I'm feeling less than perfect

9 månader efter operationen

Det är väldigt bra med den här bloggen, för när jag läser förstår jag ju att det går framåt. Och jag märker ju att det faktiskt blir lite bättre, men jag vet inte hur tålmodig jag ska vara. Jag har tvekat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta kontakt med ortopeden igen, för att se om det går att göra något åt smärtan som protesen ger i lårbenet, eller inte. Men jag har inte gjort det än i alla fall.

För två veckor sedan gick jag en mil på stadens hårda gator. Och dagen efter blev det 6 km. Och det gick ganska bra! Och den här helgen gick jag i skogen i flera timmar och plockade svamp. Bara när jag skulle klättra upp ur en grop råkade jag bända till lite, men det gjorde ont där och då, och inte efteråt.

Men ska jag springa till tåget, bara några steg på perrongen innan dörrarna stängs, då förvandlas mitt vänstra ben till ett robotben i stål, fäst direkt i hjärnstammen, helt utan dämpning. Det är helt omöjligt att springa ens ett par meter.

Så jag vet inte. Ska jag vara nöjd?