11,5 månader efter operationen
Angående min nackrygg: Ortopeden använde inte a-ordet. Jag har inte artros i ryggraden!
Så med 15 dagar till godo, så kan jag idag säga: Ett år efter höftledsoperationen mår jag bra!
fredag 19 november 2010
måndag 15 november 2010
I want to hold her hand, and show her some beauty, before all this damage is done
11,5 månader efter operationen
I torsdags gick jag upp och duschade som vanligt och sen fixade jag håret och sminkade mig. Men när jag började med frukosten fick jag plötsligt ont i vänster arm. Jag kunde inte stå och inte sitta, utan jag fick gå och lägga mig igen för att kunna andas. Tumme, pekfinger och långfinger domnade strax bort.
Det blev en tur till vårdcentralen. Läkarens diagnos: Nerven i kläm bakom en inflammerad muskel i ryggen. Jag tyckte det var lite konstigt, eftersom jag de senaste veckorna äntligen fått bukt med de stela och ömma nackmuskler jag dragits med senaste halvåret (vilket alla jag tiggt massage från ju väl känt till). Samtidigt kände jag ju igen nervsmärtan som samma som jag hade i foten precis efter operationen. Jag fick Diclofenac som skulle lindra inflammationen och det skulle bli bra efter 1-3 dygn.
Jag hade så ont, så jag kunde inte jobba. Natten till fredag hade jag så ont att jag bara sov någon timme. Jag ringde vårdcentralen igen för att höra om jag kunde få något mer smärtstillande, men svaret var att sånt skriver inte vårdcentralen ut utan då måste jag gå till akuten.
Jag går aldrig mer till akuten.
Så lördag morgon, efter ytterligare en sömnlös natt, ringer jag jourmottagningen för att få hjälp från dem, men även de hänvisar till akuten. Men till akuten går jag aldrig mer.
Så idag, måndag morgon, efter att i och för sig blivit lite bättre (nytt rekord sedan denna diagnos: 4 timmars sömn under en natt!), ringer jag försäkringsbolaget och ber om en specialisttid. Som vanligt samma vänliga och kompetenta bemötande. Tid samma dag - idag kl 13, på samma sjukhus som jag opererade höften på.
När jag lagt på gick jag in på sjukhusets hemsida för att se vad det var för mottagning jag skulle till. Nervdoktorn? Armdoktorn? Muskeldoktorn? Jag hade verkligen ingen aning. Men det var till ortopeden, men en annan läkare denna gång. Jag blev lite förvånad, för jag hade börjat fundera på det här med borrelia också. Kan ortopeder allt om borrelia?
De kan de. Jag framförde min borreliateori (läs -skräck), och han sa "Ja naturligtvis tar vi ett borreliatest också". Och sedan undersökte han mig noggrant. Och sedan tog han fram en affish och började visa hur ryggkotor ser ut i genomskärning. Och sedan sa han ordet "artros". Och sen hörde jag inget mer.
Artros i ryggraden. Han misstänkte artros i nackryggen.
Sen var det provtagning och röntgen.
Och jag är ledsen. Och jag tar ut allt i förskott. Och jag vet ingenting alls om artros i ryggen, men jag vet att man inte kan byta ryggrad så som man byter höftled. Och jag vet hur ont artros gör. Och det känns inte bra.
För allt faller plötsligt på plats. Min höftledsartros märkte jag på så vis att musklerna runt höftleden plötsligt började strejka, krampa och bråka. Precis som mina nackmuskler gjort i sommar. Så som de aldrig gjort förr.
På fredag får jag svar.
I torsdags gick jag upp och duschade som vanligt och sen fixade jag håret och sminkade mig. Men när jag började med frukosten fick jag plötsligt ont i vänster arm. Jag kunde inte stå och inte sitta, utan jag fick gå och lägga mig igen för att kunna andas. Tumme, pekfinger och långfinger domnade strax bort.
Det blev en tur till vårdcentralen. Läkarens diagnos: Nerven i kläm bakom en inflammerad muskel i ryggen. Jag tyckte det var lite konstigt, eftersom jag de senaste veckorna äntligen fått bukt med de stela och ömma nackmuskler jag dragits med senaste halvåret (vilket alla jag tiggt massage från ju väl känt till). Samtidigt kände jag ju igen nervsmärtan som samma som jag hade i foten precis efter operationen. Jag fick Diclofenac som skulle lindra inflammationen och det skulle bli bra efter 1-3 dygn.
Jag hade så ont, så jag kunde inte jobba. Natten till fredag hade jag så ont att jag bara sov någon timme. Jag ringde vårdcentralen igen för att höra om jag kunde få något mer smärtstillande, men svaret var att sånt skriver inte vårdcentralen ut utan då måste jag gå till akuten.
Jag går aldrig mer till akuten.
Så lördag morgon, efter ytterligare en sömnlös natt, ringer jag jourmottagningen för att få hjälp från dem, men även de hänvisar till akuten. Men till akuten går jag aldrig mer.
Så idag, måndag morgon, efter att i och för sig blivit lite bättre (nytt rekord sedan denna diagnos: 4 timmars sömn under en natt!), ringer jag försäkringsbolaget och ber om en specialisttid. Som vanligt samma vänliga och kompetenta bemötande. Tid samma dag - idag kl 13, på samma sjukhus som jag opererade höften på.
När jag lagt på gick jag in på sjukhusets hemsida för att se vad det var för mottagning jag skulle till. Nervdoktorn? Armdoktorn? Muskeldoktorn? Jag hade verkligen ingen aning. Men det var till ortopeden, men en annan läkare denna gång. Jag blev lite förvånad, för jag hade börjat fundera på det här med borrelia också. Kan ortopeder allt om borrelia?
De kan de. Jag framförde min borreliateori (läs -skräck), och han sa "Ja naturligtvis tar vi ett borreliatest också". Och sedan undersökte han mig noggrant. Och sedan tog han fram en affish och började visa hur ryggkotor ser ut i genomskärning. Och sedan sa han ordet "artros". Och sen hörde jag inget mer.
Artros i ryggraden. Han misstänkte artros i nackryggen.
Sen var det provtagning och röntgen.
Och jag är ledsen. Och jag tar ut allt i förskott. Och jag vet ingenting alls om artros i ryggen, men jag vet att man inte kan byta ryggrad så som man byter höftled. Och jag vet hur ont artros gör. Och det känns inte bra.
För allt faller plötsligt på plats. Min höftledsartros märkte jag på så vis att musklerna runt höftleden plötsligt började strejka, krampa och bråka. Precis som mina nackmuskler gjort i sommar. Så som de aldrig gjort förr.
På fredag får jag svar.
söndag 7 november 2010
A wingspan unbelievable
11 månader efter operationen
Idag gick jag runt Södermalm! En mil på asfalt. Så härligt i höstsolen!!
Innan jag fick min diagnos försökte jag gå just den promenaden vid tre tillfällen. En gång tog jag bussen hem efter drygt halva, de andra två gångerna vek jag hemåt innan jag kommit runt. Jag fick för ont, klarade det inte. Men idag gick det! Och efter att ha tagit igen mig en stund över en lunch fortsatte jag med en promenad in till stan!
Idag gick jag runt Södermalm! En mil på asfalt. Så härligt i höstsolen!!
Innan jag fick min diagnos försökte jag gå just den promenaden vid tre tillfällen. En gång tog jag bussen hem efter drygt halva, de andra två gångerna vek jag hemåt innan jag kommit runt. Jag fick för ont, klarade det inte. Men idag gick det! Och efter att ha tagit igen mig en stund över en lunch fortsatte jag med en promenad in till stan!
torsdag 4 november 2010
And then you take a moment, take a moment, take a year
11 månader efter operationen
Nu vet jag. Det tar ett år. Det tar ett år att komma igen efter en höftledsoperation.
Igår höll jag på att missa tåget. Jag sprang på perrongen, en liten bit. Det gick hyfsat!
Jag var sjuk en vecka. En hel vecka låg jag däckad. Jag fick inte ont i ryggen. Det är så mycket som jag vant mig vid, som inte längre gäller. Jag får inte ont i ryggen av att vara sjuk och ligga still. Inte av att gå på stan heller. Det är mycket med min rygg, som inte riktigt är som jag trott under lång, lång tid. Det var ju inte den det var fel på, det var ju höften, fast jag inte begrep det.
Det är mer och mer sällan jag känner av min protes. Den skärande smärtan ner i lårbenet kommer inte lika ofta.
Och ibland, kanske särskilt när jag går bland mycket folk, kan jag känna en ren lyckokänsla. Jag går så rakt, haltar inte alls. Det gör inte ont. Jag bara går där, mitt bland alla människor. Ingen märker det, men jag vet att jag har en reservdel. En reservdel som fungerar bra.
Ett år tar det att hämta sig från en höftledsoperation. Snart har det gått ett år.
Nu vet jag. Det tar ett år. Det tar ett år att komma igen efter en höftledsoperation.
Igår höll jag på att missa tåget. Jag sprang på perrongen, en liten bit. Det gick hyfsat!
Jag var sjuk en vecka. En hel vecka låg jag däckad. Jag fick inte ont i ryggen. Det är så mycket som jag vant mig vid, som inte längre gäller. Jag får inte ont i ryggen av att vara sjuk och ligga still. Inte av att gå på stan heller. Det är mycket med min rygg, som inte riktigt är som jag trott under lång, lång tid. Det var ju inte den det var fel på, det var ju höften, fast jag inte begrep det.
Det är mer och mer sällan jag känner av min protes. Den skärande smärtan ner i lårbenet kommer inte lika ofta.
Och ibland, kanske särskilt när jag går bland mycket folk, kan jag känna en ren lyckokänsla. Jag går så rakt, haltar inte alls. Det gör inte ont. Jag bara går där, mitt bland alla människor. Ingen märker det, men jag vet att jag har en reservdel. En reservdel som fungerar bra.
Ett år tar det att hämta sig från en höftledsoperation. Snart har det gått ett år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)