And when he wakes up in the morning, it takes him time to adjust

Idag hade jag för allra första gången startsmärta i den högra höften. En trist milstolpe.

Strange - I've seen that face before

Historien upprepar sig verkligen. Jag har trillat in i en likadan fas som jag befann mig i under säkert 15 år innan den första operationen. Där det gällde att balansera på en knivskarp gräns när det gällde vad och hur mycket jag tränade. Tränade jag för lite, så fick jag mindre ont tills jag plötsligt en dag fick fruktansvärt ont. Tränade jag för mycket, fick jag ont. Men höll jag det på precis lagom nivå, så hade jag förstås ändå lite ont, men det var hanterbart.

Jag har tränat mycket senaste året. När den opererade höften väl växte fast, var den stark och bra efter all sjukgymnastik och snäll konditionsmaskinsträning, men jag hade ingen fart på fötterna.

Och jag trillade. Jag har under våren läst neurokemi på universitetet, och där lärt mig att nerver i benet också hjälper till att tala om hur spänningen i musklerna ser ut, och på så sätt talar om för hjärnan när man börjar luta, så att man utan att tänka på det rättar till muskelspänningen så att man inte ramlar. Jag fick ju en nervskada i samband med operationen. Kanske var det den som gjorde att jag emellanåt kunde trilla, nästan på bara backen. När jag gick i skogen ramlade jag titt som tätt. Min dotter klagade: "Men du ramlar ju inte! Du LÄGGER dig ju bara ner!" Detta var inget stort problem, men det är klart att det känns fånigt när man trillar mitt på torget i Sundbyberg. Eller "lägger sig ner". Folk tror man fått ett slaganfall och man får förklara sig rätt ordentligt för att hindra dem från att ringa 112. Och när jag dansade på en fest och trillade, trodde alla förstås att jag var berusad - men det var jag INTE.

Men. Det senaste årets afro aerobics, vattengympa på grunt vatten, SH'BAM och framför allt nu zumba, har fått mig helt på banan. Nu kan jag dansa! Det var mer än ett halvår sedan jag trillade! Och fötterna lyder, och trippar på så fort som man kan begära när man är lång som jag. Jag har kunnat gå  på mina pass 3 gånger i veckan utan problem. Och det har varit så roligt att dansa!!!

Och semestern började bra. Första veckorna var jag hemma i stan, och jag tränade lite oftare än vanligt, och gick förstås även långa promenader men hundarna. Och det gick bra. Tills jag gick på ett zumbapass, och därefter följde med min dotter på stan. Plötsligt kunde jag inte gå. Jag kunde knappt ta mig hem! Den icke-opererade höften gick inte att stödja på alls - jag var enbent. Till sist kom jag ju med min dotters hjälp i alla fall hem, men jag kunde knappt rasta hundarna, och inte träna mer dans eller aerobics på en månad.

Nu mår höften bra igen. En av mina käraste väninnor är zumbainstruktör, och hon bjuder denna vecka och nästa på prova-på-klasser. Jag var där igår, och det gick alldeles utmärkt! Men nu vet jag att jag måste börja vara lite försiktig igen. Träna. Träna mycket. Men inte för mycket. För det gör ont i en artrossjuk höftled.

(Och bor du i Stockholm och inte är nyopererad eller alldeles för dålig i höften för att dansa och ser detta - testa Carlotas zumba nästa vecka! Hon är riktigt bra. Jag ska dit både nästa tisdag och fredag, och det kommer att gå bra. Och när man på slutet dansar tango och stretchar till Grace Jones' Libertango - då mår man riktigt bra!)

Fiffiga hjälpmedel, del 2

Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att del 1 i serien "Fiffiga hjälpmedel" inte finns som rubrik, men jag har säkert någonstans lovordat min shoppingvagn. En sådan rekommenderar jag till alla, inte bara höftledsopererade. Jag kan inte förstå hur jag klarat mig utan en sådan tidigare.

Men igår fick jag ett tips om dessa rent magiska strumpor av min kära tillika höftopererade väninna Cecilia. "Stödstrumpor light som är snygga och inte stenhårda/tighta och går att få på efter höftbyte!"
Man tar alltså helt enkelt på den ena strumpan på det icke opererade benet, och vips, så flyger den andra på helt automatiskt. Underbart!

I'm happy, hope you're happy too

Jag får en del mail från personer som läst min blogg. För ett par veckor sedan fick jag ett väldigt fint mail från en läsare som undertecknat med "Cecilia i Stockholm". Hon hade ett ovanligt efternamn så jag slog upp var hon bodde - och det visade sig vara bara fyra kvarter ifrån mig! Vi sågs så klart över en fika, och det var alltså den andra höftledsopererade jag träffat som läst min blogg! (Den första träffade jag av en ren slump, se Here we go again)

Det var väldigt intressant att prata med någon som själv opererat sin höft, utifrån det jag skrivit. Jag har nog trott att min blogg varit rätt gnällig, men hon tyckte att jag verkat så stark. Det förvånade mig, för stark kände jag mig aldrig. Men jag har nog hela tiden pressat gränserna lite grann. Vågat använda höften. Testat och försökt klara det jag vill kunna göra. Det har fungerat för mig, och höften har hängt med.

Så min opererade höft är stark, så här dryga två år efter operationen. Den icke opererade höften blir dock snabbt sämre.

Det har ju varit så härligt att vara så fullständigt återställd. Eller återställd, det är knappast rätt ord. För ett år efter operationen och fram till för några månader sedan, var jag ju bättre än jag varit sen jag var tonåring. Jag har kunnat göra saker som jag inte kunnat på över 20 år. Men nu börjar mitt liv begränsas igen, steg för steg, bokstavligt talat.

Min arbetsplats ligger ca 1,5 mil från där jag bor. En liten grej jag alltid haft lust med, är att en dag gå hem från jobbet. Men jag borde gjort det förra sommaren. Fönstret för den typen av äventyr börjar stängas. Jag skulle fortfarande klara det, men jag skulle få väldigt ont efteråt. I den ännu ej opererade höften.

Dansa fastän

Nu gäller det att göra rätt. Innan operationen var det många år då jag var tvungen att anstränga mig till det yttersta för att träna exakt lagom mycket. Tränade jag för mycket fick jag ont. Tränade jag för lite blev jag först väldigt bra, men sedan blev jag väldigt mycket sämre än om jag tränat för mycket. Jag blev expert på hur, hur ofta och hur hårt jag skulle träna för att hålla mig mittemellan dessa två lägen av smärta.

Nu är det likadant igen, fast med min högra höft.

Efter ett år av urtrist rehab, styrketräning och konditionsmaskiner, så stod det mig plötsligt upp i halsen. Jag ville inte se åt en crosstrainer mer. Jag hade också simmat mig mätt. Jag insåg ju dock att jag behövde träna, dels för det allmänna välbefinnandet, men också för att få till det sista. Det var några saker jag inte var så bra på. Jag var långsam och seg i fötterna. Jag kunde knappt dansa, och balansen var dålig, troligen pga nervskadan.

Så för drygt ett år sedan började jag gå på lite olika pass. Jag började med Djupvattengympa som väl låg närmast till hands. Bara sunda rörelser med vattnet som motstånd, och förstås inga hopp. När badhuset jag brukade gå på sommarstängde hade det andra badhuset där jag bor bara Vattenaerobics på grunt vatten. Jag var skeptisk, men testade. Det var underbart! Så kul! När man är i vattnet väger man 11% av sin vikt på land, och jag fick därför skutta och hoppa så mycket som jag inte gjort på 15 år! Och då insåg jag att höften höll för det, så jag kunde fortsätta botanisera bland träningspassen.

Pilates. MRB och Yoga. På ett försiktigt sätt kunde jag tänja gränserna lite, och börja använda den opererade höften på riktigt. Kroppen funkade! Men jag led fortfarande av att jag var så långsam i fötterna. Seg, helt enkelt. Och jag kunde absolut inte snurra. Det gjorde fortfarande lite ont i lårbenet där protesen satt fast i lårbenet. Jag kände ändå att använda benet ordentligt var rätt väg att gå, så jag testade det enklaste aerobicpasset utan hopp. Sedan Ground dance. Och därefter hittade jag Afro aerobics. Där lossnade allt. Jag testade mina gränser, och kunde flytta dem framåt nästan varje vecka. Plötsligt kunde jag snurra, ståendes på det opererade benet. Jag kunde göra stegkombinationer med benen i kors, låta fötterna dansa fram i chassé, böja mig allt djupare ner på det opererade benet.

Min protes fungerar så bra! Den håller nu även för andra dansklasser som Zumba och SH'BAM. Och jag har mått bra. Känt mig glad och normal och - frisk.

Men den högra höften spökar. Och det är precis som förra gången, att jag måste träna precis lagom. Hitta exakt den gräns där jag inte gör för mycket men inte heller för lite. I söndags testade jag ett för svårt pass med lite för mycket hopp och rörelser där jag inte hade kontroll. På kvällen gick jag på bio, och det var tur att vi hade platser med extra mycket benutrymme, för jag var tvungen att halvligga i stolen för att stå ut, trots Alvedon Forte.

Men jag ska dansa på. Ända tills veckan då jag ringer och ber om en ny operation. Jag kan inte ens gissa när det kommer att bli. Men inte i år. I år ska jag dansa tills jag inte vill dansa mer.

And if the elevator tries to bring you down. Go crazy! Punch a higher floor!!

Någon gång ska vara den första för allt.

För några veckor sedan så haltade jag för första gången på grund av min icke opererade, högra höftled.

Och igår kväll kunde jag för första gången inte somna på grund av smärtor. I två timmar låg jag och försökte hitta en ställning där den "friska" höften inte gjorde ont. Jag är envis, men jag fick ge upp och gå och ta en gammal Alvedon Forte från tiden för operationen. Och jag hade inte gjort något speciellt under dagen - det var bara kvällen efter en vanlig dag.

Jag är inte ledsen över detta. Allt känns okej. Mitt liv är just nu så bra på alla möjliga sätt, att jag inte oroar mig eller låter mig nedslås av något så simpelt som en analkande höftledsoperation. Och för övrigt ska jag snart genomgå en annan operation som inte heller rör mig i ryggen. Så allt är bra. Men snart är det dags igen. Att operera en höftled.

Here we go again (here we go go go...)

Min opererade höft mår utmärkt! Men, min ickeopererade höft har börjat ge sig till känna.

Jag har blivit med hund, och jag kan gå i timmar utan att känna någonting. Men om jag gör något som är lite tungt, där jag lutar mig framåt (t.ex tömmer en blomlåda eller kör en skrivbordshurts framför mig om jag ska byta kontor på jobbet), då får jag de där "Electric blue"-smärtorna på kvällen. När de kommer tror jag knappt att det är sant. Varför. Min andra höft spökade i 20 år innan det blev dags för operation. Min "friska" höft har aldrig gjort något väsen av sig, men nu går den direkt in i detta smärtsamma.

Sen måste jag berätta att jag mött en som läst min blogg! En fotograf som skulle ta en bild på mig kom hem till mig. När hon satte sig ner på golvet började vi prata höftleder. Hon sa: "Jag hörde om en som... nej förresten, jag läste en blogg där det var en som..." Och det var den här bloggen!

Så jag finns i verkligheten! Hur jag och min kära lånehund ser ut kan ni se här intill. Min anonymitet var väldigt viktig förut, men så känns det inte alls längre. Mitt riktiga namn är Cecilia.

Och vi får se om det blir en fortsättning på bloggandet om min högra höftled. Det kanske det gör, för jag mår bra av att skriva av mig. Vi får se.

God fortsättning på 2012!