We don't bleed when we don't fight, go ahead, go ahead

5,5 månad efter operationen

Idag var jag och träffade sjukgymnasten. Det visade sig att jag inte gjort så fel som lugnat mig med styrketräningen och kört kondition i stället. Fast hon tyckte jag kunde träna ännu lättare kondition, och sedan lägga till enkla styrkeövningar hemma - inte för att bygga upp styrka, utan för att bibehålla nuläget. Så nu ska jag göra

• situps,
• bäckenlyft,
• lyfta ett ben i taget rakt bakåt när man står på knä och armbågar
• och så visade hon en bra övning som säkert även passar när man är relativt nyopererad. Man ligger på den icke opererade sidan med benen halvt uppdragna. Fötterna ihop och så lyfter man knät mot taket utan att vrida bålen. Man ska alltså vara noga med att ligga kvar exakt på sidan. Då tar det bra i de avskurna musklerna på utsidan av höften.

Och poängen nu är att ta det lugnt. Inte sträva efter att bli starkare och bättre, utan att acceptera den nivå där jag är nu. Mhmm. Vi får se hur det går.

Hop a plane

5,5 månad efter operationen

Idag flög jag för första gången efter operationen. Det pep så klart i säkerhetskontrollen. Jag viftade med intyget jag fått från sjukhuset, men det visste inte kontrollanten vad det var. Förr hade de såvitt jag minns alltid hand-metalldetektorer för att undersöka manuellt när det blev utslag i bågen, men nu var det visitering som gällde. För hand. Bokstavligt. Det var fruktansvärt obehagligt. Det fanns inte många ställen där hon inte tog, men ändå tillräckligt många (tre) för att man ändå skulle inse det meningslösa med hela proceduren.

På flygplatsen jag åkte hem ifrån hade de hand-metalldetektor, och det kändes ju bättre.

Jag tycker om att flyga. Jag tycker numera inte om säkerhetskontrollen.

There's an ordinary world somehow I have to find

5,5 månad efter operationen

Tiden går och jag försöker att inte tänka så mycket på mitt numera hatade ben. Men det är svårt. Ibland har jag ont och det är klart att det inte är roligt. Mest när jag går, men ibland kan jag sitta på ett möte och utan att tänka på det bara byta ställning, och då kan det hugga till ordentligt i benet. Och min omgivning kommenterar både när jag haltar, och när jag inte haltar. Jag har blivit min höft.

Jag har tillfälligt slutat styrketräna och kör bara kondition. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten för att se hur jag ska göra framöver. Någon föreslog att jag borde prova en sådan där bentäthetshöjande vibrationsmaskin, men det känns inte som något jag vill prova nu i alla fall.

Innan jag blev dålig i höften, 2008 och tidigare, hade jag ganska bra kondition och hyfsat starka ben. På gymmet där jag tränar, sitter det en lapp brevid roddmaskinerna: "Roddutmaning kvinnor: 2500 m - 11 minuter". Innan artrosen försvagade mitt vänstra ben var denna roddutmaning jobbig, men jag klarade den. Men roddmaskinen var en av de första grejorna som inte fungerade när jag blev dålig i höften, så jag har inte rott på länge. För ett tag sedan kommenterade Monika här på bloggen att hon börjat ro efter operationen och att det gick bra, och då provade jag. Och visst kan jag ro igen!

Och sedan dess har jag sneglat på den där lappen... Och försökt. Och inte lyckats. Och tänkt att När.... När jag tar 2500 m på 11 minuter, då är jag tillbaka. Då är allt okej igen.

Idag tog jag den. 2512 m på 11 minuter. Always and Forever med JJ72 i öronen (låten är 4 1/2 minuter lång så man får ta sig tid att trycka repeat två gånger), motståndet på 8 av 10. Då gick det!

Så det är kanske okej nu.

Jag ska i alla fall röja källaren idag. Sånt gör inte konvalescenter. Men jag gör det.

I can't control my mind no no no

5 månader efter operationen

Ortopeden ringde inte upp mer igår så jag ägnade resten av kvällen åt avancerad mindracing. Mitt lårben var spräckt, inflammerat, av. En god vän satte stopp för de värsta avarterna och jag somnade till sist. Men när jag vaknade mitt i natten och gick upp, gjorde det så ont att jag knappt kunde stödja på benet. Samma sak i morse. Men jag gick ändå till jobbet, utan krycka. Och det gick bra.

Egentligen kan man inte lite på mina smärtupplevelser överhuvudtaget. Innan operationen hade jag en rätt så långt framskriden artros. En del dagar låg jag som en hattifnatt i soffan och skakade av smärta. Nästa dag - med rätt sällskap och sol i sinnet - kunde jag gå långt utan att känna någonting. Igår, innan ortopedens tal om sättningar i protesen, hade jag inte särskilt ont. På väg från sjukhuset hade jag svårt att gå. Och på kvällen, efter meddelandet på mitt mobilsvar, hade jag svåra smärtor. Om man är läkare och ska behandla mig så har man ingen hjälp av min berättelse. Den har inget med mitt medicinska tillstånd att göra. Röntgenbilder, provsvar, kalla fakta är det enda som kan räknas. Min egen upplevelse är inte värt någonting. Den är rent känslomässigt betingad. Jag vet att kärlek sitter i magen och sorg i bröstet. Min kroppsliga smärta sitter i huvudet.

Ikväll ringde ortopeden upp. Han berättade att han visat bilderna för ännu en ortoped för en second opinion. Och de hade enats om: Jag har en irritation i lårbenet vid spetsen av protesen. Den har inte vuxit fast ännu så som den ska. Jag kommer att ha ont från och till under sommaren, men det är inte farligt, och det kommer att bli bättre. Jag kan belasta och träna, men när jag får ont ska jag ta det lugnt ett tag. Om det inte blivit bättre efter sommaren ska jag höra av mig.

Vandringsleden får kanske vänta till hösten.

Panic in Detroit

5 månader efter operation

Som den drama queen jag är kommer här en live-rapport från kvällens ortopedbesök.

Han frågade om mina besvär, och undersökte ledfunktionen. Sedan slog han mot knät upp igenom lårbenet, men inget av detta gjorde ont. När han sedan skulle titta på röntgenbilderna var systemt nere. Då sa han att han nog trodde att det inte var någon fara alls med mig. Att en ocementerad höftled kan "sätta sig", och det kan göra ont. Den växer fast, men lossnar litegrann, (och han visade med att vrida sina händer och sedan rycka till) men växer sedan fast igen. Jag skulle inte vara orolig och han skulle ringa mig i morgon när han titta på röntgenbilderna.

När jag gick därifrån kände jag mig inte alls lugn. Jag kunde inte låta bli att halta hur jag än försökte, trots att det idag var en bra dag och jag faktiskt inte hade särskilt ont alls! Tänk att protesen har lossnat i mitt lårben! Det är ju som att bryta benet litegrann - inuti!

När jag kom hem hade jag ett missat samtal på mobilen. Och följande meddelande på mitt mobilsvar: "Ja, hej, det är ortopeden. Jag har nu tittat på dina röntgenbilder och det är inte konstigt att du känt som du gjort. Det är inget farligt, men jag ringer senare."

Mitt lårben är spräckt. Jag är helt säker. Iiiihhhh!!!

So what? So I conned, I lied, I lied to me too

5 månader efter operationen

Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.

Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.

På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.

& you're feeling something that seems like real pain

5 månader efter operationen

Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.

För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.

Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.

Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.

Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.