Fyra dagar efter operationen
Efter en besvärlig natt när jag kände att sjukhusets mål att dar ner morfinet inte lyckades - det blev lika mycket som vanligt - var det dags att förbereda sig för hemgång.
Jag hade ju inte duschat sedan innan operationen utan bara tvättat mig, allt för att försöka vara mer rädd om förbandet denna gång. Förra gången lossnade det direkt jag kom hem och därefter fick jag problem med ett vätskande sår som tog lång tid på sig att läka ordentligt. Men nu skulle det i alla fall bli hårtvätt till sist, och detta utan att blöta förbandet. Med duschpall och vältrimmade (nåja) magmuskler som gjorde att jag kunde luta mig in bakåt i duschen gick det bra. Utan griptång kunde jag dock inte klä mig själv så för det fick jag ringa på hjälp.
Efter en välbehövlig vila kom sjukgymnasten. Jag passade verkligen på att fråga om allt som hänt runt min förra operation, med möjligen för mycket träning och en protes som inte växte fast. Hon svarade att nej, det är omöjligt att träna så mycket så att det stör själva protesläkningen, det skulle i så fall vara om man lade på vikter... Hmm.... Jahaa... Jag berättade inte precis allt om hur mycket jag tränat förra gången eftersom det kändes lite skämmigt, men det blev ändå helt tydligt att man INTE ska träna så mycket och så hårt som jag gjorde förra gången. Under de tre första månaderna räcker benets egen belastning. Man ska göra alla de vanliga tråkövningarna varenda dag, och sedan komplettera med promenader som är underskattat i höftprotesläskningssynpunkt. Utöver det ska man inte göra just mycket mer än att se varenda TV-serie som finns och betrakta livet utifrån ett soffperspektiv.
Därefter var det trappträning och lite gångtips. Benet känns fortfarande för långt och som om det blivit helt kobent, men troligen är det en balansgrej. Jag har levt mitt liv den senaste tiden genom att hänga på vänsterbenet och då åker höger höft nedåt och då får benet inte riktigt plats under - det känns helt enkelt för långt. Om jag rätar upp bäckenet så bör det med tiden kännas rätt.
Till sist kom ortopeden. Jag fick recept på avledon, Xeralto-tabletter för att slippa ta sprutor med blodförtunnande själv och snabbverkande morfin. Bara 14 tabletter och max 4 per dag. Jag kommer att ligga på maxdos och då räcker de i 3,5 dygn??? Jag finner mig inte snabbt nog för mer än en lam protest, som ortopden avbryter ganska snabbt (liksom det mesta annat man säger, han är av den avbrytande sorten) och säger att jag får ringa om jag behöver mer. Och det är väl fine i och för sig. Jag får en sjukskrivning på tre månader, och jag vet inte om det är grundat på erfarenhet från förra gången men då hade han mer fokus på att jag kunde börja jobba när jag kände att det gick bra, denna gång var det mer betoning på att jag ska ta det lugnt och försöka ta vara på sjukskrivningen för att vila och läka. Och i det skick jag känner mig nu känns det som en klok och god idé förstås.
Sedan var det dags att åka hem. Min dotter kom och hjälpte mig att packa och vi åkte taxi hem. Resan hem efter förra operationen var hemsk. Varje litet gupp i gatan gjorde fruktansvärt ont, och det var fantastiskt hur många gupp det fanns och finns i Stockholms gator. Den här gången var det en helt annan resa, guppen kändes men inte farligt alls. Det ÄR mycket bättre denna gång. Men fortfarande så himla jobbigt.
Väl hemma mår jag illa och är helt slut, och måste slänga mig direkt i sängen. Hundarna är lika lyckliga och glada att se mig som jag dem, men snart kommer ena hundens husse och säger att fått några extra dagar ledigt och kan ta dem bägge tills på fredag, och då känns det faktiskt som en bra idé. De har det så mycket bättre hos honom nu, och då kan jag slippa vara rädd för rivstarter över mitt operationssår tills jag läkt lite mer.
Hemma funkar plötsligt ingenting. Enormt svårt att gå på toa. Kan inte sitta i fåtöljen. Kan inte sitta upp tillräckligt länge för att äta middag. Ont ont. Fötterna domnar, handen domnar, höften skär, foten skållas. Den brinner inte men det bränns rejält. Ont i ryggen. Ingen aptit. Till slut ger jag upp, och då tar det fyra personer 20 minuter att få mig i säng. Helt otroligt med allt som ska fixas så jag ska klara min natt själv. Min dotter är förstås här, men också min mamma och min son och hans flickvän som alla springer runt efter mina instruktioner. Jag uppskattar dem enormt men orkar inte vara trevlig, men jag tror de förstår. Min syster smsar: Jag ringer sen! och jag svarar: "Nej gör inte det". Det är jobbigt att dra hur man mår och hur det är med alla som bara vill vara snälla och som säkert uppriktigt undrar. Och inte så många förstår. Som i en chat med en vän på kvällen:
- Kan du sova om nätterna?
- Nej. Nervsmärtor.
- Hade du det sist du opererade dig?
- Ja, fast då var det ännu värre. Måste vila nu. Kram
- Det låter bra att du är bättre nu! :) Vila du...
Och det är en så socialt korrekt slutsats från vännens sida, men det blir så fel i min värld. Att det är bättre nu än förra gången, betyder inte att det är det minsta bra nu. Att man kan ha det värre gör det inte lättare att uthärda nuet. En wordfeudvän tyckte att jag skulle lägga ordet ÄRKEYNK som en beskrivning av mig själv och för att det om det finns med i ordlistan skulle ge mig gott om poäng. Den synvinkeln passar mig bättre. Jag är ett ärkeynk och tänker vara det tills jag mår bra igen, då ska jag slänga smileys omkring mig, acceptera socialt accepterade koder som har för avsikt att dämpa en situation som annars kan bli obehaglig, och vara glad och lycklig igen!
Och första natten hemma, hur blev den? Hemsk. Men nu är det förmiddag och lite lättare igen. Vila, röra på sig, vila.
tisdag 29 oktober 2013
Två dagar efter operationen
Efter den tuffa natten är all optimism stukad. Smärtlindringen fungerar dock hyfsat, så jag hyser ett litet hopp om att det inte ska bli så illa som förra gången.
Jag får gå upp och borsta tänderna. Är svajig och i badrummet svartnar det, och två snabba sköterskor fångar upp mig och lägger mig i sängen som de snabbt dragit ut till badrummet. Kallsvettig, med fötterna högt och en våt handduk i pannan blir det snart bättre. Men tänk att allt som man bara gör i vanlig fall, faktiskt tar en massa energi! En massa kraft som man inte har efter en operation.
Sköterskorna bäddar sedan om sängen så jag ska få ligga "ovanpå". Jag förstår inte riktigt den hör övertygelsen att det är bra för en att inte få ligga i de bekvämaste sjukhuskläderna med lena lakan. Nej i stället ska man ha ens egna inte lika bekväma kläder, och med en vass filt mot de bara fötterna. Jag blir inte friskare av det. Jag kan ännu inte lämna rummet - det hade ju annars varit en orsak att klä sig - men eftersom jag svimmade på toan på morgonen ska jag bara gå korta turer i rummet.
Mycket besök idag och det är härligt. Så fort någon ligger på sjukhus så erbjuder jag mig numera att titta förbi en liten stund eftersom jag vet att det verkligen piggar upp. Dock har jag också tackat nej till ett par besökare. Jag vill bara ha de allra närmaste hos mig, dem man kan känna sig bekväm med trots att man är så ur form som man är.
Är ordentligt trött på kvällen och nervsmärtorna ökar igen. Har också feber, 38,3, och känner mig sjuk. Får smärtlindring och sömntabletter men sover ändå riktigt dåligt under natten som kommer.
Efter den tuffa natten är all optimism stukad. Smärtlindringen fungerar dock hyfsat, så jag hyser ett litet hopp om att det inte ska bli så illa som förra gången.
Jag får gå upp och borsta tänderna. Är svajig och i badrummet svartnar det, och två snabba sköterskor fångar upp mig och lägger mig i sängen som de snabbt dragit ut till badrummet. Kallsvettig, med fötterna högt och en våt handduk i pannan blir det snart bättre. Men tänk att allt som man bara gör i vanlig fall, faktiskt tar en massa energi! En massa kraft som man inte har efter en operation.
Sköterskorna bäddar sedan om sängen så jag ska få ligga "ovanpå". Jag förstår inte riktigt den hör övertygelsen att det är bra för en att inte få ligga i de bekvämaste sjukhuskläderna med lena lakan. Nej i stället ska man ha ens egna inte lika bekväma kläder, och med en vass filt mot de bara fötterna. Jag blir inte friskare av det. Jag kan ännu inte lämna rummet - det hade ju annars varit en orsak att klä sig - men eftersom jag svimmade på toan på morgonen ska jag bara gå korta turer i rummet.
Mycket besök idag och det är härligt. Så fort någon ligger på sjukhus så erbjuder jag mig numera att titta förbi en liten stund eftersom jag vet att det verkligen piggar upp. Dock har jag också tackat nej till ett par besökare. Jag vill bara ha de allra närmaste hos mig, dem man kan känna sig bekväm med trots att man är så ur form som man är.
Är ordentligt trött på kvällen och nervsmärtorna ökar igen. Har också feber, 38,3, och känner mig sjuk. Får smärtlindring och sömntabletter men sover ändå riktigt dåligt under natten som kommer.
There's a world within me that I cannot explain
Dagen efter operationen
Första natten här var nog bättre än tionde natten efter förra operationen. Smärtlindrad, känner mig inte särskilt sjuk. Sover några timmar med kudde mellan benen som inte alls var till besvär som förra gången. Kommer på att det säkert är så att jag vant mig vid att inte få röra mig som jag vill i sängen. Allt som oftast sitter ju mina ben fast som i ett skruvstäd pga en trött och värmesökande Jack Russel som grymtar irriterat om jag vänder på mig emot hans instruktioner.
Jag har inget dränage från såret denna gång heller. Bara en kateter in i området där de sprutar in lokalbedövning.
På morgonen säger sköterskan: "Nu ska det väl bli skönt att bli av med katetern?" Nehej, det ska det verkligen inte, för då måste man gå upp när det blir dags att gå på toa, och jag vill aldrig mer gå upp efter att ha bytt en höft egentligen. Först blir det dock mer antibiotikadropp som gör väldigt ont och bränner som eld i armen.
Jag är väldigt stel i knät. Jag kan inte dra upp det opererade benet, för knät tar emot. Har ont i hälarna, börjar förstå hur trycksår kommer till.
Sjukgymnasten kommer, samma starka och tydliga kvinna som förra gången kommer och det är dags att gå upp, vilket inte känns helt galet. Står en stund brevid sängen, men det är svajigt och jag har väldigt lågt blodtryck så jag får lägga mig ner igen och ligga med fötterna högt. Ingen tur till toan denna gång, men det behövs inte heller just nu. Jag får hjälp att böja knät några gånger, och efter det kan jag dra upp det en liten bit själv.
Före lunch har jag också tid för röntgen. Jag får åka säng dit, och väl där lyfter jag mig med deras hjälp över till röntgenbädden med hjälp av handtaget i sängen och det friska benet. Efter röntgen bestäms det att jag ska få sockerdropp. Jag har förlorat för mycket vätska av alla kräkningar och kan inte dricka ikapp själv. Det känns bra. Jag är en stor fan av dropp.
En sköterska pratar lite med mig om hur jag mår. Jag mår ju faktiskt väldigt bra. Inte särskilt ont. Hon berättar att många blir oförklarligt ledsna efter en sådan här stor operation, men jag känner inte igen mig i det. Jag känner mig tvärtom lugn och nästan glad över att det gått så bra!
Jag fixade ett toabesök på egna ben före lunchen också. Svajigt och läskigt, men inte så ont. Efteråt kollar de med ultraljud för att se om blåsan är tömd, och det är den inte. Det kändes inte riktigt som att jag kissade som vanligt heller, mer som att det rann ur mig, så något är inte riktigt som det ska. De ska kolla detta varje gång jag varit på toa framöver så att det rättar till sig.
Koll av blodvärdet görs genom ett stick i fingret, och det ser bra ut. Blodtrycket är fortfarande väldigt lågt.
Jag har ingen som helst aptit. Mår inte illa längre, men vill verkligen inte äta. Det hjälper dock att det är väldigt fin mat som serveras. En fin mjäll fiskfilé med potatis, vit sås och blandad sallad. Man kan liksom inte må illa av sånt, så jag får i mig ganska mycket.
På eftermiddagen får jag finbesök. Kan bjuda på lakritschokladen jag fått av min hipsister som liksom jag bytt höft men också en fotled och därmed vet exakt vad man ska ha i lådan brevid sängen när man ligger på sjukhus! (Fungerade precis som det skulle. Finbesöket återkom varje dag!)
På kvällen har blodtrycket gått upp och blåsan är mer tömd så den är okej nu. Känner mig dock extremt trött och jag har fått lite feber. Trots droppet känner jag en enorm törst. Dricker hela tiden men det hjälper liksom inte. Får en Ramlösa och det läskar lite bättre en vanligt vatten.
Febern stiger ännu lite mer och plötsligt känner jag den. Nervsmärtan - likadan som förra gången - i det opererade benet. Foten bränner som eld. Och med detta ska jag gå in i en ny natt. Jag får fler morfintabletter och kan slumra litegrann men mitt i natten blir smärtan outhärdlig. Sköterskan kommer och hon får höra hela historien om förra operationen och allt elände med denna nerv i kläm som orsakade så mycket smärta och försvagning under flera års tid. Hon försöker lugna mig men det går inget vidare. Till slut erbjuder hon mig att ringa ortopeden, men jag inser att det inte finns något som han kan göra. Jag får mer smärtstillande och ska försöka härda ut. Sköterskan lugnar mig med att det inte behöver bli som förra gången. Jag har inget jättehematom denna gång, och många får ont i knät och i foten och det kan vara normalt och gå över efter några dygn också. Kanske är det inte heller hematomet eller något som hände vid själva operationen, utan kanske är det att jag har en förträngning i ryggraden precis där och att den blir ännu trängre när jag ligger så mycket? När hon säger det känner jag plötsligt att jag har ont i andra foten också. Jag blir så trött på min kropp som är så styrd av min hjärna och mina tankar. Mina symptom rättar sig liksom efter vad jag tror och vad jag vet. Kan inte vara lätt att ha som patient. Jag får en sömntablett och vi bestämmer att jag får en morfinspruta om det inte blir bättre snart. Det blir lite bättre och jag slumrar mig igenom natten.
Första natten här var nog bättre än tionde natten efter förra operationen. Smärtlindrad, känner mig inte särskilt sjuk. Sover några timmar med kudde mellan benen som inte alls var till besvär som förra gången. Kommer på att det säkert är så att jag vant mig vid att inte få röra mig som jag vill i sängen. Allt som oftast sitter ju mina ben fast som i ett skruvstäd pga en trött och värmesökande Jack Russel som grymtar irriterat om jag vänder på mig emot hans instruktioner.
Jag har inget dränage från såret denna gång heller. Bara en kateter in i området där de sprutar in lokalbedövning.
På morgonen säger sköterskan: "Nu ska det väl bli skönt att bli av med katetern?" Nehej, det ska det verkligen inte, för då måste man gå upp när det blir dags att gå på toa, och jag vill aldrig mer gå upp efter att ha bytt en höft egentligen. Först blir det dock mer antibiotikadropp som gör väldigt ont och bränner som eld i armen.
Jag är väldigt stel i knät. Jag kan inte dra upp det opererade benet, för knät tar emot. Har ont i hälarna, börjar förstå hur trycksår kommer till.
Sjukgymnasten kommer, samma starka och tydliga kvinna som förra gången kommer och det är dags att gå upp, vilket inte känns helt galet. Står en stund brevid sängen, men det är svajigt och jag har väldigt lågt blodtryck så jag får lägga mig ner igen och ligga med fötterna högt. Ingen tur till toan denna gång, men det behövs inte heller just nu. Jag får hjälp att böja knät några gånger, och efter det kan jag dra upp det en liten bit själv.
Före lunch har jag också tid för röntgen. Jag får åka säng dit, och väl där lyfter jag mig med deras hjälp över till röntgenbädden med hjälp av handtaget i sängen och det friska benet. Efter röntgen bestäms det att jag ska få sockerdropp. Jag har förlorat för mycket vätska av alla kräkningar och kan inte dricka ikapp själv. Det känns bra. Jag är en stor fan av dropp.
En sköterska pratar lite med mig om hur jag mår. Jag mår ju faktiskt väldigt bra. Inte särskilt ont. Hon berättar att många blir oförklarligt ledsna efter en sådan här stor operation, men jag känner inte igen mig i det. Jag känner mig tvärtom lugn och nästan glad över att det gått så bra!
Jag fixade ett toabesök på egna ben före lunchen också. Svajigt och läskigt, men inte så ont. Efteråt kollar de med ultraljud för att se om blåsan är tömd, och det är den inte. Det kändes inte riktigt som att jag kissade som vanligt heller, mer som att det rann ur mig, så något är inte riktigt som det ska. De ska kolla detta varje gång jag varit på toa framöver så att det rättar till sig.
Koll av blodvärdet görs genom ett stick i fingret, och det ser bra ut. Blodtrycket är fortfarande väldigt lågt.
Jag har ingen som helst aptit. Mår inte illa längre, men vill verkligen inte äta. Det hjälper dock att det är väldigt fin mat som serveras. En fin mjäll fiskfilé med potatis, vit sås och blandad sallad. Man kan liksom inte må illa av sånt, så jag får i mig ganska mycket.
På eftermiddagen får jag finbesök. Kan bjuda på lakritschokladen jag fått av min hipsister som liksom jag bytt höft men också en fotled och därmed vet exakt vad man ska ha i lådan brevid sängen när man ligger på sjukhus! (Fungerade precis som det skulle. Finbesöket återkom varje dag!)
På kvällen har blodtrycket gått upp och blåsan är mer tömd så den är okej nu. Känner mig dock extremt trött och jag har fått lite feber. Trots droppet känner jag en enorm törst. Dricker hela tiden men det hjälper liksom inte. Får en Ramlösa och det läskar lite bättre en vanligt vatten.
Febern stiger ännu lite mer och plötsligt känner jag den. Nervsmärtan - likadan som förra gången - i det opererade benet. Foten bränner som eld. Och med detta ska jag gå in i en ny natt. Jag får fler morfintabletter och kan slumra litegrann men mitt i natten blir smärtan outhärdlig. Sköterskan kommer och hon får höra hela historien om förra operationen och allt elände med denna nerv i kläm som orsakade så mycket smärta och försvagning under flera års tid. Hon försöker lugna mig men det går inget vidare. Till slut erbjuder hon mig att ringa ortopeden, men jag inser att det inte finns något som han kan göra. Jag får mer smärtstillande och ska försöka härda ut. Sköterskan lugnar mig med att det inte behöver bli som förra gången. Jag har inget jättehematom denna gång, och många får ont i knät och i foten och det kan vara normalt och gå över efter några dygn också. Kanske är det inte heller hematomet eller något som hände vid själva operationen, utan kanske är det att jag har en förträngning i ryggraden precis där och att den blir ännu trängre när jag ligger så mycket? När hon säger det känner jag plötsligt att jag har ont i andra foten också. Jag blir så trött på min kropp som är så styrd av min hjärna och mina tankar. Mina symptom rättar sig liksom efter vad jag tror och vad jag vet. Kan inte vara lätt att ha som patient. Jag får en sömntablett och vi bestämmer att jag får en morfinspruta om det inte blir bättre snart. Det blir lite bättre och jag slumrar mig igenom natten.
måndag 28 oktober 2013
Nobody likes to but I really like to cry
Operationsdagen
Natten före operationen kunde jag faktiskt sova ganska bra. Jättetrist att inte få sova med hundarna när man som mest behövde värma själ och hjärta hos dem, men själva var de lika nöjda med att få sova hos min dotter förstås. Jag gick upp klockan 6, packade det sista, 6.35 kom taxin och strax före 7 checkade jag in på sjukhuset. Det var fullbelagt så jag skulle få mitt rum först efter operationen och inskrivningen skedde i ett fyrbäddsrum där en ung tjej med handbollsskadat knä samtidigt skrevs ut.
Ny dusch med descutantvål. Långstrumpor, enorma trosor och klänning som är öppen bak men ändå så hög i halsen att man blir strypt. Min operation blir dagens andra och beräknas ske 10.10. 8.30 är allt klart. Jag får svara på alla frågor i hälsointyget igen. Ortopeden kommer och säger hej och ritar en stor svart pil på höger lår. Jag får två alvedon, oxascand som är lugnande, oxycontin som är långtidsverkande smärtstillande och postafen mot illamående. Vätskedropp varvat med antibiotikadropp som bränner och känns giftigt. Och sedan blir det en lång, kall väntan. Wordfeud och några sms med de närmaste är gott sällskap.
9.50 kommer två sköterskor som ska rulla ner mig till operationsavdelningen. Då kommer tårarna. De bara rinner. Inga ljud, bara enorma tårar som forsar och jag känner mig så rädd och ensam och ledsen och eländig. Det är massor med folk som vi rullar förbi och som blir generade av min tysta storgråt men jag bryr mig inte om det. Sköterskorna försöker trösta mig med ingen tröst finns. Tänk ett sådant slöseri att kosta på mig dropp innan operation när jag bara gråter ut det.
På avdelningen där man ligger innan operation kommer narkosläkaren, han som ringde mig igår. Jag kan inte prata utan fortsätter bara att gråta, så han får inte många svar på sina frågor. Ortopeden kommer också förbi. De vet ju vad det handlar om, så jag får lugnande in i handen. Snart ännu en dos. Så tar narkossköterskan fram masken och jag inser att de söver mig här och nu, innan vi ens rullat in på operation, och jag kommer därför att vara dessa människor evigt tacksam.
----
Någon gång efter kl 15 vaknar jag så sakta till på mitt rum. 15.45 ringer jag till barnen, men efteråt vet jag knappt att jag gjort det och måste kolla om det verkligen var så. Jag har inte ont, men jag mår illa. Så fort jag försöker äta något kaskadkräks jag. Är törstig men får knappt behålla vatten. Får mer antibiotikadropp som bränner som eld i armen. Min favoritsköterska från förra höftledsbytet tittar in. Jag känner mig lugn och trygg men törstig och trött. Första kvällen med ny högerhöft blir inte så illa ändå.
Natten före operationen kunde jag faktiskt sova ganska bra. Jättetrist att inte få sova med hundarna när man som mest behövde värma själ och hjärta hos dem, men själva var de lika nöjda med att få sova hos min dotter förstås. Jag gick upp klockan 6, packade det sista, 6.35 kom taxin och strax före 7 checkade jag in på sjukhuset. Det var fullbelagt så jag skulle få mitt rum först efter operationen och inskrivningen skedde i ett fyrbäddsrum där en ung tjej med handbollsskadat knä samtidigt skrevs ut.
Ny dusch med descutantvål. Långstrumpor, enorma trosor och klänning som är öppen bak men ändå så hög i halsen att man blir strypt. Min operation blir dagens andra och beräknas ske 10.10. 8.30 är allt klart. Jag får svara på alla frågor i hälsointyget igen. Ortopeden kommer och säger hej och ritar en stor svart pil på höger lår. Jag får två alvedon, oxascand som är lugnande, oxycontin som är långtidsverkande smärtstillande och postafen mot illamående. Vätskedropp varvat med antibiotikadropp som bränner och känns giftigt. Och sedan blir det en lång, kall väntan. Wordfeud och några sms med de närmaste är gott sällskap.
9.50 kommer två sköterskor som ska rulla ner mig till operationsavdelningen. Då kommer tårarna. De bara rinner. Inga ljud, bara enorma tårar som forsar och jag känner mig så rädd och ensam och ledsen och eländig. Det är massor med folk som vi rullar förbi och som blir generade av min tysta storgråt men jag bryr mig inte om det. Sköterskorna försöker trösta mig med ingen tröst finns. Tänk ett sådant slöseri att kosta på mig dropp innan operation när jag bara gråter ut det.
På avdelningen där man ligger innan operation kommer narkosläkaren, han som ringde mig igår. Jag kan inte prata utan fortsätter bara att gråta, så han får inte många svar på sina frågor. Ortopeden kommer också förbi. De vet ju vad det handlar om, så jag får lugnande in i handen. Snart ännu en dos. Så tar narkossköterskan fram masken och jag inser att de söver mig här och nu, innan vi ens rullat in på operation, och jag kommer därför att vara dessa människor evigt tacksam.
----
Någon gång efter kl 15 vaknar jag så sakta till på mitt rum. 15.45 ringer jag till barnen, men efteråt vet jag knappt att jag gjort det och måste kolla om det verkligen var så. Jag har inte ont, men jag mår illa. Så fort jag försöker äta något kaskadkräks jag. Är törstig men får knappt behålla vatten. Får mer antibiotikadropp som bränner som eld i armen. Min favoritsköterska från förra höftledsbytet tittar in. Jag känner mig lugn och trygg men törstig och trött. Första kvällen med ny högerhöft blir inte så illa ändå.
onsdag 23 oktober 2013
Keep me running, running scared
Det är operationsmotiverande att sluta med Arcoxia, som man ska göra senast fem dagar innan operationen. Den skärande smärtan i lårbenet är tillbaka. Ändå har det gått ganska bra de här sista dagarna. Jag har kunnat gå med hundarna utan att få allt för ont, men idag när jag skulle jag klippa tånaglarna så blev jag varse hur nedsatt rörligheten är. Min höftled är inte lika dålig nu som den andra var innan förra operationen, men nog ska det bli skönt att få slippa smärtan och kunna bli lite mer rörlig igen.
Dock är själva operationen inget jag ser fram emot. Jag har mått riktigt dåligt de sista dagarna. Jag är nervös, irriterad och orolig så att jag mår illa. Tanken med den här bloggen var ju från början att berätta om hur det verkligen känns - så här kommer det: dagarna innan operationen känns det fruktansvärt.
Jag har hämtat ut alla hjälpmedel! Det var ju lite oklart först vem som skulle betala för det i vårdens köp-och-sälj-system med olika kostnadsställen, men inte blev det jag i alla fall, för mig kostade det bara 100 kronor att få låna förhöjningskudde, toaförhöjning, duschpall, två set förhöjningsklossar (de där som kostar 350 kr per kloss) och griptång. Kryckor har jag ju redan, men sådana hade jag också fått låna (liksom den av mig bojkottade strumppådragaren - nu vet jag dessutom att jag inte behöver den). Jag är mycket tacksam för att slippa köpa dessa saker, det hade gått på många tusenlappar.
Idag var jag på sjukhuset och tog det sista blodprovet. När jag kom hem ringde narkosläkaren som jag bett att få tala med innan operationen. Det var ett bra samtal, och efter det känner jag mig faktiskt mycket lugnare. Han hade läst min journal från förra gången, och det enda jag kommer ihåg var ju paniken innan jag blev sövd, men där stod det tydligen att läsa om att det varit ännu värre efter, och att jag haft full panik vid uppvaknandet. Det kommer ju jag inte ihåg. Jag vet att de berättade det, men jag mindes bara då, liksom nu, att jag vaknade av att de räckte fram en telefonlur med den som jag angivit som närmast anhörig i andra änden. Nu kom vi dock utan att det kändes som den minsta strid överens om att jag ska få mycket lugnande innan jag rullas ner. Sedan ska jag sövas innan någon så mycket som petar på mig. När de spänner fast mig ska jag redan sova gott. Och jag ska verkligen försöka tänka på något riktigt mysigt och skönt och fint, och jag vet precis vad det blir.
Ikväll blir det descutandusch och sömn i rena lakan utan hundar. Hemskt. Och min skruvade preoperationshjärna tycker att denna enda natt utan hundar är ett jätteproblem - logiken och konsekvensanalysen tycks jag ha kopplat bort helt. Min dotter är dock glad, för hon får då ha dem båda i sin säng.
Jag fortsätter att få mail från snälla bloggläsare och vill tacka så hemskt mycket för det! Hon som jag tidigare berättade om, som jobbade heltid efter fyra veckor, har fått ett bakslag och har gått ner i arbetstid igen. Och en Russelägare berättar att hon efter sex veckor ännu inte kan gå ut med hunden eftersom hon fortfarande måste ha två kryckor ute och inte vill riskera något som kan orsakas av de ryck som även en liten hund kan göra. Allas situationer är unika, men visst är det ändå skönt att ha några att jämföra sig med, så att man vet lite mer vad man kan ha att vänta sig?
Dock är själva operationen inget jag ser fram emot. Jag har mått riktigt dåligt de sista dagarna. Jag är nervös, irriterad och orolig så att jag mår illa. Tanken med den här bloggen var ju från början att berätta om hur det verkligen känns - så här kommer det: dagarna innan operationen känns det fruktansvärt.
Jag har hämtat ut alla hjälpmedel! Det var ju lite oklart först vem som skulle betala för det i vårdens köp-och-sälj-system med olika kostnadsställen, men inte blev det jag i alla fall, för mig kostade det bara 100 kronor att få låna förhöjningskudde, toaförhöjning, duschpall, två set förhöjningsklossar (de där som kostar 350 kr per kloss) och griptång. Kryckor har jag ju redan, men sådana hade jag också fått låna (liksom den av mig bojkottade strumppådragaren - nu vet jag dessutom att jag inte behöver den). Jag är mycket tacksam för att slippa köpa dessa saker, det hade gått på många tusenlappar.
Idag var jag på sjukhuset och tog det sista blodprovet. När jag kom hem ringde narkosläkaren som jag bett att få tala med innan operationen. Det var ett bra samtal, och efter det känner jag mig faktiskt mycket lugnare. Han hade läst min journal från förra gången, och det enda jag kommer ihåg var ju paniken innan jag blev sövd, men där stod det tydligen att läsa om att det varit ännu värre efter, och att jag haft full panik vid uppvaknandet. Det kommer ju jag inte ihåg. Jag vet att de berättade det, men jag mindes bara då, liksom nu, att jag vaknade av att de räckte fram en telefonlur med den som jag angivit som närmast anhörig i andra änden. Nu kom vi dock utan att det kändes som den minsta strid överens om att jag ska få mycket lugnande innan jag rullas ner. Sedan ska jag sövas innan någon så mycket som petar på mig. När de spänner fast mig ska jag redan sova gott. Och jag ska verkligen försöka tänka på något riktigt mysigt och skönt och fint, och jag vet precis vad det blir.
Ikväll blir det descutandusch och sömn i rena lakan utan hundar. Hemskt. Och min skruvade preoperationshjärna tycker att denna enda natt utan hundar är ett jätteproblem - logiken och konsekvensanalysen tycks jag ha kopplat bort helt. Min dotter är dock glad, för hon får då ha dem båda i sin säng.
Jag fortsätter att få mail från snälla bloggläsare och vill tacka så hemskt mycket för det! Hon som jag tidigare berättade om, som jobbade heltid efter fyra veckor, har fått ett bakslag och har gått ner i arbetstid igen. Och en Russelägare berättar att hon efter sex veckor ännu inte kan gå ut med hunden eftersom hon fortfarande måste ha två kryckor ute och inte vill riskera något som kan orsakas av de ryck som även en liten hund kan göra. Allas situationer är unika, men visst är det ändå skönt att ha några att jämföra sig med, så att man vet lite mer vad man kan ha att vänta sig?
torsdag 17 oktober 2013
This ain't the moon this is burning
I onsdags var jag på sjukhuset för lite förberedelser. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och någon slags kvalitetsenkät om hur jag mår nu, som ska jämföras med hur jag mår efter operationen. Jag fick lite information inför operationen också. Dagen innan ska jag ringa för att få veta exakt tid när jag ska infinna mig.
Jag tog också blodprover, men all provtagning är inte klar utan jag ska tillbaka för ett prov som ska tas dagen innan operationen. Jag är ju inte spruträdd på något sätt, men blev imponerad av sköterskan som tog provet. Pang sa det när hon tryckte till, men det kändes inte alls. Jag frågade varför det ibland gör ont att ta blod ur armen när det ibland knappt känns. Hon berättade att det handlade om tur att inte träffa en nerv, och sedan hängde det på att man gjorde det snabbt. En bra blandning mellan tur och skicklighet alltså, som så mycket annat i livet.
Jag fick också ta ett EKG i vila. Det kändes bra eftersom jag inte kollat hjärtat på väldigt många år och ibland tycker att det hoppar lite konstigt. Det har det i och för sig alltid gjort så det är säkert ingen fara, men som sagt ändå skönt att få det kontrollerat.
Det var ju meningen att jag skulle ju få träffa narkosläkaren också, men nu ska han ringa upp mig i stället. Det går lika bra för mig, men jag hoppas det blir av bara. Jag vill ju, vill ju, vill ju bli sövd.
Rent fysiskt mår jag bra och jag har inte särskilt ont eftersom jag fortfarande äter Arcoxia i kombination med lite Alvedon. Psykiskt är det dock lite tungt. Jag är så fruktansvärt trött. Matt. Orkeslös. Less. Tom. Lite sur. Skulle helst bara ligga i soffan och glo på film med en hund eller två i famnen, och gör också det emellanåt. Jobbar dock heltid, och något annat har inte varit aktuellt, men jobbet tar nästan all min kraft. Har god hjälp av mina snälla och hjälpsamma barn dock - de är rent fantastiska.
Jag går faktiskt fortfarande också en morgonpromenad med hundarna på ca 5-6 km varje morgon som jag har dem. Förr gick jag mer på kvällarna, men då har jag numera för ont, men på morgonen funkar det bra. Det är dock lustigt: Jag går ut och går, och det går hur bra som helst. Så kommer jag in, byter om till jobbkläder och då tar det plötsligt tvärstopp och jag kan knappt stödja på benet. Varje morgon tänker jag: "Ska detta bli den första dagen som jag tar kryckor för att komma till jobbet?" Sedan biter jag ihop och linkar iväg, och då lossnar det efter en stund, och så kan jag gå bra igen och höften fungerar okej resten av dagen.
Men nu är det bara en vecka kvar. Många säger till mig: Det ska väl bli skönt att få det gjort? Mitt svar är NEJ, det ska det verkligen inte. Jag är nervös, rädd, trött och eländig. Och åh, vad jag kommer att sakna hundpromenaderna. Men det är klart att jag inte vill skjuta upp det längre. Det blir väl bra antar jag. Men fy. Jag vill inte vara jag om en vecka.
Jag tog också blodprover, men all provtagning är inte klar utan jag ska tillbaka för ett prov som ska tas dagen innan operationen. Jag är ju inte spruträdd på något sätt, men blev imponerad av sköterskan som tog provet. Pang sa det när hon tryckte till, men det kändes inte alls. Jag frågade varför det ibland gör ont att ta blod ur armen när det ibland knappt känns. Hon berättade att det handlade om tur att inte träffa en nerv, och sedan hängde det på att man gjorde det snabbt. En bra blandning mellan tur och skicklighet alltså, som så mycket annat i livet.
Jag fick också ta ett EKG i vila. Det kändes bra eftersom jag inte kollat hjärtat på väldigt många år och ibland tycker att det hoppar lite konstigt. Det har det i och för sig alltid gjort så det är säkert ingen fara, men som sagt ändå skönt att få det kontrollerat.
Det var ju meningen att jag skulle ju få träffa narkosläkaren också, men nu ska han ringa upp mig i stället. Det går lika bra för mig, men jag hoppas det blir av bara. Jag vill ju, vill ju, vill ju bli sövd.
Rent fysiskt mår jag bra och jag har inte särskilt ont eftersom jag fortfarande äter Arcoxia i kombination med lite Alvedon. Psykiskt är det dock lite tungt. Jag är så fruktansvärt trött. Matt. Orkeslös. Less. Tom. Lite sur. Skulle helst bara ligga i soffan och glo på film med en hund eller två i famnen, och gör också det emellanåt. Jobbar dock heltid, och något annat har inte varit aktuellt, men jobbet tar nästan all min kraft. Har god hjälp av mina snälla och hjälpsamma barn dock - de är rent fantastiska.
Jag går faktiskt fortfarande också en morgonpromenad med hundarna på ca 5-6 km varje morgon som jag har dem. Förr gick jag mer på kvällarna, men då har jag numera för ont, men på morgonen funkar det bra. Det är dock lustigt: Jag går ut och går, och det går hur bra som helst. Så kommer jag in, byter om till jobbkläder och då tar det plötsligt tvärstopp och jag kan knappt stödja på benet. Varje morgon tänker jag: "Ska detta bli den första dagen som jag tar kryckor för att komma till jobbet?" Sedan biter jag ihop och linkar iväg, och då lossnar det efter en stund, och så kan jag gå bra igen och höften fungerar okej resten av dagen.
Men nu är det bara en vecka kvar. Många säger till mig: Det ska väl bli skönt att få det gjort? Mitt svar är NEJ, det ska det verkligen inte. Jag är nervös, rädd, trött och eländig. Och åh, vad jag kommer att sakna hundpromenaderna. Men det är klart att jag inte vill skjuta upp det längre. Det blir väl bra antar jag. Men fy. Jag vill inte vara jag om en vecka.
onsdag 9 oktober 2013
Doing it right everybody will be dancing
 |
| Presenter från sådana som vet vad ett höftledsbyte egentligen handlar om. |
Det gäller att förbereda sig. Något har jag ju lärt mig från förra operationen.
Rutiner har ändrats. Vårdcentralen som förut lämnade ut hjälpmedel nekar mig, och säger att sjukhuset där jag opereras ska stå för toalettförhöjning, duschpall, möbelförhöjningsklossar och griptänger. (Jo. Strumppådragaren tänker jag vägra även denna gång) Sjukhuset säger: "Va?? Vi har inga sådana saker!" så vi får se hur det går. Bereder mig dock på att strida för min rätt att låna hjälpmedel. Har nämligen kollat vad de kostar. Om någon vill ha en utmärkt affärsidé så kan jag tipsa om att sälja sängförhöjningsklossar för mindre än 300 kr! Styck. För då lär de gå åt som smör i en galen värld där sådana annars kostar 345 kr/styck att köpa.
Men jag ska få träffa narkosläkaren live denna gång, innan operationen! Jag ska få berätta om mina panikkänslor, om att jag hellre dör än är vaken under operationen, och att lugnande tabletter inte biter på mig. Jag vill verkligen bli sövd. Jag fixar inget annat än att bli sövd. Jag har kommit på att hur dåsig man än är, så måste man ju känna lukten av blod? Av slakt. Nej. Narkos. Bara narkos är aktuellt.
Min mamma kommer upp och bor hos mig de första dagarna jag är hemma. Operationen infaller annars väldigt praktiskt - jag kommer att komma hem när min dotter är på höstlov, och hon är mycket kapabel att ta hand om både mig och hundar. Min mamma kommer dock ändå. Jag tänker låta henne skämma bort oss alla med sin goda mat. Jag ska rensar ur frysen så det finns lite extra plats åt eventuella köttbullar som kan bli över.
Jag har också många andra ljuvliga vänner som kommer att hjälpa mig. Min dotter och min mamma är ju som alltid fantastiska, liksom min närmaste väninna som bor bara några kvarter bort. Min son och hans flickvän flyttar hit om det behövs. En granne kan handla. Min ena hunds husse kommer att ansvara för all motion av båda hundarna tills jag är på benen igen. Jag har till och med fått erbjudande om kuddpuffning - när jag vill! Och så presenter. Har jag ingen aptit efter operationen kan jag som ni ser frossa i lakritschoklad. Det här ska nog gå bra. Bättre familj och vänner än vad jag har, det kan man knappast ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)