I'm happy, hope you're happy too

Jag får en del mail från personer som läst min blogg. För ett par veckor sedan fick jag ett väldigt fint mail från en läsare som undertecknat med "Cecilia i Stockholm". Hon hade ett ovanligt efternamn så jag slog upp var hon bodde - och det visade sig vara bara fyra kvarter ifrån mig! Vi sågs så klart över en fika, och det var alltså den andra höftledsopererade jag träffat som läst min blogg! (Den första träffade jag av en ren slump, se Here we go again)

Det var väldigt intressant att prata med någon som själv opererat sin höft, utifrån det jag skrivit. Jag har nog trott att min blogg varit rätt gnällig, men hon tyckte att jag verkat så stark. Det förvånade mig, för stark kände jag mig aldrig. Men jag har nog hela tiden pressat gränserna lite grann. Vågat använda höften. Testat och försökt klara det jag vill kunna göra. Det har fungerat för mig, och höften har hängt med.

Så min opererade höft är stark, så här dryga två år efter operationen. Den icke opererade höften blir dock snabbt sämre.

Det har ju varit så härligt att vara så fullständigt återställd. Eller återställd, det är knappast rätt ord. För ett år efter operationen och fram till för några månader sedan, var jag ju bättre än jag varit sen jag var tonåring. Jag har kunnat göra saker som jag inte kunnat på över 20 år. Men nu börjar mitt liv begränsas igen, steg för steg, bokstavligt talat.

Min arbetsplats ligger ca 1,5 mil från där jag bor. En liten grej jag alltid haft lust med, är att en dag gå hem från jobbet. Men jag borde gjort det förra sommaren. Fönstret för den typen av äventyr börjar stängas. Jag skulle fortfarande klara det, men jag skulle få väldigt ont efteråt. I den ännu ej opererade höften.