I'm giving up oh no

3 måndader och 3 veckor efter operationen

Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.

Yeah I will walk five hundred miles

3,5 månad efter operationen

Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?

Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:

• Cykling som uppvärmning
• Crosstrainer
• 2*12 benböj med pilatesboll mellan rygg och vägg. All tyngd på vänster ben, och djupt ner ska jag.
• 2*12 lyft från golvet med fötterna på pilatesboll. Jag ligger på rygg med benen i 90 grader och fötterna på bollen. Från det läget ska jag upp så att jag ligger rak som en planka med nacken i golvet och fötterna på bollen. All tyngd på vänster sida.
• Segdragning upp på vänster ben på en stepupbräda. Rak i höften. Backa ner, lika segt och kontrollerat. Så många jag orkar.
• 2*12 drag med benet bakåt, med snara runt foten i en maskin.
• 2*12 drag med benet ut åt sidan, med snara runt foten i en maskin.
• 2*12 i en maskin där jag liggandes trycker ifrån med benet från 90 grader till rakt. All tyngd på vänster ben.
• 2*12 i en maskin där jag sittandes lyfter vänster ben så att det pekar rakt ut (tränar lårets framsida)
• 2*12 i en maskin där jag sittandes böjer vänster ben från att det pekar rakt ut (tränar lårets baksida)
• Cykling som nedvarvning

När jag klarar 2*12 så ska jag i maskinerna öka på vikten, och börja med 2*8 tills jag klarar 2*12. Då är det dags att öka igen.

It's a terrible love & I'm walking with spiders

3 månader och 1 vecka efter operationen

Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".

Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.

Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...

Please be kind to me

3 månader och 1 vecka efter operationen

Nu har jag jobbat heltid och rest kommunalt till jobbet i en vecka. Sammanlagt blir det då 4 km promenad per dag på de fyra sträckor jag då måste gå.

Jag har fått mer och mer ont i höften. Det känns som artrosen. Strålande ut från höftleden.

Nu är det helg och jag kan sköta om min höft lite. Men jag vet inte vad den vill. Vill den ha riktad sjukgymnastik? Eller bara vila?

I was walking with a ghost

3 månader efter operationen

Idag var första gången som jag tog mig till kontoret på egen hand efter operationen. 0,8 km promenad till stationen, och efter resan 1,2 km promenad till kontoret.

Jag gick som en kung! Så jämnt och fint! Det kändes härligt. Här i kommunen där jag bor var det hyfsat snöröjt på vägar och trottoarer. I kommunen där jag klev av tåget var det ordentligt sandat och fint, men sedan går jag över gränsen till ytterligare en annan kommun - och där fanns inte tillstymmelse till halkbekämpning. Jag minns med fasa infernot på ortopedakuten dagen före julaftonen, och går mycket försiktigt.

Det värsta med att gå utan krycka nu är nästan att det inte syns att jag fortfarande är ostadig. Jag krockar hela tiden. För att fungera i trängsel ska människan vara smidig, och galant parera i sidled för att inte stöta emot. Jag kan inte det. Och en person i en parkerad bil slog upp bildörren precis framför mig där jag kom gående. Jag hann tänka "ska jag bromsa eller försöka gå ut åt sidan?" men jag hann inte riktigt göra något av det i tid så att det kändes som om jag fick till ett socialt accepterat avstånd. Pinsamt!

Väl framme vid kontoret hade jag valt gångvägen på baksidan. Problemet var bara att all snö som fallit över parkeringen denna vintern låg i en stor hög där en upptrampad stig ledde ner till entrén. Och där skulle jag ta mig ner! Som tur var kom en kollega samtidigt och kunde ge mig en hjälpande hand. Hem fick jag gå en omväg.

Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna gå på sjukgymnastik idag. Men när jag kom hem var jag så trött i alla gåmuskler att det kändes helt uteslutet. Jag kanske borde ha pressat mig själv och gått dit i alla fall. Men 4 km promenad är väl också en slags träning, i alla fall i den situation jag befinner mig i nu.

I know that bad's got to fix itself, correct over time

3 månader efter operationen

Nu när jag kan gå igen, då vill jag verkligen ut i solen och bara GÅ. Och vad händer då??

Jo jag får halsfluss! Jag fick ju förstås promenaden till vårdcentralen, och därefter till apoteket, men nu får mina nyvunna gåmuskler vila, nerbäddade tillsammans med mig i soffan med en bra film.

& I am there to walk you the way

3 månader efter operationen

Idag är det exakt 3 månader efter operationen. Och vad händer då?

Jo, jag tar mina första steg utan att halta! Klang och jubelsång!!

When I was young I thought it'd be about tearing off the shirt, cutting up the chest, handing over the heart to the one that you love

3 månader efter operationen

Jag fick en kommentar från Anna som jag började svara på i kommentarsfältet, men det växte till ett eget inlägg. Hon skrev att det är tråkigt att jag är så nedstämd, och jag har funderat en del över det.

Jag vet inte om jag är så nedstämd... Egentligen tycker jag inte det.

Jag försöker beskriva mitt liv så som det är ur ett höftledsperspektiv. Sen finns det ju andra delar av mitt liv som spänner mellan bottenlös avgrund och stunder av ren lycka. Det kanske smittar av sig här och där i min blogg, även om jag försöker utelämna det.

Och går jag åter till höftledsperspektivet så kan jag nog tycka att jag hade felaktiga förväntningar. Själva operationen, smärtorna jag fick i foten, och den extrema hjälplösheten efteråt var inget annat än en chock, som kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men allt det där har jag lagt bakom mig nu.

Ska jag beskriva känslan jag har nu med ett enda ord, och då alltså ur ett höftledsperspektiv, så blir det nog "irriterad". Jag är irriterad över att jag inte kan gå bättre. Jag blänger på snön som aldrig slutar falla, och muttrar över isfläckarna på trottoarerna.

Men om jag får välja ett ord till så blir det absolut "längtan". Jag längtar efter att kunna gå långpromenader. Vandra en bit på en vandringsled. Gå på en konsert utan att behöva planera allt runtomkring i detalj. Städa bakom toalettstolen utan att det blir ett projekt. Få sluta tänka på hur jag rör mig. Sitta i skräddarställning på en picknick, eller förstås ännu hellre på en klippa vid havet. Bara vara så som jag vill vara.

Och i allt övrigt så tuffar livet som höftledsopererad på.

Let's compare our nightmares, but don't come to us if you have tales of laughing light

3 månader efter operationen

Nu har det snart gått 3 månader sedan operationen. Det känns konstigt. Jag tycker det var helt nyligen, och jag kan inte heller riktigt få in att jag nu går från status "nyopererad" till något annat - vad nu detta andra är.

För inte är jag återställd ännu. På ett sätt är jag ju bättre nu än innan operationen - jag har ju mycket mindre ont. Men jag är mer handikappad nu än innan. Hältan är värre och rörligheten sämre. Höftledsoperationen var ingen mirakelkur.

Jag har inte brytt mig mycket om 90-graders-restriktioner och annat, utan mer använt benet så som jag tyckt det har fungerat, eller oftare: inte fungerat. Sitter med benen i kors gör jag ofta, och det känns skönt och bekvämt, fast jag vet att det inte är en bra ställning för någon vare sig man är frisk eller har artros eller opererad höftled. Men kanske vågar jag nu utmana leden ännu lite mer. Läste att någon annan suttit i skräddarställning. Det skulle aldrig ha fallit mig in att försöka, kanske för att min artroshöft inte tillåtit det på flera år. Men kanske är det dags att pröva! Kan ju vara bra att kunna ibland!

På fredag tar sjukskrivningen slut, vilket innebär att det är slut med mina av försäkringskassan sponsrade taxiresor. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att väglaget blir bättre tills dess. Annars riskerar jag att få jobba mycket hemifrån.

Jag har följt det intensiva kommenterandet på Annas blogg Surbenet! Och kan inte låta bli att rubriksätta detta inlägg inspirerat utifrån det!