1 år efter operationen
Idag för ett år sedan fick jag en ny höftled. Det finns säkert andra som haft ett lättare första år med sina höftleder, men nu... Nu fungerar den så bra!
Jag kan inte säga att jag märker någon skillnad mellan mina två höftleder längre. Den nya är något mindre rörlig, men det finns inget jag gör där det har någon praktisk betydelse. Om jag belastade den väldigt hårt så kanske något av smärtan i lårbenet skulle kunna komma tillbaka, för den har inte varit borta så länge, men det där kommer ju säkert att bli helt bra.
Och i höstas sa en god vän till mig, när jag aningens för sent smet in på sniskan i en svängdörr: "Det där var beviset för att du är återställd efter din höftledsoperation!". Och så känns det. Det är halt ute nu, och jag går runt och småhalkar som alla andra. Men alla små muskler i ben och höft är tillbaka, så jag parerar och balanserar, och är inte mer än sunt rädd för att halka omkull.
Så.... Succé!
lördag 4 december 2010
fredag 19 november 2010
When it's good, it's really good
11,5 månader efter operationen
Angående min nackrygg: Ortopeden använde inte a-ordet. Jag har inte artros i ryggraden!
Så med 15 dagar till godo, så kan jag idag säga: Ett år efter höftledsoperationen mår jag bra!
Angående min nackrygg: Ortopeden använde inte a-ordet. Jag har inte artros i ryggraden!
Så med 15 dagar till godo, så kan jag idag säga: Ett år efter höftledsoperationen mår jag bra!
måndag 15 november 2010
I want to hold her hand, and show her some beauty, before all this damage is done
11,5 månader efter operationen
I torsdags gick jag upp och duschade som vanligt och sen fixade jag håret och sminkade mig. Men när jag började med frukosten fick jag plötsligt ont i vänster arm. Jag kunde inte stå och inte sitta, utan jag fick gå och lägga mig igen för att kunna andas. Tumme, pekfinger och långfinger domnade strax bort.
Det blev en tur till vårdcentralen. Läkarens diagnos: Nerven i kläm bakom en inflammerad muskel i ryggen. Jag tyckte det var lite konstigt, eftersom jag de senaste veckorna äntligen fått bukt med de stela och ömma nackmuskler jag dragits med senaste halvåret (vilket alla jag tiggt massage från ju väl känt till). Samtidigt kände jag ju igen nervsmärtan som samma som jag hade i foten precis efter operationen. Jag fick Diclofenac som skulle lindra inflammationen och det skulle bli bra efter 1-3 dygn.
Jag hade så ont, så jag kunde inte jobba. Natten till fredag hade jag så ont att jag bara sov någon timme. Jag ringde vårdcentralen igen för att höra om jag kunde få något mer smärtstillande, men svaret var att sånt skriver inte vårdcentralen ut utan då måste jag gå till akuten.
Jag går aldrig mer till akuten.
Så lördag morgon, efter ytterligare en sömnlös natt, ringer jag jourmottagningen för att få hjälp från dem, men även de hänvisar till akuten. Men till akuten går jag aldrig mer.
Så idag, måndag morgon, efter att i och för sig blivit lite bättre (nytt rekord sedan denna diagnos: 4 timmars sömn under en natt!), ringer jag försäkringsbolaget och ber om en specialisttid. Som vanligt samma vänliga och kompetenta bemötande. Tid samma dag - idag kl 13, på samma sjukhus som jag opererade höften på.
När jag lagt på gick jag in på sjukhusets hemsida för att se vad det var för mottagning jag skulle till. Nervdoktorn? Armdoktorn? Muskeldoktorn? Jag hade verkligen ingen aning. Men det var till ortopeden, men en annan läkare denna gång. Jag blev lite förvånad, för jag hade börjat fundera på det här med borrelia också. Kan ortopeder allt om borrelia?
De kan de. Jag framförde min borreliateori (läs -skräck), och han sa "Ja naturligtvis tar vi ett borreliatest också". Och sedan undersökte han mig noggrant. Och sedan tog han fram en affish och började visa hur ryggkotor ser ut i genomskärning. Och sedan sa han ordet "artros". Och sen hörde jag inget mer.
Artros i ryggraden. Han misstänkte artros i nackryggen.
Sen var det provtagning och röntgen.
Och jag är ledsen. Och jag tar ut allt i förskott. Och jag vet ingenting alls om artros i ryggen, men jag vet att man inte kan byta ryggrad så som man byter höftled. Och jag vet hur ont artros gör. Och det känns inte bra.
För allt faller plötsligt på plats. Min höftledsartros märkte jag på så vis att musklerna runt höftleden plötsligt började strejka, krampa och bråka. Precis som mina nackmuskler gjort i sommar. Så som de aldrig gjort förr.
På fredag får jag svar.
I torsdags gick jag upp och duschade som vanligt och sen fixade jag håret och sminkade mig. Men när jag började med frukosten fick jag plötsligt ont i vänster arm. Jag kunde inte stå och inte sitta, utan jag fick gå och lägga mig igen för att kunna andas. Tumme, pekfinger och långfinger domnade strax bort.
Det blev en tur till vårdcentralen. Läkarens diagnos: Nerven i kläm bakom en inflammerad muskel i ryggen. Jag tyckte det var lite konstigt, eftersom jag de senaste veckorna äntligen fått bukt med de stela och ömma nackmuskler jag dragits med senaste halvåret (vilket alla jag tiggt massage från ju väl känt till). Samtidigt kände jag ju igen nervsmärtan som samma som jag hade i foten precis efter operationen. Jag fick Diclofenac som skulle lindra inflammationen och det skulle bli bra efter 1-3 dygn.
Jag hade så ont, så jag kunde inte jobba. Natten till fredag hade jag så ont att jag bara sov någon timme. Jag ringde vårdcentralen igen för att höra om jag kunde få något mer smärtstillande, men svaret var att sånt skriver inte vårdcentralen ut utan då måste jag gå till akuten.
Jag går aldrig mer till akuten.
Så lördag morgon, efter ytterligare en sömnlös natt, ringer jag jourmottagningen för att få hjälp från dem, men även de hänvisar till akuten. Men till akuten går jag aldrig mer.
Så idag, måndag morgon, efter att i och för sig blivit lite bättre (nytt rekord sedan denna diagnos: 4 timmars sömn under en natt!), ringer jag försäkringsbolaget och ber om en specialisttid. Som vanligt samma vänliga och kompetenta bemötande. Tid samma dag - idag kl 13, på samma sjukhus som jag opererade höften på.
När jag lagt på gick jag in på sjukhusets hemsida för att se vad det var för mottagning jag skulle till. Nervdoktorn? Armdoktorn? Muskeldoktorn? Jag hade verkligen ingen aning. Men det var till ortopeden, men en annan läkare denna gång. Jag blev lite förvånad, för jag hade börjat fundera på det här med borrelia också. Kan ortopeder allt om borrelia?
De kan de. Jag framförde min borreliateori (läs -skräck), och han sa "Ja naturligtvis tar vi ett borreliatest också". Och sedan undersökte han mig noggrant. Och sedan tog han fram en affish och började visa hur ryggkotor ser ut i genomskärning. Och sedan sa han ordet "artros". Och sen hörde jag inget mer.
Artros i ryggraden. Han misstänkte artros i nackryggen.
Sen var det provtagning och röntgen.
Och jag är ledsen. Och jag tar ut allt i förskott. Och jag vet ingenting alls om artros i ryggen, men jag vet att man inte kan byta ryggrad så som man byter höftled. Och jag vet hur ont artros gör. Och det känns inte bra.
För allt faller plötsligt på plats. Min höftledsartros märkte jag på så vis att musklerna runt höftleden plötsligt började strejka, krampa och bråka. Precis som mina nackmuskler gjort i sommar. Så som de aldrig gjort förr.
På fredag får jag svar.
söndag 7 november 2010
A wingspan unbelievable
11 månader efter operationen
Idag gick jag runt Södermalm! En mil på asfalt. Så härligt i höstsolen!!
Innan jag fick min diagnos försökte jag gå just den promenaden vid tre tillfällen. En gång tog jag bussen hem efter drygt halva, de andra två gångerna vek jag hemåt innan jag kommit runt. Jag fick för ont, klarade det inte. Men idag gick det! Och efter att ha tagit igen mig en stund över en lunch fortsatte jag med en promenad in till stan!
Idag gick jag runt Södermalm! En mil på asfalt. Så härligt i höstsolen!!
Innan jag fick min diagnos försökte jag gå just den promenaden vid tre tillfällen. En gång tog jag bussen hem efter drygt halva, de andra två gångerna vek jag hemåt innan jag kommit runt. Jag fick för ont, klarade det inte. Men idag gick det! Och efter att ha tagit igen mig en stund över en lunch fortsatte jag med en promenad in till stan!
torsdag 4 november 2010
And then you take a moment, take a moment, take a year
11 månader efter operationen
Nu vet jag. Det tar ett år. Det tar ett år att komma igen efter en höftledsoperation.
Igår höll jag på att missa tåget. Jag sprang på perrongen, en liten bit. Det gick hyfsat!
Jag var sjuk en vecka. En hel vecka låg jag däckad. Jag fick inte ont i ryggen. Det är så mycket som jag vant mig vid, som inte längre gäller. Jag får inte ont i ryggen av att vara sjuk och ligga still. Inte av att gå på stan heller. Det är mycket med min rygg, som inte riktigt är som jag trott under lång, lång tid. Det var ju inte den det var fel på, det var ju höften, fast jag inte begrep det.
Det är mer och mer sällan jag känner av min protes. Den skärande smärtan ner i lårbenet kommer inte lika ofta.
Och ibland, kanske särskilt när jag går bland mycket folk, kan jag känna en ren lyckokänsla. Jag går så rakt, haltar inte alls. Det gör inte ont. Jag bara går där, mitt bland alla människor. Ingen märker det, men jag vet att jag har en reservdel. En reservdel som fungerar bra.
Ett år tar det att hämta sig från en höftledsoperation. Snart har det gått ett år.
Nu vet jag. Det tar ett år. Det tar ett år att komma igen efter en höftledsoperation.
Igår höll jag på att missa tåget. Jag sprang på perrongen, en liten bit. Det gick hyfsat!
Jag var sjuk en vecka. En hel vecka låg jag däckad. Jag fick inte ont i ryggen. Det är så mycket som jag vant mig vid, som inte längre gäller. Jag får inte ont i ryggen av att vara sjuk och ligga still. Inte av att gå på stan heller. Det är mycket med min rygg, som inte riktigt är som jag trott under lång, lång tid. Det var ju inte den det var fel på, det var ju höften, fast jag inte begrep det.
Det är mer och mer sällan jag känner av min protes. Den skärande smärtan ner i lårbenet kommer inte lika ofta.
Och ibland, kanske särskilt när jag går bland mycket folk, kan jag känna en ren lyckokänsla. Jag går så rakt, haltar inte alls. Det gör inte ont. Jag bara går där, mitt bland alla människor. Ingen märker det, men jag vet att jag har en reservdel. En reservdel som fungerar bra.
Ett år tar det att hämta sig från en höftledsoperation. Snart har det gått ett år.
söndag 12 september 2010
I'm feeling less than perfect
9 månader efter operationen
Det är väldigt bra med den här bloggen, för när jag läser förstår jag ju att det går framåt. Och jag märker ju att det faktiskt blir lite bättre, men jag vet inte hur tålmodig jag ska vara. Jag har tvekat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta kontakt med ortopeden igen, för att se om det går att göra något åt smärtan som protesen ger i lårbenet, eller inte. Men jag har inte gjort det än i alla fall.
För två veckor sedan gick jag en mil på stadens hårda gator. Och dagen efter blev det 6 km. Och det gick ganska bra! Och den här helgen gick jag i skogen i flera timmar och plockade svamp. Bara när jag skulle klättra upp ur en grop råkade jag bända till lite, men det gjorde ont där och då, och inte efteråt.
Men ska jag springa till tåget, bara några steg på perrongen innan dörrarna stängs, då förvandlas mitt vänstra ben till ett robotben i stål, fäst direkt i hjärnstammen, helt utan dämpning. Det är helt omöjligt att springa ens ett par meter.
Så jag vet inte. Ska jag vara nöjd?
Det är väldigt bra med den här bloggen, för när jag läser förstår jag ju att det går framåt. Och jag märker ju att det faktiskt blir lite bättre, men jag vet inte hur tålmodig jag ska vara. Jag har tvekat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta kontakt med ortopeden igen, för att se om det går att göra något åt smärtan som protesen ger i lårbenet, eller inte. Men jag har inte gjort det än i alla fall.
För två veckor sedan gick jag en mil på stadens hårda gator. Och dagen efter blev det 6 km. Och det gick ganska bra! Och den här helgen gick jag i skogen i flera timmar och plockade svamp. Bara när jag skulle klättra upp ur en grop råkade jag bända till lite, men det gjorde ont där och då, och inte efteråt.
Men ska jag springa till tåget, bara några steg på perrongen innan dörrarna stängs, då förvandlas mitt vänstra ben till ett robotben i stål, fäst direkt i hjärnstammen, helt utan dämpning. Det är helt omöjligt att springa ens ett par meter.
Så jag vet inte. Ska jag vara nöjd?
söndag 8 augusti 2010
Someone with true devotion can see all the marvels I can't see
8 månader efter operationen
Tänk vad tiden går. Nu är jag inte nyopererad längre. Visst syns ärret, men tack vare lite solbränna runt omkring så är det inte särskilt framträdande längre.
Riktigt bra är det inte. Den där protesspetsen, som inte vuxit fast i lårbenet som den ska, gör sig fortfarande påmind emellanåt. Men nu finns det dagar då jag inte har ont. Men jag är fortfarande begränsad. Går jag mer än 5 km en dag, eller gör någon slags för lårbenet bändande rörelse, t ex simmar bröstsim en längre sträcka - då får jag ont. Att gå i sanddyner är ogörligt.
Jag skulle ju höra av mig till ortopeden igen om det inte blivit bra efter sommaren. Jag vet inte hur jag ska definiera "inte blivit bra". Ska det vara så här? Borde jag acceptera läget? Och vad går att göra åt de problem som återstår? Jag tänker mig att protesen i så fall på något sätt måste fästas i benet. Det känns verkligen inte lockande.
Jag är ju också mycket bättre än för ett par månader sedan, och så mycket bättre än innan operationen.
Jag kan gå sisådär 4 km.... Jag kan bada precis hur mycket som helst. I vågor. Någon sa att det isade i höften om man badar kallt! Det gör det inte för mig.
Och jag kan bada i badhus också. "Akta min höft!!!" fungerar inte längre som rop om nåd i herre-på-täppan-lekarna på flytleksakerna tillsammans med min dotter. Jag behöver inte akta höften längre - och det vet hon om, och knuffar obönhörligt i mig.
Jag kan konditionsträna på gymet, ofta och länge och med ordentlig belastning. Efteråt kan jag stretcha musklerna runt den opererade höften, även sätesmuskeln, lika bra som på den andra sidan. Jag kan sitta på golvet, i skräddarställning t ex, och resa mig utan att planera exakt hur det ska gå till.
Men när jag gjort något som är "fel", så att jag får ont, då har jag ingen tolerans för det alls. Jag tål inte smärta från det där området. När den kommer gräver den sig rätt in i själen på mig och gör mig irriterad, sur och svartsynt.
Så jag vet inte. Några veckor till får väl gå.
Tänk vad tiden går. Nu är jag inte nyopererad längre. Visst syns ärret, men tack vare lite solbränna runt omkring så är det inte särskilt framträdande längre.
Riktigt bra är det inte. Den där protesspetsen, som inte vuxit fast i lårbenet som den ska, gör sig fortfarande påmind emellanåt. Men nu finns det dagar då jag inte har ont. Men jag är fortfarande begränsad. Går jag mer än 5 km en dag, eller gör någon slags för lårbenet bändande rörelse, t ex simmar bröstsim en längre sträcka - då får jag ont. Att gå i sanddyner är ogörligt.
Jag skulle ju höra av mig till ortopeden igen om det inte blivit bra efter sommaren. Jag vet inte hur jag ska definiera "inte blivit bra". Ska det vara så här? Borde jag acceptera läget? Och vad går att göra åt de problem som återstår? Jag tänker mig att protesen i så fall på något sätt måste fästas i benet. Det känns verkligen inte lockande.
Jag är ju också mycket bättre än för ett par månader sedan, och så mycket bättre än innan operationen.
Jag kan gå sisådär 4 km.... Jag kan bada precis hur mycket som helst. I vågor. Någon sa att det isade i höften om man badar kallt! Det gör det inte för mig.
Och jag kan bada i badhus också. "Akta min höft!!!" fungerar inte längre som rop om nåd i herre-på-täppan-lekarna på flytleksakerna tillsammans med min dotter. Jag behöver inte akta höften längre - och det vet hon om, och knuffar obönhörligt i mig.
Jag kan konditionsträna på gymet, ofta och länge och med ordentlig belastning. Efteråt kan jag stretcha musklerna runt den opererade höften, även sätesmuskeln, lika bra som på den andra sidan. Jag kan sitta på golvet, i skräddarställning t ex, och resa mig utan att planera exakt hur det ska gå till.
Men när jag gjort något som är "fel", så att jag får ont, då har jag ingen tolerans för det alls. Jag tål inte smärta från det där området. När den kommer gräver den sig rätt in i själen på mig och gör mig irriterad, sur och svartsynt.
Så jag vet inte. Några veckor till får väl gå.
onsdag 9 juni 2010
It's my destiny to be the king of pain
6 månader efter operationen
Visst är allt bättre nu än före operationen. Jag är helt smärtfri om nätterna, och sömnen är därför god. Sedan gymnasiet har jag haft problem med att stå och gå långsamt. Det är helt borta! Jag har alltid trott att det berott på en svag ländrygg, men det var naturligtvis artrosen som spökade redan då.
Bullen under operationsärret är helt borta, och ytkänseln runt ärret är nästan återställd. Jag hade ju problem med känselbortfall på ovansidan av foten och tårna, men det är väldigt mycket bättre också.
Och jag är bättre i lårbenet. Jag får inte så där ont så jag inte alls kan stödja på benet längre. Men visst har jag ont. Jämt. Varje dag. Så fort jag belastar benet, och ibland kan det hugga till när jag gör någon rörelse.
Men. Idag tog jag några alvedon. Och gick en bit på Sörmlandsleden. Lade mig på en klippa och somnade en liten stund. Sånt kan man göra ett halvt år efter operationen.
Visst är allt bättre nu än före operationen. Jag är helt smärtfri om nätterna, och sömnen är därför god. Sedan gymnasiet har jag haft problem med att stå och gå långsamt. Det är helt borta! Jag har alltid trott att det berott på en svag ländrygg, men det var naturligtvis artrosen som spökade redan då.
Bullen under operationsärret är helt borta, och ytkänseln runt ärret är nästan återställd. Jag hade ju problem med känselbortfall på ovansidan av foten och tårna, men det är väldigt mycket bättre också.
Och jag är bättre i lårbenet. Jag får inte så där ont så jag inte alls kan stödja på benet längre. Men visst har jag ont. Jämt. Varje dag. Så fort jag belastar benet, och ibland kan det hugga till när jag gör någon rörelse.
Men. Idag tog jag några alvedon. Och gick en bit på Sörmlandsleden. Lade mig på en klippa och somnade en liten stund. Sånt kan man göra ett halvt år efter operationen.
onsdag 26 maj 2010
We don't bleed when we don't fight, go ahead, go ahead
5,5 månad efter operationen
Idag var jag och träffade sjukgymnasten. Det visade sig att jag inte gjort så fel som lugnat mig med styrketräningen och kört kondition i stället. Fast hon tyckte jag kunde träna ännu lättare kondition, och sedan lägga till enkla styrkeövningar hemma - inte för att bygga upp styrka, utan för att bibehålla nuläget. Så nu ska jag göra
Idag var jag och träffade sjukgymnasten. Det visade sig att jag inte gjort så fel som lugnat mig med styrketräningen och kört kondition i stället. Fast hon tyckte jag kunde träna ännu lättare kondition, och sedan lägga till enkla styrkeövningar hemma - inte för att bygga upp styrka, utan för att bibehålla nuläget. Så nu ska jag göra
- situps,
- bäckenlyft,
- lyfta ett ben i taget rakt bakåt när man står på knä och armbågar
- och så visade hon en bra övning som säkert även passar när man är relativt nyopererad. Man ligger på den icke opererade sidan med benen halvt uppdragna. Fötterna ihop och så lyfter man knät mot taket utan att vrida bålen. Man ska alltså vara noga med att ligga kvar exakt på sidan. Då tar det bra i de avskurna musklerna på utsidan av höften.
Och poängen nu är att ta det lugnt. Inte sträva efter att bli starkare och bättre, utan att acceptera den nivå där jag är nu. Mhmm. Vi får se hur det går.
tisdag 25 maj 2010
Hop a plane
5,5 månad efter operationen
Idag flög jag för första gången efter operationen. Det pep så klart i säkerhetskontrollen. Jag viftade med intyget jag fått från sjukhuset, men det visste inte kontrollanten vad det var. Förr hade de såvitt jag minns alltid hand-metalldetektorer för att undersöka manuellt när det blev utslag i bågen, men nu var det visitering som gällde. För hand. Bokstavligt. Det var fruktansvärt obehagligt. Det fanns inte många ställen där hon inte tog, men ändå tillräckligt många (tre) för att man ändå skulle inse det meningslösa med hela proceduren.
På flygplatsen jag åkte hem ifrån hade de hand-metalldetektor, och det kändes ju bättre.
Jag tycker om att flyga. Jag tycker numera inte om säkerhetskontrollen.
Idag flög jag för första gången efter operationen. Det pep så klart i säkerhetskontrollen. Jag viftade med intyget jag fått från sjukhuset, men det visste inte kontrollanten vad det var. Förr hade de såvitt jag minns alltid hand-metalldetektorer för att undersöka manuellt när det blev utslag i bågen, men nu var det visitering som gällde. För hand. Bokstavligt. Det var fruktansvärt obehagligt. Det fanns inte många ställen där hon inte tog, men ändå tillräckligt många (tre) för att man ändå skulle inse det meningslösa med hela proceduren.
På flygplatsen jag åkte hem ifrån hade de hand-metalldetektor, och det kändes ju bättre.
Jag tycker om att flyga. Jag tycker numera inte om säkerhetskontrollen.
lördag 22 maj 2010
There's an ordinary world somehow I have to find
5,5 månad efter operationen
Tiden går och jag försöker att inte tänka så mycket på mitt numera hatade ben. Men det är svårt. Ibland har jag ont och det är klart att det inte är roligt. Mest när jag går, men ibland kan jag sitta på ett möte och utan att tänka på det bara byta ställning, och då kan det hugga till ordentligt i benet. Och min omgivning kommenterar både när jag haltar, och när jag inte haltar. Jag har blivit min höft.
Jag har tillfälligt slutat styrketräna och kör bara kondition. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten för att se hur jag ska göra framöver. Någon föreslog att jag borde prova en sådan där bentäthetshöjande vibrationsmaskin, men det känns inte som något jag vill prova nu i alla fall.
Innan jag blev dålig i höften, 2008 och tidigare, hade jag ganska bra kondition och hyfsat starka ben. På gymmet där jag tränar, sitter det en lapp brevid roddmaskinerna: "Roddutmaning kvinnor: 2500 m - 11 minuter". Innan artrosen försvagade mitt vänstra ben var denna roddutmaning jobbig, men jag klarade den. Men roddmaskinen var en av de första grejorna som inte fungerade när jag blev dålig i höften, så jag har inte rott på länge. För ett tag sedan kommenterade Monika här på bloggen att hon börjat ro efter operationen och att det gick bra, och då provade jag. Och visst kan jag ro igen!
Och sedan dess har jag sneglat på den där lappen... Och försökt. Och inte lyckats. Och tänkt att När.... När jag tar 2500 m på 11 minuter, då är jag tillbaka. Då är allt okej igen.
Idag tog jag den. 2512 m på 11 minuter. Always and Forever med JJ72 i öronen (låten är 4 1/2 minuter lång så man får ta sig tid att trycka repeat två gånger), motståndet på 8 av 10. Då gick det!
Så det är kanske okej nu.
Jag ska i alla fall röja källaren idag. Sånt gör inte konvalescenter. Men jag gör det.
Tiden går och jag försöker att inte tänka så mycket på mitt numera hatade ben. Men det är svårt. Ibland har jag ont och det är klart att det inte är roligt. Mest när jag går, men ibland kan jag sitta på ett möte och utan att tänka på det bara byta ställning, och då kan det hugga till ordentligt i benet. Och min omgivning kommenterar både när jag haltar, och när jag inte haltar. Jag har blivit min höft.
Jag har tillfälligt slutat styrketräna och kör bara kondition. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten för att se hur jag ska göra framöver. Någon föreslog att jag borde prova en sådan där bentäthetshöjande vibrationsmaskin, men det känns inte som något jag vill prova nu i alla fall.
Innan jag blev dålig i höften, 2008 och tidigare, hade jag ganska bra kondition och hyfsat starka ben. På gymmet där jag tränar, sitter det en lapp brevid roddmaskinerna: "Roddutmaning kvinnor: 2500 m - 11 minuter". Innan artrosen försvagade mitt vänstra ben var denna roddutmaning jobbig, men jag klarade den. Men roddmaskinen var en av de första grejorna som inte fungerade när jag blev dålig i höften, så jag har inte rott på länge. För ett tag sedan kommenterade Monika här på bloggen att hon börjat ro efter operationen och att det gick bra, och då provade jag. Och visst kan jag ro igen!
Och sedan dess har jag sneglat på den där lappen... Och försökt. Och inte lyckats. Och tänkt att När.... När jag tar 2500 m på 11 minuter, då är jag tillbaka. Då är allt okej igen.
Idag tog jag den. 2512 m på 11 minuter. Always and Forever med JJ72 i öronen (låten är 4 1/2 minuter lång så man får ta sig tid att trycka repeat två gånger), motståndet på 8 av 10. Då gick det!
Så det är kanske okej nu.
Jag ska i alla fall röja källaren idag. Sånt gör inte konvalescenter. Men jag gör det.
tisdag 11 maj 2010
I can't control my mind no no no
5 månader efter operationen
Ortopeden ringde inte upp mer igår så jag ägnade resten av kvällen åt avancerad mindracing. Mitt lårben var spräckt, inflammerat, av. En god vän satte stopp för de värsta avarterna och jag somnade till sist. Men när jag vaknade mitt i natten och gick upp, gjorde det så ont att jag knappt kunde stödja på benet. Samma sak i morse. Men jag gick ändå till jobbet, utan krycka. Och det gick bra.
Egentligen kan man inte lite på mina smärtupplevelser överhuvudtaget. Innan operationen hade jag en rätt så långt framskriden artros. En del dagar låg jag som en hattifnatt i soffan och skakade av smärta. Nästa dag - med rätt sällskap och sol i sinnet - kunde jag gå långt utan att känna någonting. Igår, innan ortopedens tal om sättningar i protesen, hade jag inte särskilt ont. På väg från sjukhuset hade jag svårt att gå. Och på kvällen, efter meddelandet på mitt mobilsvar, hade jag svåra smärtor. Om man är läkare och ska behandla mig så har man ingen hjälp av min berättelse. Den har inget med mitt medicinska tillstånd att göra. Röntgenbilder, provsvar, kalla fakta är det enda som kan räknas. Min egen upplevelse är inte värt någonting. Den är rent känslomässigt betingad. Jag vet att kärlek sitter i magen och sorg i bröstet. Min kroppsliga smärta sitter i huvudet.
Ikväll ringde ortopeden upp. Han berättade att han visat bilderna för ännu en ortoped för en second opinion. Och de hade enats om: Jag har en irritation i lårbenet vid spetsen av protesen. Den har inte vuxit fast ännu så som den ska. Jag kommer att ha ont från och till under sommaren, men det är inte farligt, och det kommer att bli bättre. Jag kan belasta och träna, men när jag får ont ska jag ta det lugnt ett tag. Om det inte blivit bättre efter sommaren ska jag höra av mig.
Vandringsleden får kanske vänta till hösten.
måndag 10 maj 2010
Panic in Detroit
5 månader efter operation
Som den drama queen jag är kommer här en live-rapport från kvällens ortopedbesök.
Han frågade om mina besvär, och undersökte ledfunktionen. Sedan slog han mot knät upp igenom lårbenet, men inget av detta gjorde ont. När han sedan skulle titta på röntgenbilderna var systemt nere. Då sa han att han nog trodde att det inte var någon fara alls med mig. Att en ocementerad höftled kan "sätta sig", och det kan göra ont. Den växer fast, men lossnar litegrann, (och han visade med att vrida sina händer och sedan rycka till) men växer sedan fast igen. Jag skulle inte vara orolig och han skulle ringa mig i morgon när han titta på röntgenbilderna.
När jag gick därifrån kände jag mig inte alls lugn. Jag kunde inte låta bli att halta hur jag än försökte, trots att det idag var en bra dag och jag faktiskt inte hade särskilt ont alls! Tänk att protesen har lossnat i mitt lårben! Det är ju som att bryta benet litegrann - inuti!
När jag kom hem hade jag ett missat samtal på mobilen. Och följande meddelande på mitt mobilsvar: "Ja, hej, det är ortopeden. Jag har nu tittat på dina röntgenbilder och det är inte konstigt att du känt som du gjort. Det är inget farligt, men jag ringer senare."
Mitt lårben är spräckt. Jag är helt säker. Iiiihhhh!!!
Som den drama queen jag är kommer här en live-rapport från kvällens ortopedbesök.
Han frågade om mina besvär, och undersökte ledfunktionen. Sedan slog han mot knät upp igenom lårbenet, men inget av detta gjorde ont. När han sedan skulle titta på röntgenbilderna var systemt nere. Då sa han att han nog trodde att det inte var någon fara alls med mig. Att en ocementerad höftled kan "sätta sig", och det kan göra ont. Den växer fast, men lossnar litegrann, (och han visade med att vrida sina händer och sedan rycka till) men växer sedan fast igen. Jag skulle inte vara orolig och han skulle ringa mig i morgon när han titta på röntgenbilderna.
När jag gick därifrån kände jag mig inte alls lugn. Jag kunde inte låta bli att halta hur jag än försökte, trots att det idag var en bra dag och jag faktiskt inte hade särskilt ont alls! Tänk att protesen har lossnat i mitt lårben! Det är ju som att bryta benet litegrann - inuti!
När jag kom hem hade jag ett missat samtal på mobilen. Och följande meddelande på mitt mobilsvar: "Ja, hej, det är ortopeden. Jag har nu tittat på dina röntgenbilder och det är inte konstigt att du känt som du gjort. Det är inget farligt, men jag ringer senare."
Mitt lårben är spräckt. Jag är helt säker. Iiiihhhh!!!
fredag 7 maj 2010
So what? So I conned, I lied, I lied to me too
5 månader efter operationen
Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.
Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.
På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.
Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.
Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.
På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.
måndag 3 maj 2010
& you're feeling something that seems like real pain
5 månader efter operationen
Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.
För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.
Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.
Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.
Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.
Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.
För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.
Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.
Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.
Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.
fredag 16 april 2010
Stealing Notes From The Devil's Notebook
4 månader och 2 veckor efter operationen
Jag har tröttnat. Tröttnat svårt.
Sist jag träffade sjukgymnasten så sa hon: "Du måste träna mer. Du är fortfarande alldeles för svag! Titta i spegeln hur vänster höft viker sig, och hur vänster knä åker inåt!" Och hon lade på. Ökade vikter. Antalet repetitioner är nu uppe i 3*12. Jag vill inte mer!!
Sjukgymnastiken är i en härlig lokal. Massivt parkettgolv. Stora fönster. Utsikt över takåsar.
Men det är flera sjukgymnaster och naprapater som delar mottagning. Och en av sjukgymnasterna extraknäcker som PT. Personlig Tränare. Hon är gotländska, och har en genomträngande röst. Och mitt ibland oss halta och lytta skriker hon till sin beach-adept: "JAAA! Kämpa på!! Fyra till!! TRE!! TVÅ!! EN TILL!! JAAAAA!!!". Jag står inte ut en sekund till.
Så nu går jag till vanliga gymmet. Är utmärkande halt och lytt. Men det är okej.
Och jag har testat roddmaskinen för första gången sedan operationen. Monika skrev att den var bra. Men jag hade dittills trott att det var för snäv vinkel för höften, så jag hade inte ens provat. Och jag har aldrig gillat roddmaskin så mycket heller, eftersom det är svårt att ro till musik, och jag är väldigt beroende av bra musik i lurarna när jag tränar. Men jag provade! Och det var härligt! Att träna lite armar, axlar och rygg! Att känna att kraften i benet faktiskt återvänt. Och som av en slump... men kanske inte... hittade jag för första gången musik som man med all fördel kan ro till! Hell on Wheels - Odd Church.
Jag har tröttnat. Tröttnat svårt.
Sist jag träffade sjukgymnasten så sa hon: "Du måste träna mer. Du är fortfarande alldeles för svag! Titta i spegeln hur vänster höft viker sig, och hur vänster knä åker inåt!" Och hon lade på. Ökade vikter. Antalet repetitioner är nu uppe i 3*12. Jag vill inte mer!!
Sjukgymnastiken är i en härlig lokal. Massivt parkettgolv. Stora fönster. Utsikt över takåsar.
Men det är flera sjukgymnaster och naprapater som delar mottagning. Och en av sjukgymnasterna extraknäcker som PT. Personlig Tränare. Hon är gotländska, och har en genomträngande röst. Och mitt ibland oss halta och lytta skriker hon till sin beach-adept: "JAAA! Kämpa på!! Fyra till!! TRE!! TVÅ!! EN TILL!! JAAAAA!!!". Jag står inte ut en sekund till.
Så nu går jag till vanliga gymmet. Är utmärkande halt och lytt. Men det är okej.
Och jag har testat roddmaskinen för första gången sedan operationen. Monika skrev att den var bra. Men jag hade dittills trott att det var för snäv vinkel för höften, så jag hade inte ens provat. Och jag har aldrig gillat roddmaskin så mycket heller, eftersom det är svårt att ro till musik, och jag är väldigt beroende av bra musik i lurarna när jag tränar. Men jag provade! Och det var härligt! Att träna lite armar, axlar och rygg! Att känna att kraften i benet faktiskt återvänt. Och som av en slump... men kanske inte... hittade jag för första gången musik som man med all fördel kan ro till! Hell on Wheels - Odd Church.
lördag 3 april 2010
Prepare the brush for me, I'm craving with this need
4 månader efter operationen
Jag går fortfarande med en krycka, men har lite mindre ont. Nu lägger jag in en extra växel. Jag ska följa rådet från Johanna och träna ännu mer. Hon tipsade om maskinerna där man har plattor vid knäna som man antingen trycker in eller ut. De är mycket bra!
Efter dagens gympass, i omklädningsrummet, såg jag en dam med de karakteristiska ärren på bägge höfterna. De såg läkta och fina ut. Äldre än mina. Men hon använde griptångt för att få på sig jeansen! Och för att ta fram skorna ur skåpet! Och en krycka hade hon. Jag sa förstås inget, men jag led med henne. Och kände mig dum som gnäller och klagar.
För jag kan göra det mesta nu, utom att gå långt. Jag har målat om ett rum hemma! Klättrat på stege upp till taket! Krupit och hukat längs golvlisterna! Och det har gått över all förväntan!
Jag går fortfarande med en krycka, men har lite mindre ont. Nu lägger jag in en extra växel. Jag ska följa rådet från Johanna och träna ännu mer. Hon tipsade om maskinerna där man har plattor vid knäna som man antingen trycker in eller ut. De är mycket bra!
Efter dagens gympass, i omklädningsrummet, såg jag en dam med de karakteristiska ärren på bägge höfterna. De såg läkta och fina ut. Äldre än mina. Men hon använde griptångt för att få på sig jeansen! Och för att ta fram skorna ur skåpet! Och en krycka hade hon. Jag sa förstås inget, men jag led med henne. Och kände mig dum som gnäller och klagar.
För jag kan göra det mesta nu, utom att gå långt. Jag har målat om ett rum hemma! Klättrat på stege upp till taket! Krupit och hukat längs golvlisterna! Och det har gått över all förväntan!
torsdag 25 mars 2010
I'm giving up oh no
3 måndader och 3 veckor efter operationen
Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.
Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.
fredag 19 mars 2010
Yeah I will walk five hundred miles
3,5 månad efter operationen
Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?
Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:
Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?
Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:
- Cykling som uppvärmning
- Crosstrainer
- 2*12 benböj med pilatesboll mellan rygg och vägg. All tyngd på vänster ben, och djupt ner ska jag.
- 2*12 lyft från golvet med fötterna på pilatesboll. Jag ligger på rygg med benen i 90 grader och fötterna på bollen. Från det läget ska jag upp så att jag ligger rak som en planka med nacken i golvet och fötterna på bollen. All tyngd på vänster sida.
- Segdragning upp på vänster ben på en stepupbräda. Rak i höften. Backa ner, lika segt och kontrollerat. Så många jag orkar.
- 2*12 drag med benet bakåt, med snara runt foten i en maskin.
- 2*12 drag med benet ut åt sidan, med snara runt foten i en maskin.
- 2*12 i en maskin där jag liggandes trycker ifrån med benet från 90 grader till rakt. All tyngd på vänster ben.
- 2*12 i en maskin där jag sittandes lyfter vänster ben så att det pekar rakt ut (tränar lårets framsida)
- 2*12 i en maskin där jag sittandes böjer vänster ben från att det pekar rakt ut (tränar lårets baksida)
- Cykling som nedvarvning
När jag klarar 2*12 så ska jag i maskinerna öka på vikten, och börja med 2*8 tills jag klarar 2*12. Då är det dags att öka igen.
måndag 15 mars 2010
It's a terrible love & I'm walking with spiders
3 månader och 1 vecka efter operationen
Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".
Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.
Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...
Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".
Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.
Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...
fredag 12 mars 2010
Please be kind to me
3 månader och 1 vecka efter operationen
Nu har jag jobbat heltid och rest kommunalt till jobbet i en vecka. Sammanlagt blir det då 4 km promenad per dag på de fyra sträckor jag då måste gå.
Jag har fått mer och mer ont i höften. Det känns som artrosen. Strålande ut från höftleden.
Nu är det helg och jag kan sköta om min höft lite. Men jag vet inte vad den vill. Vill den ha riktad sjukgymnastik? Eller bara vila?
Nu har jag jobbat heltid och rest kommunalt till jobbet i en vecka. Sammanlagt blir det då 4 km promenad per dag på de fyra sträckor jag då måste gå.
Jag har fått mer och mer ont i höften. Det känns som artrosen. Strålande ut från höftleden.
Nu är det helg och jag kan sköta om min höft lite. Men jag vet inte vad den vill. Vill den ha riktad sjukgymnastik? Eller bara vila?
måndag 8 mars 2010
I was walking with a ghost
3 månader efter operationen
Idag var första gången som jag tog mig till kontoret på egen hand efter operationen. 0,8 km promenad till stationen, och efter resan 1,2 km promenad till kontoret.
Jag gick som en kung! Så jämnt och fint! Det kändes härligt. Här i kommunen där jag bor var det hyfsat snöröjt på vägar och trottoarer. I kommunen där jag klev av tåget var det ordentligt sandat och fint, men sedan går jag över gränsen till ytterligare en annan kommun - och där fanns inte tillstymmelse till halkbekämpning. Jag minns med fasa infernot på ortopedakuten dagen före julaftonen, och går mycket försiktigt.
Det värsta med att gå utan krycka nu är nästan att det inte syns att jag fortfarande är ostadig. Jag krockar hela tiden. För att fungera i trängsel ska människan vara smidig, och galant parera i sidled för att inte stöta emot. Jag kan inte det. Och en person i en parkerad bil slog upp bildörren precis framför mig där jag kom gående. Jag hann tänka "ska jag bromsa eller försöka gå ut åt sidan?" men jag hann inte riktigt göra något av det i tid så att det kändes som om jag fick till ett socialt accepterat avstånd. Pinsamt!
Väl framme vid kontoret hade jag valt gångvägen på baksidan. Problemet var bara att all snö som fallit över parkeringen denna vintern låg i en stor hög där en upptrampad stig ledde ner till entrén. Och där skulle jag ta mig ner! Som tur var kom en kollega samtidigt och kunde ge mig en hjälpande hand. Hem fick jag gå en omväg.
Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna gå på sjukgymnastik idag. Men när jag kom hem var jag så trött i alla gåmuskler att det kändes helt uteslutet. Jag kanske borde ha pressat mig själv och gått dit i alla fall. Men 4 km promenad är väl också en slags träning, i alla fall i den situation jag befinner mig i nu.
Idag var första gången som jag tog mig till kontoret på egen hand efter operationen. 0,8 km promenad till stationen, och efter resan 1,2 km promenad till kontoret.
Jag gick som en kung! Så jämnt och fint! Det kändes härligt. Här i kommunen där jag bor var det hyfsat snöröjt på vägar och trottoarer. I kommunen där jag klev av tåget var det ordentligt sandat och fint, men sedan går jag över gränsen till ytterligare en annan kommun - och där fanns inte tillstymmelse till halkbekämpning. Jag minns med fasa infernot på ortopedakuten dagen före julaftonen, och går mycket försiktigt.
Det värsta med att gå utan krycka nu är nästan att det inte syns att jag fortfarande är ostadig. Jag krockar hela tiden. För att fungera i trängsel ska människan vara smidig, och galant parera i sidled för att inte stöta emot. Jag kan inte det. Och en person i en parkerad bil slog upp bildörren precis framför mig där jag kom gående. Jag hann tänka "ska jag bromsa eller försöka gå ut åt sidan?" men jag hann inte riktigt göra något av det i tid så att det kändes som om jag fick till ett socialt accepterat avstånd. Pinsamt!
Väl framme vid kontoret hade jag valt gångvägen på baksidan. Problemet var bara att all snö som fallit över parkeringen denna vintern låg i en stor hög där en upptrampad stig ledde ner till entrén. Och där skulle jag ta mig ner! Som tur var kom en kollega samtidigt och kunde ge mig en hjälpande hand. Hem fick jag gå en omväg.
Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna gå på sjukgymnastik idag. Men när jag kom hem var jag så trött i alla gåmuskler att det kändes helt uteslutet. Jag kanske borde ha pressat mig själv och gått dit i alla fall. Men 4 km promenad är väl också en slags träning, i alla fall i den situation jag befinner mig i nu.
fredag 5 mars 2010
I know that bad's got to fix itself, correct over time
3 månader efter operationen
Nu när jag kan gå igen, då vill jag verkligen ut i solen och bara GÅ. Och vad händer då??
Jo jag får halsfluss! Jag fick ju förstås promenaden till vårdcentralen, och därefter till apoteket, men nu får mina nyvunna gåmuskler vila, nerbäddade tillsammans med mig i soffan med en bra film.
Nu när jag kan gå igen, då vill jag verkligen ut i solen och bara GÅ. Och vad händer då??
Jo jag får halsfluss! Jag fick ju förstås promenaden till vårdcentralen, och därefter till apoteket, men nu får mina nyvunna gåmuskler vila, nerbäddade tillsammans med mig i soffan med en bra film.
torsdag 4 mars 2010
& I am there to walk you the way
3 månader efter operationen
Idag är det exakt 3 månader efter operationen. Och vad händer då?
Jo, jag tar mina första steg utan att halta! Klang och jubelsång!!
Idag är det exakt 3 månader efter operationen. Och vad händer då?
Jo, jag tar mina första steg utan att halta! Klang och jubelsång!!
tisdag 2 mars 2010
When I was young I thought it'd be about tearing off the shirt, cutting up the chest, handing over the heart to the one that you love
3 månader efter operationen
Jag fick en kommentar från Anna som jag började svara på i kommentarsfältet, men det växte till ett eget inlägg. Hon skrev att det är tråkigt att jag är så nedstämd, och jag har funderat en del över det.
Jag vet inte om jag är så nedstämd... Egentligen tycker jag inte det.
Jag försöker beskriva mitt liv så som det är ur ett höftledsperspektiv. Sen finns det ju andra delar av mitt liv som spänner mellan bottenlös avgrund och stunder av ren lycka. Det kanske smittar av sig här och där i min blogg, även om jag försöker utelämna det.
Och går jag åter till höftledsperspektivet så kan jag nog tycka att jag hade felaktiga förväntningar. Själva operationen, smärtorna jag fick i foten, och den extrema hjälplösheten efteråt var inget annat än en chock, som kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men allt det där har jag lagt bakom mig nu.
Ska jag beskriva känslan jag har nu med ett enda ord, och då alltså ur ett höftledsperspektiv, så blir det nog "irriterad". Jag är irriterad över att jag inte kan gå bättre. Jag blänger på snön som aldrig slutar falla, och muttrar över isfläckarna på trottoarerna.
Men om jag får välja ett ord till så blir det absolut "längtan". Jag längtar efter att kunna gå långpromenader. Vandra en bit på en vandringsled. Gå på en konsert utan att behöva planera allt runtomkring i detalj. Städa bakom toalettstolen utan att det blir ett projekt. Få sluta tänka på hur jag rör mig. Sitta i skräddarställning på en picknick, eller förstås ännu hellre på en klippa vid havet. Bara vara så som jag vill vara.
Och i allt övrigt så tuffar livet som höftledsopererad på.
Jag fick en kommentar från Anna som jag började svara på i kommentarsfältet, men det växte till ett eget inlägg. Hon skrev att det är tråkigt att jag är så nedstämd, och jag har funderat en del över det.
Jag vet inte om jag är så nedstämd... Egentligen tycker jag inte det.
Jag försöker beskriva mitt liv så som det är ur ett höftledsperspektiv. Sen finns det ju andra delar av mitt liv som spänner mellan bottenlös avgrund och stunder av ren lycka. Det kanske smittar av sig här och där i min blogg, även om jag försöker utelämna det.
Och går jag åter till höftledsperspektivet så kan jag nog tycka att jag hade felaktiga förväntningar. Själva operationen, smärtorna jag fick i foten, och den extrema hjälplösheten efteråt var inget annat än en chock, som kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men allt det där har jag lagt bakom mig nu.
Ska jag beskriva känslan jag har nu med ett enda ord, och då alltså ur ett höftledsperspektiv, så blir det nog "irriterad". Jag är irriterad över att jag inte kan gå bättre. Jag blänger på snön som aldrig slutar falla, och muttrar över isfläckarna på trottoarerna.
Men om jag får välja ett ord till så blir det absolut "längtan". Jag längtar efter att kunna gå långpromenader. Vandra en bit på en vandringsled. Gå på en konsert utan att behöva planera allt runtomkring i detalj. Städa bakom toalettstolen utan att det blir ett projekt. Få sluta tänka på hur jag rör mig. Sitta i skräddarställning på en picknick, eller förstås ännu hellre på en klippa vid havet. Bara vara så som jag vill vara.
Och i allt övrigt så tuffar livet som höftledsopererad på.
måndag 1 mars 2010
Let's compare our nightmares, but don't come to us if you have tales of laughing light
3 månader efter operationen
Nu har det snart gått 3 månader sedan operationen. Det känns konstigt. Jag tycker det var helt nyligen, och jag kan inte heller riktigt få in att jag nu går från status "nyopererad" till något annat - vad nu detta andra är.
För inte är jag återställd ännu. På ett sätt är jag ju bättre nu än innan operationen - jag har ju mycket mindre ont. Men jag är mer handikappad nu än innan. Hältan är värre och rörligheten sämre. Höftledsoperationen var ingen mirakelkur.
Jag har inte brytt mig mycket om 90-graders-restriktioner och annat, utan mer använt benet så som jag tyckt det har fungerat, eller oftare: inte fungerat. Sitter med benen i kors gör jag ofta, och det känns skönt och bekvämt, fast jag vet att det inte är en bra ställning för någon vare sig man är frisk eller har artros eller opererad höftled. Men kanske vågar jag nu utmana leden ännu lite mer. Läste att någon annan suttit i skräddarställning. Det skulle aldrig ha fallit mig in att försöka, kanske för att min artroshöft inte tillåtit det på flera år. Men kanske är det dags att pröva! Kan ju vara bra att kunna ibland!
På fredag tar sjukskrivningen slut, vilket innebär att det är slut med mina av försäkringskassan sponsrade taxiresor. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att väglaget blir bättre tills dess. Annars riskerar jag att få jobba mycket hemifrån.
Jag har följt det intensiva kommenterandet på Annas blogg Surbenet! Och kan inte låta bli att rubriksätta detta inlägg inspirerat utifrån det!
Nu har det snart gått 3 månader sedan operationen. Det känns konstigt. Jag tycker det var helt nyligen, och jag kan inte heller riktigt få in att jag nu går från status "nyopererad" till något annat - vad nu detta andra är.
För inte är jag återställd ännu. På ett sätt är jag ju bättre nu än innan operationen - jag har ju mycket mindre ont. Men jag är mer handikappad nu än innan. Hältan är värre och rörligheten sämre. Höftledsoperationen var ingen mirakelkur.
Jag har inte brytt mig mycket om 90-graders-restriktioner och annat, utan mer använt benet så som jag tyckt det har fungerat, eller oftare: inte fungerat. Sitter med benen i kors gör jag ofta, och det känns skönt och bekvämt, fast jag vet att det inte är en bra ställning för någon vare sig man är frisk eller har artros eller opererad höftled. Men kanske vågar jag nu utmana leden ännu lite mer. Läste att någon annan suttit i skräddarställning. Det skulle aldrig ha fallit mig in att försöka, kanske för att min artroshöft inte tillåtit det på flera år. Men kanske är det dags att pröva! Kan ju vara bra att kunna ibland!
På fredag tar sjukskrivningen slut, vilket innebär att det är slut med mina av försäkringskassan sponsrade taxiresor. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att väglaget blir bättre tills dess. Annars riskerar jag att få jobba mycket hemifrån.
Jag har följt det intensiva kommenterandet på Annas blogg Surbenet! Och kan inte låta bli att rubriksätta detta inlägg inspirerat utifrån det!
måndag 22 februari 2010
Someday soon I'm gonna leave this wicked circle
2,5 månad efter operationen
Idag hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Jag fick ett ännu tuffare träningsprogram. Ännu mer fokus på det opererade benet, och högre belastning i alla övningar. Nu ska jag ner på golvet också för övningar med fötterna på en pilatesboll som tränar baksidan.
Jag klagade över min gång - att jag faktiskt inte kan gå. Hon granskade mig noga och sa att jag faktiskt gick väldigt konstigt. Något som jag nog lagt mig till med under tiden jag hade ont, innan operationen. I stället för att röra benet så drar jag upp höften. Detta gör jag mest markant med det opererade benet, men även med det friska.
Jag har aldrig tänkt på hur jag går, och nu när jag ska göra det så är det SVÅRT. Man ska hålla höfterna rakt, pendla med benet i höftleden, hålla in magen och kraftigt skjuta ifrån med rumpan. Jag undrar om jag någonsin gått så.
Att gå är också att balansera. Jag fick gå på en linje och lyfta fötterna högt över koner som hon ställde ut. En annan övning är att ställa sig i en trappa och finna dragläget i rörelsen då man lyfter sig upp till nästa steg.
Så nu ska jag lära mig gå. På detta konstiga vis, som känns så märkligt!
Idag hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Jag fick ett ännu tuffare träningsprogram. Ännu mer fokus på det opererade benet, och högre belastning i alla övningar. Nu ska jag ner på golvet också för övningar med fötterna på en pilatesboll som tränar baksidan.
Jag klagade över min gång - att jag faktiskt inte kan gå. Hon granskade mig noga och sa att jag faktiskt gick väldigt konstigt. Något som jag nog lagt mig till med under tiden jag hade ont, innan operationen. I stället för att röra benet så drar jag upp höften. Detta gör jag mest markant med det opererade benet, men även med det friska.
Jag har aldrig tänkt på hur jag går, och nu när jag ska göra det så är det SVÅRT. Man ska hålla höfterna rakt, pendla med benet i höftleden, hålla in magen och kraftigt skjuta ifrån med rumpan. Jag undrar om jag någonsin gått så.
Att gå är också att balansera. Jag fick gå på en linje och lyfta fötterna högt över koner som hon ställde ut. En annan övning är att ställa sig i en trappa och finna dragläget i rörelsen då man lyfter sig upp till nästa steg.
Så nu ska jag lära mig gå. På detta konstiga vis, som känns så märkligt!
lördag 20 februari 2010
Let's say for sake of argument that your state isn't permanent
2,5 månad efter operationen
När jag började jobba 1:a februari var det så praktiskt. För så fort någon frågade hur det var, då kunde jag så där glatt och trevligt säga: "Jo, men det går framåt hela tiden!". Men så känns det inte längre. Och eftersom det är det käcka som alla vill höra, så känner jag att jag tystnar, och drar mig undan lite grann.
Jag tränar så duktigt och målmedvetet. Jag blir allt starkare och kan ta högre vikter på gymmet. Men jag blir inte bättre! Jag är stel och öm i muskler och leder. Jag kan fortfarande inte gå ordentligt utan en krycka. Jag haltar inte så där akut längre, men jag vankar som en pingvin.
4:e mars är sista dagen på min sjukskrivning. Då ska jag gå upp på heltid och åka kommunalt till jobbet. Att jobba heltid ska nog fungera någotsånär, för jag kan sitta och hålla mig upprätt numera. Men HUR ska jag komma till jobbet om det fortfarande är snöstorm och jag ska pulsa och halka fram den bit dit bussar och tåg inte går???
När jag började jobba 1:a februari var det så praktiskt. För så fort någon frågade hur det var, då kunde jag så där glatt och trevligt säga: "Jo, men det går framåt hela tiden!". Men så känns det inte längre. Och eftersom det är det käcka som alla vill höra, så känner jag att jag tystnar, och drar mig undan lite grann.
Jag tränar så duktigt och målmedvetet. Jag blir allt starkare och kan ta högre vikter på gymmet. Men jag blir inte bättre! Jag är stel och öm i muskler och leder. Jag kan fortfarande inte gå ordentligt utan en krycka. Jag haltar inte så där akut längre, men jag vankar som en pingvin.
4:e mars är sista dagen på min sjukskrivning. Då ska jag gå upp på heltid och åka kommunalt till jobbet. Att jobba heltid ska nog fungera någotsånär, för jag kan sitta och hålla mig upprätt numera. Men HUR ska jag komma till jobbet om det fortfarande är snöstorm och jag ska pulsa och halka fram den bit dit bussar och tåg inte går???
måndag 8 februari 2010
It's a matter of life and the way you walk
2 månader efter operationen
Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.
Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.
Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.
Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.
Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!
Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.
Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!
Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.
Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.
Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.
Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.
Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.
Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!
Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.
Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!
Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.
fredag 5 februari 2010
Would you take a straight and narrow critical look at me?
2 månader efter operationen
Efter en veckas jobb, på halvtid, är jag trött och har lite ont. För lite soffan denna vecka. Men det har ändå gått bra.
På måndag har jag återbesök hos ortopeden som utförde operationen. Det känns som om jag har haft 1000 frågor till honom, men nu kommer jag inte på en enda.... Och vad ska han titta på egentligen? Kanske om benen nu är lika långa. Hur det är med den saken har jag faktiskt ingen aning om.
En sak jag måste komma ihåg att fråga om är hur min andra höft ser ut. Jag känner inget från den, men är den också drabbad av artros?
Efter en veckas jobb, på halvtid, är jag trött och har lite ont. För lite soffan denna vecka. Men det har ändå gått bra.
På måndag har jag återbesök hos ortopeden som utförde operationen. Det känns som om jag har haft 1000 frågor till honom, men nu kommer jag inte på en enda.... Och vad ska han titta på egentligen? Kanske om benen nu är lika långa. Hur det är med den saken har jag faktiskt ingen aning om.
En sak jag måste komma ihåg att fråga om är hur min andra höft ser ut. Jag känner inget från den, men är den också drabbad av artros?
onsdag 3 februari 2010
Instead of falling down I'm standing up the morning after
2 månader efter operationen
Nu har jag jobbat i tre dagar, och det går bra. Lite trött i ryggen har jag varit, men det kan bero på annat också. Att åka taxi till jobbet kan man definitivt vänja sig vid! Särskilt när det är ett sådant oväder som det är nu.
Jag är förkyld, och därför har det varken blivit sjukgymnastik eller träning den här veckan. Ändå fortsätter jag att bli starkare i benet. Igår tog jag på mig byxorna utan att sätta mig ned - jag stod alltså på ett ben för första gången sedan operationen!
Nu har jag jobbat i tre dagar, och det går bra. Lite trött i ryggen har jag varit, men det kan bero på annat också. Att åka taxi till jobbet kan man definitivt vänja sig vid! Särskilt när det är ett sådant oväder som det är nu.
Jag är förkyld, och därför har det varken blivit sjukgymnastik eller träning den här veckan. Ändå fortsätter jag att bli starkare i benet. Igår tog jag på mig byxorna utan att sätta mig ned - jag stod alltså på ett ben för första gången sedan operationen!
torsdag 28 januari 2010
I took a trip on a gemini spacecraft
7 veckor och 6 dagar efter operationen
Idag på sjukgymnastiken kunde jag höja belastningen i nästan alla maskiner. Jag övar nu också trappgång genom att kliva upp och ner på en step-up-bräda.
Jag fick också lägga till träning på cross trainern, som jag tycker så mycket om. Den tar på exakt rätt muskler, och med rätt musik i Ipoden så är det direkt njutbart.
Idag på sjukgymnastiken kunde jag höja belastningen i nästan alla maskiner. Jag övar nu också trappgång genom att kliva upp och ner på en step-up-bräda.
Jag fick också lägga till träning på cross trainern, som jag tycker så mycket om. Den tar på exakt rätt muskler, och med rätt musik i Ipoden så är det direkt njutbart.
måndag 25 januari 2010
The muscles fought so long
7 veckor och 3 dagar efter operationen
Igår var jag på gymmet för att cykla. Jag körde i en halvtimme, och det gick bra. Sedan började jag snegla på cross trainern. Sjukgymnasten har sagt att det är lite för tidigt för cross trainer ännu eftersom man lägger all tyngd på höften, men jag kunde inte låta bli att kliva upp, bara för att testa lite grann.
Jag sänkte höjden till lägstanivån och började trampa i halv takt. Och det var så härligt! Det kändes precis i de där gå-musklerna, som varit sönderskurna och icke-existerande sedan i december, men som jag återupptäckte för någon vecka sedan. 15 minuter blev det.
Och idag var jag och simmade. Det gick däremot urdåligt. Det går lite upp och ner, som sagt.
Igår var jag på gymmet för att cykla. Jag körde i en halvtimme, och det gick bra. Sedan började jag snegla på cross trainern. Sjukgymnasten har sagt att det är lite för tidigt för cross trainer ännu eftersom man lägger all tyngd på höften, men jag kunde inte låta bli att kliva upp, bara för att testa lite grann.
Jag sänkte höjden till lägstanivån och började trampa i halv takt. Och det var så härligt! Det kändes precis i de där gå-musklerna, som varit sönderskurna och icke-existerande sedan i december, men som jag återupptäckte för någon vecka sedan. 15 minuter blev det.
Och idag var jag och simmade. Det gick däremot urdåligt. Det går lite upp och ner, som sagt.
fredag 22 januari 2010
Put on your red shoes and dance the blues
7 veckor efter operationen
Nu kan jag, visserligen med mycken möda men ändock, få på mig strumpor utan att använda något hjälpmedel! Och jag kan få på mig ett par skor med vanliga skosnören!
Nu kan jag, visserligen med mycken möda men ändock, få på mig strumpor utan att använda något hjälpmedel! Och jag kan få på mig ett par skor med vanliga skosnören!
onsdag 20 januari 2010
Take me to the nearest famous city middle
Sex veckor och 5 dagar efter operationen
När jag haltade runt här hemma utan kryckor fick jag ont i ljumsken, och det har tyvärr inte givit med sig. Jag ska dock fortsätta träna som vanligt, men vara väldigt noga med att göra rörelserna rätt så att det då inte gör ont.
Två gånger i veckan går jag till sjukgymet och programmet ser numera ut så här:
När jag haltade runt här hemma utan kryckor fick jag ont i ljumsken, och det har tyvärr inte givit med sig. Jag ska dock fortsätta träna som vanligt, men vara väldigt noga med att göra rörelserna rätt så att det då inte gör ont.
Två gånger i veckan går jag till sjukgymet och programmet ser numera ut så här:
- 10 minuter uppvärmning på motionscykel
- 2*12 benböj med en pilatesboll mellan rygg och vägg, och en liten boll mellan knäna
- 2*12 benlyft bakåt i en maskin med snara runt foten
- 2*12 benlyft utåt åt sidan i samma maskin
- 2*8 lyft i maskin för vänster lårmuskel
- 2*12 liggande benpress där bara vänster ben håller emot på tillbakavägen
- 2*8 drag i maskin för lårets baksida
- Alltihop ett varv till
- 10 minuters kondition och nedvarvning på motionscykel
Utöver detta simmar jag 2-4 gånger i veckan. Mest crawl, men även bröstsim går bra nu.
Och nu, nästan sju veckor efter operationen, kan jag äntligen ligga på den opererade sidan. Det är fortfarande svullet, så det känns som om jag får balansera lite grann, men det gör inte ont längre. Jag ligger dock inga längre stunder på den sidan eftersom det känns som om man får blodstopp efter en stund, men det är ändå skönt att kunna göra det ibland.
Och idag ringde min handläggare på försäkringskassan och meddelade att min begäran om taxiresor till jobbet kommer att bli beviljad! Så från 1/2 kommer jag att börja jobba 50%, på plats på kontoret.
lördag 16 januari 2010
Ocean please, help me drown these memories
6 veckor och 1 dag efter operationen
Min sjukgymnast ville att jag skulle lägga bort kryckorna inomhus, men vi fick backa på det. Jag fick ont av haltandet, och använder nu en krycka inomhus igen.
Men jag har tränat mycket den här veckan. Två gånger styrketräning i gym hos sjukgymnasten, och så har jag simmat. Sist provade jag även bröstsim. Det var läskigt - benet känns helt sladdrigt, och fort går det inte. Men det gör inte ont, och det känns inte farligt. Det är nog ingen risk att det går ur led eller något sådant. Så nu ska jag börja med lite bröstsim också mellan varven.
Och idag kände jag för första gången vilka muskler jag saknar när jag inte klarar att gå utan kryckor. Vilket jag gissar betyder att jag börjat bygga upp de musklerna så pass att jag nu i alla fall kan känna att de existerar! Och det är på utsidan av låret, de muskler som skadades vid själva operationen. När jag går spänner det nu väldigt där, samtidigt som jag börjat halta något lite mindre. Så jag ska verkligen försöka träna dessa muskler så mycket jag kan.
Jag loggade in hos Försäkringskassan idag, och kunde se att de har en utbetalning till mig nu på måndag. Jag blev glad förstås, jag har låga förväntningar på dem efter allt man läst och hört. Jag bad dem även kontakta mig angående vad som behövs för att jag ska kunna få taxiresor till jobbet. Jag har en ganska knölig resväg till jobbet, och det vore synd att behöva ta all kraft man har till den, i stället för att använda den till mer riktad träning som gör mig starkare, och inte bara bryter ner.
Jag har mailkontakt med en annan höftprotesopererad, och idag enades vi om att det besvärligaste med operationen har varit den mentala biten. Första månaden var allt annat än lätt. Vi har varit trötta och ledsna och slitna. Komplikationer gör det ju inte lättare. Och när det gäller den mentala biten är det ingen som varnat mig i alla fall. Man pratar mest om slutresultatet - att man blir smärtfri och får sitt liv tillbaka. Succé. Men det kommer sen. Hoppas jag.
Min sjukgymnast ville att jag skulle lägga bort kryckorna inomhus, men vi fick backa på det. Jag fick ont av haltandet, och använder nu en krycka inomhus igen.
Men jag har tränat mycket den här veckan. Två gånger styrketräning i gym hos sjukgymnasten, och så har jag simmat. Sist provade jag även bröstsim. Det var läskigt - benet känns helt sladdrigt, och fort går det inte. Men det gör inte ont, och det känns inte farligt. Det är nog ingen risk att det går ur led eller något sådant. Så nu ska jag börja med lite bröstsim också mellan varven.
Och idag kände jag för första gången vilka muskler jag saknar när jag inte klarar att gå utan kryckor. Vilket jag gissar betyder att jag börjat bygga upp de musklerna så pass att jag nu i alla fall kan känna att de existerar! Och det är på utsidan av låret, de muskler som skadades vid själva operationen. När jag går spänner det nu väldigt där, samtidigt som jag börjat halta något lite mindre. Så jag ska verkligen försöka träna dessa muskler så mycket jag kan.
Jag loggade in hos Försäkringskassan idag, och kunde se att de har en utbetalning till mig nu på måndag. Jag blev glad förstås, jag har låga förväntningar på dem efter allt man läst och hört. Jag bad dem även kontakta mig angående vad som behövs för att jag ska kunna få taxiresor till jobbet. Jag har en ganska knölig resväg till jobbet, och det vore synd att behöva ta all kraft man har till den, i stället för att använda den till mer riktad träning som gör mig starkare, och inte bara bryter ner.
Jag har mailkontakt med en annan höftprotesopererad, och idag enades vi om att det besvärligaste med operationen har varit den mentala biten. Första månaden var allt annat än lätt. Vi har varit trötta och ledsna och slitna. Komplikationer gör det ju inte lättare. Och när det gäller den mentala biten är det ingen som varnat mig i alla fall. Man pratar mest om slutresultatet - att man blir smärtfri och får sitt liv tillbaka. Succé. Men det kommer sen. Hoppas jag.
tisdag 12 januari 2010
I'm gonna move on up to the waterfront
5 veckor och 4 dagar efter operationen
Idag var jag för andra gången hos sjukgymnasten. Och denna gång blev det andra bullar. Hårdkörning i gymmet:
Idag var jag för andra gången hos sjukgymnasten. Och denna gång blev det andra bullar. Hårdkörning i gymmet:
- 5 minuter uppvärming på motionscykel med låg belastning
- 2*12 benböj med en pilatesboll mellan rygg och vägg
- Gång utan kryckor...
- 2*12 benlyft åt sidan med en snara runt foten, låg vikt
- 2*12 benlyft bakåt med samma snara
- 2*12 lyft med vänster lårmuskel. Inga vikter, bara maskinens tyngd räckte för mig.
- 2*12 benpress där bara vänster ben håller emot på tillbakavägen
- 5 minuter nedvarvning på motionscykel med samma låga belastning
Det var naturligtvis objektivt sett väldigt låga vikter, men jag fick verkligen ta i med mitt klena vänsterben. Jag kommer nog att få en rejäl träningsvärk.
Och nu får jag inte ha kryckor hemma längre!! Jag förstår det inte riktigt, för jag kan inte gå utan åtminstone en krycka. Jag ramlar ner helt, inåt, vid varje steg. Min gångstil kan liknas vid en amputerad pingvins. Men det gör inte ont, så visst, är det bra att halta runt så här så provar jag det. Ute ska jag dock även i fortsättningen ha två kryckor.
Två gånger i veckan ska jag nu till sjukgymnastiken, så nästa tid har jag på torsdag. Jag ser väldigt mycket fram emot det, för det kändes så rätt idag. Mitt ben är klent, men träningsvilligt! Allt finns där, bortglömt och försvagat. Nu ska jag bli stark igen!
måndag 11 januari 2010
I'm up and doing circles
5 veckor och 3 dagar efter operationen
Igår kunde jag för första gången laga mat ordentligt! Det jag menar då är att det gick bra att stå framför köksbänken i de ca 30 minuter som det tar att sno ihop en måltid. Så sent som i helgen var jag tvungen att flytta skärbrädan till köksbordet och sätta mig ner för att orka.
Jag jobbar nu 25% hemifrån. Efter att ha utrett med försäkringskassan hur det fungerar, och rådgjort med HR på mitt jobb som inte hade alltför goda erfarenheter av försäkringskassan, så bestämde jag mig för att jag jobbar just nu 25%, varken mer eller mindre. Det låter väldigt lite, men det är krävande. Jag har svårt att sitta 2 timmar i sträck så jag försöker dela upp det i två pass. Samtidigt hinner man ju inte så mycket på 2 timmar, så man vill ju gärna arbeta koncentrerat. Men det blir sakta bättre med sittandet också.
Jag blir starkare för varje dag. Och jag kan göra något nytt varje dag. Det går bra nu!
Igår kunde jag för första gången laga mat ordentligt! Det jag menar då är att det gick bra att stå framför köksbänken i de ca 30 minuter som det tar att sno ihop en måltid. Så sent som i helgen var jag tvungen att flytta skärbrädan till köksbordet och sätta mig ner för att orka.
Jag jobbar nu 25% hemifrån. Efter att ha utrett med försäkringskassan hur det fungerar, och rådgjort med HR på mitt jobb som inte hade alltför goda erfarenheter av försäkringskassan, så bestämde jag mig för att jag jobbar just nu 25%, varken mer eller mindre. Det låter väldigt lite, men det är krävande. Jag har svårt att sitta 2 timmar i sträck så jag försöker dela upp det i två pass. Samtidigt hinner man ju inte så mycket på 2 timmar, så man vill ju gärna arbeta koncentrerat. Men det blir sakta bättre med sittandet också.
Jag blir starkare för varje dag. Och jag kan göra något nytt varje dag. Det går bra nu!
fredag 8 januari 2010
Up above
5 veckor efter operationen
Idag kunde jag för första gången lyfta vänsterbenet rakt upp från liggande! Det har jag inte gjort sedan före sommaren någon gång!
Idag kunde jag för första gången lyfta vänsterbenet rakt upp från liggande! Det har jag inte gjort sedan före sommaren någon gång!
onsdag 6 januari 2010
Crawling down the alley
1 månad och 2 dagar efter operationen
Idag har jag simmat! Det gick väldigt bra att ta sig i och ur bassängen, och själva simningen gick utmärkt trots mitt svaga ben! Konstigt nog drog jag kraftigt åt höger (jag har opererat det vänstra benet) så jag simmade in i linan hela tiden, och sen tog det lite tid att vända, men det var så härligt! 500 meter blev det. Jag kunde ha simmat länge till, men jag kände mig osäker på hur det egentligen stod till med styrka och kondition, så jag nöjde mig med det denna första simtur efter operationen!
Och att ha kryckor kan vara en lika god ice breaker som en hundvalp! På väg in i badhuset hade jag en lång konversation med en dam som var på väg in för att träna! Sånt händer ju aldrig annars.
Så det var ju en positiv bieffekt av kryckorna. Jag har alltid förundrats över människor som skäms för sina hjälpmedel. Jag hade t ex förut en kollega som hellre gissade vad folk sa, än tog på sig sin hörapparat. Jag var fullkomligt oförstående över hans val. Men idag var det inget annat än pinsamt att sitta i omklädningsrummet med griptången för att få på sig strumpan. Jag är helt fascinerad av detta faktum - att jag skämdes för den. Men alternativet hade varit att be någon hjälpa mig på med strumpan (uteslutet!!!) eller att gå utan strumpa hem. Och då blev det ändå griptången.
Idag har jag simmat! Det gick väldigt bra att ta sig i och ur bassängen, och själva simningen gick utmärkt trots mitt svaga ben! Konstigt nog drog jag kraftigt åt höger (jag har opererat det vänstra benet) så jag simmade in i linan hela tiden, och sen tog det lite tid att vända, men det var så härligt! 500 meter blev det. Jag kunde ha simmat länge till, men jag kände mig osäker på hur det egentligen stod till med styrka och kondition, så jag nöjde mig med det denna första simtur efter operationen!
Och att ha kryckor kan vara en lika god ice breaker som en hundvalp! På väg in i badhuset hade jag en lång konversation med en dam som var på väg in för att träna! Sånt händer ju aldrig annars.
Så det var ju en positiv bieffekt av kryckorna. Jag har alltid förundrats över människor som skäms för sina hjälpmedel. Jag hade t ex förut en kollega som hellre gissade vad folk sa, än tog på sig sin hörapparat. Jag var fullkomligt oförstående över hans val. Men idag var det inget annat än pinsamt att sitta i omklädningsrummet med griptången för att få på sig strumpan. Jag är helt fascinerad av detta faktum - att jag skämdes för den. Men alternativet hade varit att be någon hjälpa mig på med strumpan (uteslutet!!!) eller att gå utan strumpa hem. Och då blev det ändå griptången.
It's black, it's white
1 månad och 2 dagar efter operationen
Jag har fått några jättefina mail från en person som också nyligen genomgått en höftledsoperation, och vi har funnit ut att vi har olika typer av proteser: jag har stor och hon har liten kula.
En stor kula går inte lika lätt ur led, men den ger en något begränsad rörlighet för all framtid. Har man en stor kula får man belasta leden fullt ut direkt efter operationen.
En liten kula har bättre rörlighet när den är helt läkt, och kan därför ges till yngre personer som vill kunna vara än mer fysiskt aktiva. Den fungerar också bättre om man planerar att föda barn. Har man en sådan får man inte belasta benet fullt ut till en början, utan får gå med "ett ägg under foten" under en period efter operationen.
Jag tror att stor kula absolut var det rätta för mig, men tänk så bra det hade varit om min ortoped förklarat det här för mig. Men nu vet jag! Tack!
Jag har fått några jättefina mail från en person som också nyligen genomgått en höftledsoperation, och vi har funnit ut att vi har olika typer av proteser: jag har stor och hon har liten kula.
En stor kula går inte lika lätt ur led, men den ger en något begränsad rörlighet för all framtid. Har man en stor kula får man belasta leden fullt ut direkt efter operationen.
En liten kula har bättre rörlighet när den är helt läkt, och kan därför ges till yngre personer som vill kunna vara än mer fysiskt aktiva. Den fungerar också bättre om man planerar att föda barn. Har man en sådan får man inte belasta benet fullt ut till en början, utan får gå med "ett ägg under foten" under en period efter operationen.
Jag tror att stor kula absolut var det rätta för mig, men tänk så bra det hade varit om min ortoped förklarat det här för mig. Men nu vet jag! Tack!
tisdag 5 januari 2010
Get me to the door, out of bed on the track
1 månad efter operationen
Igår var jag på sjukgymnastik för första gången i mitt liv. Först fick jag berätta om min bakgrund och hon frågade också mycket om just min protes - som jag ju tyvärr inte vet så mycket om.
De brukar nämligen inte få in så nyopererade patienter, utan först brukar man tydligen gå på sjukgymnastik på det sjukhus man är opererad. Jag har ju opererats via en sjukförsäkring och jag gissar att det är därför försäkringsbolaget ville slussa ut mig i den allmänna vården så snart det bara går. Jag skulle fått ersättning för patientavgiften, men i och med akutbesöket så har jag nu frikort, så jag förstår att de tycker att detta är en fiffig lösning. Men mig passar det bra. Sjukgymnasten jag nu går till har mottagning ett kvarter hemifrån. Sjukhuset jag opererades på ligger ju lite längre bort.
Och sjukgymnasten var duktig! Jag fick förtroende för henne på en gång. Och sedär - där fick jag min diagnos som jag skulle fått på akuten. När jag tog av mig utbrast hon: "Oj, vilken blödning du haft!!" Jag ser absolut ingenting konstigt, mer än att det fortfarande är svullet förstås.
Hon testade min rörlighet, och det tar tvärstopp vid 90 grader. Hon konstaterade också att jag blivit väldigt svag i alla muskler runt vänster ben. Jag har sett det själv, både på lårmuskel och rumpa, men hon visade att även vadmuskeln var tunnare. Men det ska bli ändring på det nu. Hon hjälpte mig också att stretcha ut lårmuskeln och höftböjaren på vänster ben. Läskigt men skönt.
Jag fick 4 nya övningar som jag ska lägga till de gamla så nu ser mitt dagliga träningsprogram ut så här:
Igår var jag på sjukgymnastik för första gången i mitt liv. Först fick jag berätta om min bakgrund och hon frågade också mycket om just min protes - som jag ju tyvärr inte vet så mycket om.
De brukar nämligen inte få in så nyopererade patienter, utan först brukar man tydligen gå på sjukgymnastik på det sjukhus man är opererad. Jag har ju opererats via en sjukförsäkring och jag gissar att det är därför försäkringsbolaget ville slussa ut mig i den allmänna vården så snart det bara går. Jag skulle fått ersättning för patientavgiften, men i och med akutbesöket så har jag nu frikort, så jag förstår att de tycker att detta är en fiffig lösning. Men mig passar det bra. Sjukgymnasten jag nu går till har mottagning ett kvarter hemifrån. Sjukhuset jag opererades på ligger ju lite längre bort.
Och sjukgymnasten var duktig! Jag fick förtroende för henne på en gång. Och sedär - där fick jag min diagnos som jag skulle fått på akuten. När jag tog av mig utbrast hon: "Oj, vilken blödning du haft!!" Jag ser absolut ingenting konstigt, mer än att det fortfarande är svullet förstås.
Hon testade min rörlighet, och det tar tvärstopp vid 90 grader. Hon konstaterade också att jag blivit väldigt svag i alla muskler runt vänster ben. Jag har sett det själv, både på lårmuskel och rumpa, men hon visade att även vadmuskeln var tunnare. Men det ska bli ändring på det nu. Hon hjälpte mig också att stretcha ut lårmuskeln och höftböjaren på vänster ben. Läskigt men skönt.
Jag fick 4 nya övningar som jag ska lägga till de gamla så nu ser mitt dagliga träningsprogram ut så här:
- Lyfta upp vänster ben framåt, så högt det går.
- Lyfta vänster ben utåt. Här gällde det att hålla in magen så att rörligheten inte tas ut i ryggen utan att musklerna på utsidan av låret och uppåt verkligen får jobba.
- Dra vänster ben bakåt och samtidigt sträcka ut höftböjaren.
- Luta skulderbladen mot en slät vägg och böja på benen och sen trycka sig upp igen. Fokus på att belasta vänster ben.
- Ligga på rygg och lyfta rumpan. Magen in så att baksidan får jobba. Fokus på vänster ben och se till att vänster knä inte faller inåt.
- Ligga på rygg och lyfta vänster ben med flexad fot. Detta klarade inte jag, och då får jag ha ett litet stöd under knät så att det blir lite lättare.
- Ligga på magen och vika upp vänster ben mot rumpan så att höftböjare och lårmuskel stretchas.
Sedan fick jag träna på att gå. Och hon var väldigt nogrann i den koreografi jag fick. Det visade sig att jag gick upp litegrann på höger fot - för att skona vänster höft förstås - och det justerade vi. Och jag fick hjälp att våga belasta mer, genom att hon instruerade mig hur jag skulle röra just höger fot. Fascinerande! Yrkesskicklighet vill jag kalla det!
Och jag. Jag är på gång!
måndag 4 januari 2010
Tell me that you know another way to get it done
1 månad efter operationen
Idag kom jag fram till försäkringskassan efter 15 minuters kötid. De hade skickat ut en blankett till mig 21/12 så den borde ju kommit fram, men hon skulle skicka en ny med A-post så att jag har den i morgon.
Jag frågade hur man får jobba också. Man måste jobba 25, 50, 75 eller 100%. Och blanketten klarar bara just dessa procentsatser genomgående alla dagar. Om man vill jobba t ex 25% måndag och torsdag en vecka, då måste man ringa in och meddela dem. Det är väl okej, men samtidigt... visst borde det vara enklare än så.
Jag tycker att man borde få jobba precis så mycket man vill och klarar, när man vill och hur man vill, så länge det fungerar för arbetsgivaren också förstås. Försäkringskassan behöver liksom akutmottagningen och vårdplaneringen inför operationen också processutvecklas.
Idag kom jag fram till försäkringskassan efter 15 minuters kötid. De hade skickat ut en blankett till mig 21/12 så den borde ju kommit fram, men hon skulle skicka en ny med A-post så att jag har den i morgon.
Jag frågade hur man får jobba också. Man måste jobba 25, 50, 75 eller 100%. Och blanketten klarar bara just dessa procentsatser genomgående alla dagar. Om man vill jobba t ex 25% måndag och torsdag en vecka, då måste man ringa in och meddela dem. Det är väl okej, men samtidigt... visst borde det vara enklare än så.
Jag tycker att man borde få jobba precis så mycket man vill och klarar, när man vill och hur man vill, så länge det fungerar för arbetsgivaren också förstås. Försäkringskassan behöver liksom akutmottagningen och vårdplaneringen inför operationen också processutvecklas.
söndag 3 januari 2010
I don't want to be part of the problem
4 veckor och 2 dagar efter operationen
Jag befarar att en ny prövning närmar sig. Försäkringskasssan. Om den vet jag ingenting. Jag har inte haft något med dem att göra på mycket länge. Men jag vet att min arbetsgivare sjukskrivit mig och att jag därför ska få hem en blankett från försäkringskassan. Någon sådan har inte kommit, och efter ett besök på deras skrytsamma hemsida tänkte jag vara fiffig och ringa idag, eftersom de säger att på helger och kvällar har de lägre belastning och svarar snabbare.
Efter att ha lyssnat på allehanda irrelevant information om t ex öppettider (särdeles irrelevant eftersom de hade öppet) och ett antal knappval får jag beskedet: "Vår kundtjänst är tungt belastad, var god ring senare". Och så kopplas samtalet ned.
Ett nytt försök kommer jag fram - kötid beräknad till 27 minuter. Jag känner ett stresspåslag.
Jag befarar att en ny prövning närmar sig. Försäkringskasssan. Om den vet jag ingenting. Jag har inte haft något med dem att göra på mycket länge. Men jag vet att min arbetsgivare sjukskrivit mig och att jag därför ska få hem en blankett från försäkringskassan. Någon sådan har inte kommit, och efter ett besök på deras skrytsamma hemsida tänkte jag vara fiffig och ringa idag, eftersom de säger att på helger och kvällar har de lägre belastning och svarar snabbare.
Efter att ha lyssnat på allehanda irrelevant information om t ex öppettider (särdeles irrelevant eftersom de hade öppet) och ett antal knappval får jag beskedet: "Vår kundtjänst är tungt belastad, var god ring senare". Och så kopplas samtalet ned.
Ett nytt försök kommer jag fram - kötid beräknad till 27 minuter. Jag känner ett stresspåslag.
Splash of october swimmers
4 veckor och 2 dagar efter operationen
Hade jag känt till någon bra låt med texten "Don't try this at home" hade det blivit titeln på detta inlägg. För i dag tog jag mitt första bad efter operationen. Jag hade längtat så, men redan när jag skulle kliva i badet insåg jag jag att det inte var en klockren idé. Mitt badkar är stort. Och väldigt högt. Och när jag väl lyckats ta mig över kanten insåg jag att det inte var så enkelt att lägga sig ner. Som tur är är mitt badkar av plast, så det är inte halt, så det gick till sist. Men väl där började jag oroa mig för hur jag skulle komma upp....
Men allt gick bra till sist! Och jag är nu härligt renskrubbad och efteråt lyckades jag för första gången efter operationen nå foten med handen så att jag kunde smörja in den!
Hade jag känt till någon bra låt med texten "Don't try this at home" hade det blivit titeln på detta inlägg. För i dag tog jag mitt första bad efter operationen. Jag hade längtat så, men redan när jag skulle kliva i badet insåg jag jag att det inte var en klockren idé. Mitt badkar är stort. Och väldigt högt. Och när jag väl lyckats ta mig över kanten insåg jag att det inte var så enkelt att lägga sig ner. Som tur är är mitt badkar av plast, så det är inte halt, så det gick till sist. Men väl där började jag oroa mig för hur jag skulle komma upp....
Men allt gick bra till sist! Och jag är nu härligt renskrubbad och efteråt lyckades jag för första gången efter operationen nå foten med handen så att jag kunde smörja in den!
lördag 2 januari 2010
The formulae of everyday
4 veckor och 1 dag efter operationen
Nu har det snart gått en månad efter operationen. Jag kan konstatera att jag innan operationen hade helt felaktiga förväntningar om hur det skulle vara och hur jag skulle må efteråt. Jag förstod naturligtvis att det var en stor operation jag skulle genomgå, men alla runt omkring talade bara om hur lätt och bra allting skulle bli. Att jag snabbt skulle kunna vara tillbaka till jobbet och att jag skulle jubla över att snabbt bli smärtfri.
Kanske har jag haft det tuffare än andra. Eller så är jag känsligare än andra. Eller så är en höftledsoperation en ganska jobbig sak att gå igenom. En möjlig teori är att de som gör en höftledsoperation oftast är 20 till 30 eller till och med 40 år äldre än vad jag är. De tillhör en generation som inte klagar på samma sätt som min generation som helst vill ha ett mirakelpiller mot varje motgång. Jag vet inte.
Men nu, en månad efter operationen är i alla fall status följande:
Nu har det snart gått en månad efter operationen. Jag kan konstatera att jag innan operationen hade helt felaktiga förväntningar om hur det skulle vara och hur jag skulle må efteråt. Jag förstod naturligtvis att det var en stor operation jag skulle genomgå, men alla runt omkring talade bara om hur lätt och bra allting skulle bli. Att jag snabbt skulle kunna vara tillbaka till jobbet och att jag skulle jubla över att snabbt bli smärtfri.
Kanske har jag haft det tuffare än andra. Eller så är jag känsligare än andra. Eller så är en höftledsoperation en ganska jobbig sak att gå igenom. En möjlig teori är att de som gör en höftledsoperation oftast är 20 till 30 eller till och med 40 år äldre än vad jag är. De tillhör en generation som inte klagar på samma sätt som min generation som helst vill ha ett mirakelpiller mot varje motgång. Jag vet inte.
Men nu, en månad efter operationen är i alla fall status följande:
- Jag går helst med två kryckor. En krycka kan gå bra inomhus, om jag behöver vänsterhanden till något. Utan krycka kan jag inte ta ett enda steg. Det gör inte längre ont att belasta, men det går liksom inte. Benet bär inte. Det här gör att jag inte klarar mig själv utan är helt beroende av andra. Jag kan t ex inte handla och få hem mat.
- Jag har nyligen slutat med smärtlindrande mediciner.
- Eftersom jag inte har ont längre så sover jag ganska bra. Jag ligger på rygg eller på den icke opererade sidan. Jag kan absolut inte sova på den opererade sidan. Det är allt för svullet så det känns som om man ligger och balanserar på en öm kudde. Förr sov jag mycket på mage - det gör jag inte nu eftersom jag får ont i ryggen av det. Det känns också lite besvärligt att ta sig ur det läget. Jag har ju också fått känselbortfall på ovansidan av tårna som gör att det känns konstigt när jag ligger på mage.
- Operationssåret har äntligen slutat vätska sig. Det är nu läkt. Jag längtar så efter att kunna gå och simma...!!!
- Att klä på sig själv går bra om man bara väljer rätt strumpor och skor. Trånga strumpor kan jag inte få på mig själv och jag skulle inte kunna knyta ett par skor. Jag når inte ner ordentligt helt enkelt.
- Igår var första gången jag gick en längre sträcka - en kilometer blev det faktiskt, fast det var lite för långt. Det besvärliga vinterväglaget har gjort att jag övat för lite på att gå utomhus. Att gå gör mig väldigt trött, men om jag då får sitta, eller ännu hellre ligga en stund, så är jag snart okej igen.
- Jag använder inga förhöjningskuddar och behöver ingen höjd toasits längre. Jag kan ta mig ur vilken soffa som helst tack vare ett starkt högerben. En saccosäck skulle jag dock inte ge mig in på!
- Korta pass ska det vara. Sitta går bra - men inte för länge. Gå - korta sträckor. Stå - mycket korta stunder. Att laga mat är besvärligt, det blir för länge att stå. Ligga - det bästa!
Jag har varit heltidssjukskriven denna första månad, och allt annat hade varit otänkbart, men på måndag, en månad efter operationen, har jag tänkt börja jobba några timmar hemifrån då och då. I samma veva drar också sjukgymnastiken igång på riktigt. Jag känner att jag är på väg ifrån en sjukperiod in i någon slags vardag och liv igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)