fredag 27 september 2013

This - på repeat

Den här bloggen har underrubriken "This" efter en låt med Brian Eno som är väldigt bra att lyssna till när man är nedstämd, men också för att det är en passande titel på en blogg som beskriver just precis den här höftledsoperationen. (Och vän av ordning tycker kanske det är dags att döpa om bloggen till These, men nehepp, så blir det inte!)

Det är bra att påminna sig om det ibland - att den här bloggen beskriver just MIN upplevelse. Att det skiljer mycket mellan olika personer och säkert också olika operationer, ja om det råder ingen tvekan med utgångspunkt från alla mail och kommentarer jag fått från folk som läser den här bloggen.

De flesta verkar nog ha haft det lite lättare än mig. Men jag har också tyvärr byggt på andras frustration över sin egen situation, eftersom allt verkar ha gått så mycket fortare för mig än för dem.

Sista tiden har jag växlat några mail med en kvinna som opererades i slutet av augusti. Ocementerad protes precis som jag. Redan dagen efter operationen jobbade hon 2 timmar från sjuksängen. En månad efter operationen gick hon inomhus utan kryckor. Fem veckor efter operationen jobbar hon heltid på sin arbetsplats (alltså, jag måste nästan kolla igen...)! Hon tar dock en del smärtstillande mediciner fortfarande, men ändå...

Det är härligt när man får höra sådana här solskenshistorier fyra veckor innan sin egen operation. Jag som är realist/pessimist och ganska orolig av mig, har förstås ställt in mig på det värsta. Men tänk om... Tänk om det går förhållandevis lätt den här gången? Tänk om jag skuttar fram i livet igen, redan till jul?

torsdag 26 september 2013

Operationsdatum: 24/10-13

Idag fick jag efter många försök slutligen tag i administratören på kliniken. Och på en minut var ovissheten bytt mot visshet. Mitt andra höftledsbyte kommer att äga rum torsdagen den 24:e oktober.

Jag blev glad men också orolig.

Glad för att det är så snart. Jag tål inte Arcoxian så bra. Den tar bort det mesta av smärtan men jag blir så fruktansvärt trött och matt och orkeslös av den. Och gör jag uppehåll får jag så ont så att jag inte kan sova, och då blir jag trött av sömnbrist. Jag är också glad för att det blir i god tid innan jul så att jag förhoppningsvis kan fira den lite bättre än 2009, tre veckor efter förra operationen.

Men jag är orolig också. Rastlös. Störd. Lite rädd. Hur ska jag hinna fixa allt som måste hinnas med innan? Hur ska jag orka ordna det som måste göras när jag är så trött och orkeslös? Får jag bli sövd? Kommer jag att få en nervskada med samma helvetiska smärta som förra gången? Kommer slutresultatet bli lika bra som den första? Tänk om allt, allt, allt går åt skogen?

torsdag 19 september 2013

Resultat från röntgen + felaktig artikel i SvD del 3

I tisdags träffade jag ortopeden igen, för att få resultatet från röntgen. Resultat: det blir ett nytt höftledsbyte.

Jag vet inte vad jag känner omkring det egentligen. Lättnad kanske. Tänk om ortopeden sagt: "GUD vad du överdriver!! Skärp dig bara!!" Men det sa han naturligtvis inte. Han så något i stil med: "Ja, vi visste redan 2009 att du hade artros även i höger höft, men då var det ju väldigt lite. Nu är det mer. Så du har ju känt rätt. Nu är det upp till dig. Det finns enligt min bedömning av röntgenbild och din berättelse skäl för en operation, men det är du som bestämmer. Du kan göra det nu, eller du kan försöka klara dig ett tag till med smärtstillande och sjukgymnastik...."

Och i och med den kommentaren kom vi in på artikeln i SvD. Att jag sett den. Att han naturligtvis också sett den. Att jag kontaktat ortopeden och att han var felciterad. Och min ortoped sa då att det var lite på grund av den artikeln som han kände sig tvungen att erbjuda mig sjukgymnastik, även om det i ett fall som mitt nog är lite för sent för det. Att den typen av felinformation ställer till det i relationen mellan läkare och patienter. Så jag önskar verkligen att SvD gjort en rättelse...

Men min ortoped hade goda nyheter också. Han tog ju en bild på min opererade höft också, och kunde meddela att den satt som en smäck! Han berättade också att han bara opererat om en enda protes av den typ jag har, och då bytte han plasten i bäckenet på en patient som haft protesen i 20 år. Det verkar alltså som om de håller i över 20 år! Nice.
När jag såg bilderna förstod jag också vad den där stålmojängen med en kula fäst i en pinne som står uppåt som man får mellan benen är till för. Det är en måttreferens. Kulan är 30 mm, och på så sätt kan man se vilken skala bilden har. Lite onödigt i mitt fall kanske, men det var i alla fall orsaken.

Och nu då? Jag ombads kontakta ortopedens läkarsekreterare för att be henne göra allt klart med försäkringsbolaget, boka in provtagning och en dag för operation. Operationen skulle bli i slutet av oktober eller början av november, vilket ju funkar bra för mig.

Dagen efter ringde jag, och med ens hon svarade så kom jag ihåg allt strul runt det administrativa som var innan förra operationen kom på plats. Denna gång verkade allt lika förvirrat och rörigt som då, så jag ringde faktiskt försäkringsbolaget själv och bad dem följa upp allting från deras sida. De tyckte att lagom tid att invänta agerande från läkarsekreterarens sida är till på måndag, så om hon inte hört av sig till mig och gjort allt klart då, så ska jag ringa försäkringsbolaget igen, så drar de i frågan. Jag är så glad för min försäkring. Den har varit värd varje krona.

Jag börjar bli nervös nu. Men som sagt, jag är nog mest lättad över att det nu ska bli av. Jag hoppas att allt ska gå bra och att det ska gå lite enklare än förra gången, och att nästa sommar ska bli.... fantastisk. Med två fungerande höftleder.

tisdag 10 september 2013

Felaktig artikel i SvD - del 2

Jag mailade professor Leif Dahlberg och frågade om han blivit felciterad, och jag fick idag svar: Ja. Han skrev: "...Precis som du skriver är självklart inte meningen att försämra något avseende proteskirurgi, som när den utförs på rätt indikation är en utmärkt behandling för patienter med artros. Artikeln skulle ju inte heller handla om detta, utan som du noterat, att endast ett mycket ringa antal av dem med artros kommer att bli opererade trots att de upplever betydande besvär med rörelsenedsättning, dålig livskvalitet och smärta, vilket artikeln också på ett mycket bra sätt förmedlade. Dessutom belystes möjligheterna till god behandling för denna grupp..."

Så heja Leif Dahlberg! Kämpa på för rätt till hjälp med artrosskolor så länge det funkar (och det kan vara länge - för mig funkade träning i 20 år!)  Sedan tar vi tacksamt emot en operation så att vi slipper ha ont och kan fortsätta våra rörliga och härliga liv i skogar, med hundar, på golfbanor, med elbaser, på zumbapass, på Gina Tricot (finns den kedjan fortfarande och har de bytt ut sina larmanordningar så de inte längre piper för höftledsproteser?) eller hur vi nu vill leva våra liv!

måndag 9 september 2013

Felaktig artikel i SvD idag


I morse satte jag frukosten i halsen när jag läste detta. "Patienter opereras i onödan. 85% av operationerna hade kunnat undvikas hävdar ortopedprofessor Leif Dahlberg."

Det stämmer naturligtvis inte, och på Skånes universittetssjukhus hemsida tror jag att man finner ursprunget till den tokiga siffran. Professor Leif Dahlberg säger där:

"Ortopedi har alltid varit operativt inriktad, till exempel protesoperationer är en stor del av verksamheten: 15-20 procent av patienterna behöver genomgå  sådana operationer för att komma till rätta med sina besvär. Men de övriga omkring 85 procenten som också har besvär? Hur hanterar man bäst den stora massan?"

Han svarar själv på sin fråga: Man hjälper dem genom att erbjuda artrosskola. Så 85% av artrospatienterna kan vara hjälpta av artrosskola. Det är en helt annan sak än att 85% av operationerna kan undvikas med artrosskola.

Jag har aldrig gått i någon artrosskola, men däremot har jag ju med träning hållit en artroshöft någorlunda på gott humör i 20 år, så jag tror absolut att träning är bra. Men träning kan aldrig stoppa artrosen i sig, och desinformation av den här typen är väldigt olycklig. Många får kämpa för att få sina operationer ändå, utan att behöva brottas med osanningar.

torsdag 5 september 2013

"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

tisdag 3 september 2013

Give life back to music

Efter semestern tog Arcoxian slut. Jag fick ONT. Ett rent totalhaveri. Kunde inte gå, kunde inte sova, kunde inte sitta. Jag insåg att det var dags att boka en tid hos ortopeden, och jag valde förstås samma som opererade den första höften. Precis när jag bokat den där tiden, blev höften förstås bättre. Men jag vet ju att artrosen kommer och går, som i skov nästan, och även om det är bättre i en vecka, så blir det snart sämre igen. I övermorgon ska jag dit.

Sedan i maj har jag ju knappt tränat. Dels har jag velat prioritera hundpromenaderna, men sedan har jag verkligen inte haft lust heller. Jag har ju varit så glad under de här åren jag har kunnat dansa, gå på zumba, SH'BAM och afro, och jag har verkligen inte saknat gym och konditionsmaskiner. Nu kan jag tyvärr inte zumba mer. Högerbenet hänger inte med. Och i morse såg jag plötsligt i spegeln att höger ben blivit smalare än vänster! Muskeln har förtvinat. Det är ju inte så konstigt, jag har verkligen märkt hur jag blir mer och mer enbent. Jag står på vänster ben, använder vänster ben när jag böjer mig ner, ja, jag använder i stort sett bara det.

Så idag, när hundarna ändå var hos en av hussarna, så gick jag muttrande till gymet. Det var som om jag hade ett regnmoln över huvudet, så där som Linus i Snobben har. Inte roligt.

Väl där kändes det ju bättre. Med lite bra musik i öronen var det till och med lite skönt att ro i 20 minuter, även om det nöp i höften. 10 minuter cykling gick också bra med skön syrebrist i lårmusklerna, men när jag kom till crosstrainern insåg jag hur otroligt sned jag blivit. Det är klart att det GÅR att köra crosstrainer med bara ett ben, men det blir ju helt konstigt. Jag tvingades verkligen försöka använda högerbenet så som man ska, och fast det tog emot så kändes det ju skönt i alla muskler, och när jag gick hemåt efter en stretch som vi inte ska tala högt om, så gick jag ändå rakare och bättre än på länge.

Slutsatsen jag kan dra av kvällen, är att jag måste börja träna igen nu. Det är bara att göra det. Give life back to music.