alltså jag som kom för sent. Men man kan göra om den. Men det är en mycket svår operation, mycket svårare än en förstagångsoperation, eftersom man måste få bort en metallklump som vuxit fast. Sjukskrivningen är 4-5 månader i stället för 3 som vid en förstagångsoperation.
Han pratar också om att det blir svårt att få ett operationsresultat som "lever upp till mina förväntningar". Jag försöker att inte visa det, men jag ser rött vid de orden. Det är naturligtvis mycket praktiskt att i en sådan här situation skylla på "patientens förväntningar". Det är helt subjektivt, omöjligt att mäta, och det lägger hela ansvaret på patienten. Men vem skulle kunna ha haft mer rimliga förväntningar än vad jag har? Jag har ju gjort en operation redan! Jag vet ju vad de kan åstadkomma om de gör rätt!
Vi bestämmer att han ska fundera. Han ska rådfråga en kollega, inte den opererande ortopeden utan en annan kollega. Och han ska fråga om försäkringsbolaget vill betala för en operation till. Och jag ska fundera på om jag verkligen vill göra om operationen.
När han står i dörren och redan vänt sig om för att gå frågar jag om de har kompetensen att göra om operationen. Kan han? Kan någon annan på sjukhuset? Frågan stör honom, och han säger att naturligtvis kan de det. Jag undrar.
Om jag är bitter? Ja det är jag. Jag är mycket bitter. Jag kan leva med att människor gör fel. Till och med med att de är rent klantiga. Men jag är jättedålig på att klara av ignorans och rena lögner.
tisdag 11 februari 2014
Second to some, del 2
3,5 månad efter operationen
Suck. Mitt ben är för långt.
Ortopeden viftade bort det hela, tyckte att jag skulle skaffa 1 cm klack i ena skon, och därmed var saken utagerad.
Sjukgymnasten rynkade bekymrat pannan och undrade hur ortopeden egentligen tänkte? Så mycket som en cm kan man inte ha bara som klack i skon. För det första får det inte plats i skon, och för det andra förstör man fotleden då.
Naprapaten blev fly förbannad. "Men hur ser du ut?? Det är ju för LÅNGT! Och roterat! Det här sitter inte i ryggen, det ser man ju direkt!" Och så mätte hon. Först när jag låg ned alldeles rakt. Sedan när jag stod upp. "Det här är ju inte klokt!! Jag vill nästan inte säga det men.... det är mer än två cm. Det är faktiskt tre."
Så nu ska jag få en "Second opinion". Det finns en sådan klausul i min sjukförsäkring. Och jag blev informerad om att ortopeden som ska göra denna "second opinion" kommer att kontakta mig för att be mig ta ut journalen så att han får tillgång till det. Han har inte hört av sig. Och kanske är det inte så konstigt. Han har nämligen sin mottagning på samma sjukhus som min opererande ortoped. På samma våning. I samma korridor. Jag undrar ju förstås hur pass oberoende denna andra bedömning kommer att bli.
Jag är så trött. Och under tiden haltar jag fram med mitt 3 cm för långa ben. Och jo. Det gör ont i knät, och i ryggen, och i själen att ha ett ben som är 3 cm för långt.
Suck. Mitt ben är för långt.
Ortopeden viftade bort det hela, tyckte att jag skulle skaffa 1 cm klack i ena skon, och därmed var saken utagerad.
Sjukgymnasten rynkade bekymrat pannan och undrade hur ortopeden egentligen tänkte? Så mycket som en cm kan man inte ha bara som klack i skon. För det första får det inte plats i skon, och för det andra förstör man fotleden då.
Naprapaten blev fly förbannad. "Men hur ser du ut?? Det är ju för LÅNGT! Och roterat! Det här sitter inte i ryggen, det ser man ju direkt!" Och så mätte hon. Först när jag låg ned alldeles rakt. Sedan när jag stod upp. "Det här är ju inte klokt!! Jag vill nästan inte säga det men.... det är mer än två cm. Det är faktiskt tre."
Så nu ska jag få en "Second opinion". Det finns en sådan klausul i min sjukförsäkring. Och jag blev informerad om att ortopeden som ska göra denna "second opinion" kommer att kontakta mig för att be mig ta ut journalen så att han får tillgång till det. Han har inte hört av sig. Och kanske är det inte så konstigt. Han har nämligen sin mottagning på samma sjukhus som min opererande ortoped. På samma våning. I samma korridor. Jag undrar ju förstås hur pass oberoende denna andra bedömning kommer att bli.
Jag är så trött. Och under tiden haltar jag fram med mitt 3 cm för långa ben. Och jo. Det gör ont i knät, och i ryggen, och i själen att ha ett ben som är 3 cm för långt.
onsdag 15 januari 2014
Benet är för lååångt!!!
13 veckor efter operationen
Igår var jag på återbesök hos ortopeden. Höften har ju läkt bra, så det enda egentliga problemet är ju benlängden.
Först när jag stod upp så sa han att det ju såg bra ut, men sedan när han tittade lite närmare så höll han med om att det nog var för långt. Han mätte båda benen från höftkammen till fotknölen, och då är båda benen 96 cm, men när jag står upp och ligger ner, då är det opererade benet 1,5 cm för långt. Troligen sitter därför snedheten i ryggen eller bäckenet. När han opererade mätte han överbenet från höften till knät innan operarationen och efter att han satt i protesen, och då fick han det till lika långt. Det verkar ju dock lite konstigt att jag skulle fått en 1,5 cm snedhet i rygg eller bäcken efter operationen.
Enligt ortopdeden finns det dock inget att göra mer än att han rekommenderar mig 1 cm klack i ena skon, och mer sjukgymnastik, så jag fick en ny remiss för det.
Jag tänker boka tid hos min vanliga naprapat också, så får vi se om hon kan se att jag fått någon ny snedhet som jag inte haft förut. Jag har ju gått hos henne i många år, så hon kan min kropp.
Det känns extremt ledsamt att behöva börja med klack i skon igen. Jag vet ju av 20 års erfarenhet att det inte hjälper mot ryggont, och att det också är svårt att få skorna att sitta bra. På en del skor kan man sätta en extra klack under, och det funkar lite bättre, men ont i ryggen får man oavsett. Så jag är väldigt ledsen över det här, det är jag verkligen. Ändå måste jag ju säga att det ju redan är bättre nu än innan operationen. Jag kan inte gå lika långt än som jag kunde då, långt ifrån, men jag har ju aldrig ont mer, förutom litegrann på kvällen om jag överansträngt mig. På nätterna har jag aldrig ont, och det är så härligt att kunna sova ordentligt igen. Men jag önskade ju att det skulle bli bra. Riktigt bra. Det blev det inte.
Igår var jag på återbesök hos ortopeden. Höften har ju läkt bra, så det enda egentliga problemet är ju benlängden.
Först när jag stod upp så sa han att det ju såg bra ut, men sedan när han tittade lite närmare så höll han med om att det nog var för långt. Han mätte båda benen från höftkammen till fotknölen, och då är båda benen 96 cm, men när jag står upp och ligger ner, då är det opererade benet 1,5 cm för långt. Troligen sitter därför snedheten i ryggen eller bäckenet. När han opererade mätte han överbenet från höften till knät innan operarationen och efter att han satt i protesen, och då fick han det till lika långt. Det verkar ju dock lite konstigt att jag skulle fått en 1,5 cm snedhet i rygg eller bäcken efter operationen.
Enligt ortopdeden finns det dock inget att göra mer än att han rekommenderar mig 1 cm klack i ena skon, och mer sjukgymnastik, så jag fick en ny remiss för det.
Jag tänker boka tid hos min vanliga naprapat också, så får vi se om hon kan se att jag fått någon ny snedhet som jag inte haft förut. Jag har ju gått hos henne i många år, så hon kan min kropp.
Det känns extremt ledsamt att behöva börja med klack i skon igen. Jag vet ju av 20 års erfarenhet att det inte hjälper mot ryggont, och att det också är svårt att få skorna att sitta bra. På en del skor kan man sätta en extra klack under, och det funkar lite bättre, men ont i ryggen får man oavsett. Så jag är väldigt ledsen över det här, det är jag verkligen. Ändå måste jag ju säga att det ju redan är bättre nu än innan operationen. Jag kan inte gå lika långt än som jag kunde då, långt ifrån, men jag har ju aldrig ont mer, förutom litegrann på kvällen om jag överansträngt mig. På nätterna har jag aldrig ont, och det är så härligt att kunna sova ordentligt igen. Men jag önskade ju att det skulle bli bra. Riktigt bra. Det blev det inte.
onsdag 1 januari 2014
Två månader och en vecka efter operationen
Mitt opererade ben är för långt.
Tre gånger frågade ortopeden om benlängden, hur jag ville ha den. Alla tre gångerna svarade jag: Det är perfekt nu! Han lovade alla tre gångerna att göra så gott han kunde, och efter operationen sa han: "Nu är det i alla fall inte längre!" Men det är det. Jag vet inte exakt hur mycket men det kan vara flera centimeter. En väninna som jag inte träffat sedan före operationen utbrast direkt jag klev in i hennes hall: "Men gud! Det är ju för långt!!". Sjukgymnasten såg det också. Jag kan inte stå på båda benen samtidigt, för så mycket kan jag inte vicka bäckenet. Inte, inte, inte roligt.
Själva läkningen går dock bra. Jag går ganska bra utan kryckor och kan gå ganska långt. Har inte alls ont, utom när jag överansträngt mig, då skär det som en kniv i höften ner i benet, och då är det två kryckor som gäller resten av dagen. Jag måste erkänna att jag gärna överanstränger mig lite grann, i hopp om att protesen ska "sätta sig" och åka ner en liten bit till i benet. Jag vet att ortopeden sa att det kunde hända förra gången, då protesen ju inte växte fast som den skulle. Men nu har den kanske växt fast redan, vad vet jag.
Jag har återbesök hos ortopeden i mitten av januari. Jag tror inte att jag får något gehör för min klagan om benlängden, för jag vet att ortopederna viftar bort problemet med ett "då sätter man bara in en liten klack i ena skon" men jag som haft olika benlängd innan första operationen - i över 20 år - vet att det inte hjälper ett smack. Olika långa ben medför stora problem med ryggen och mot det hjälper ingen klack i skon.
Så tråkigt om min andra operation inte blev bra. På ett sätt är det ju ändå redan nu bättre än innan. Jag sover ju gott om nätterna eftersom jag slipper smärtan, men jag är rädd att ryggproblem kommer att ersätta så snart jag börjar använda benet fullt ut.
En sak som förresten inte funkar lika bra som förra gången är rörligheten. Den blev snabbt helt ok för att kunna gå och sitta och så, men att vinkla benet så att jag får på mig strumpan är fortfarande ett elände. Det går liksom inte! Jag klarar det för det mesta utan griptång, men då måste jag ligga på sängen och det kan ta flera minuter att lyckas sätta strumpan över tårna. Märkligt.
På tisdag börjar jag jobba 50% på kontoret. Jag har fått taxiresor beviljade som Försäkringskassan betalar. Försäkringskassan har precis som förra gången skött mitt ärende ypperligt. En egen kontaktperson, som är lätt att få tag i, och som hjälper till med allt. Allt har gått snabbt och blivit rätt. En ros till dem!
Tre gånger frågade ortopeden om benlängden, hur jag ville ha den. Alla tre gångerna svarade jag: Det är perfekt nu! Han lovade alla tre gångerna att göra så gott han kunde, och efter operationen sa han: "Nu är det i alla fall inte längre!" Men det är det. Jag vet inte exakt hur mycket men det kan vara flera centimeter. En väninna som jag inte träffat sedan före operationen utbrast direkt jag klev in i hennes hall: "Men gud! Det är ju för långt!!". Sjukgymnasten såg det också. Jag kan inte stå på båda benen samtidigt, för så mycket kan jag inte vicka bäckenet. Inte, inte, inte roligt.
Själva läkningen går dock bra. Jag går ganska bra utan kryckor och kan gå ganska långt. Har inte alls ont, utom när jag överansträngt mig, då skär det som en kniv i höften ner i benet, och då är det två kryckor som gäller resten av dagen. Jag måste erkänna att jag gärna överanstränger mig lite grann, i hopp om att protesen ska "sätta sig" och åka ner en liten bit till i benet. Jag vet att ortopeden sa att det kunde hända förra gången, då protesen ju inte växte fast som den skulle. Men nu har den kanske växt fast redan, vad vet jag.
Jag har återbesök hos ortopeden i mitten av januari. Jag tror inte att jag får något gehör för min klagan om benlängden, för jag vet att ortopederna viftar bort problemet med ett "då sätter man bara in en liten klack i ena skon" men jag som haft olika benlängd innan första operationen - i över 20 år - vet att det inte hjälper ett smack. Olika långa ben medför stora problem med ryggen och mot det hjälper ingen klack i skon.
Så tråkigt om min andra operation inte blev bra. På ett sätt är det ju ändå redan nu bättre än innan. Jag sover ju gott om nätterna eftersom jag slipper smärtan, men jag är rädd att ryggproblem kommer att ersätta så snart jag börjar använda benet fullt ut.
En sak som förresten inte funkar lika bra som förra gången är rörligheten. Den blev snabbt helt ok för att kunna gå och sitta och så, men att vinkla benet så att jag får på mig strumpan är fortfarande ett elände. Det går liksom inte! Jag klarar det för det mesta utan griptång, men då måste jag ligga på sängen och det kan ta flera minuter att lyckas sätta strumpan över tårna. Märkligt.
På tisdag börjar jag jobba 50% på kontoret. Jag har fått taxiresor beviljade som Försäkringskassan betalar. Försäkringskassan har precis som förra gången skött mitt ärende ypperligt. En egen kontaktperson, som är lätt att få tag i, och som hjälper till med allt. Allt har gått snabbt och blivit rätt. En ros till dem!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)