måndag 28 december 2009

I think I´m well in touch with my feminine side

3 veckor och 3 dagar efter operationen

Och så möjligen en varning till alla kvinnor som äter Xarelto - trombosprofylax, alltså medicin som ska förhindra blodpropp efter en höftledsoperation! Jag skulle gissa att det är de som är orsaken till att jag nu vid mens blöder tre, kanske fyra gånger så mycket som vanligt! Inte så trevligt.

söndag 27 december 2009

Tänk att få gå så rakt

3 veckor och 2 dagar efter operationen

Jag gjorde mina sjukgymnastikövningar idag, vilket jag inte gjort sen innan jag blev sjuk den 23/12. Det gick fantastiskt bra! Jag har aldrig känt mig så rak förr! Att vila sig i form - det är min melodi det!

lördag 26 december 2009

Walk slow there's stones under my feet, they've grown to be a part of me

3 veckor och 1 dag efter operationen

Idag, alltså på annandagen, vände det. Febern gick ner. Svullnaden är kvar men är inte lika hård och den ömmar inte lika mycket längre. Jag kan vara med igen! Jag kan vara glad igen. Och nu måste jag börja öva på att gå rakt igen efter att i tre dagar hängt över kryckorna. Och så måste jag börja med sjukgymnastiken igen. En vecka tillbaka i tiden är jag. Men nu ska jag framåt igen.

fredag 25 december 2009

I would rip your heart out if it did exist

2 veckor och 6 dagar efter operationen

Med operationsdatum 4 december trodde jag nog att jag skulle vara ganska pigg på julaftonen. Det var jag inte. Vandrade mellan säng och julfirande, korta pass. Stel. Ont att sitta - en öm kudde som jag har med mig överallt. Lite feber. När jag bytte förband hade det vätskat ganska lite, men kompressen hade fastnat i såret så när jag tog bort den började det blöda. Snyggt det där ärret kommer att bli.

Men mest av allt ont i själen och sorg över min egen oförmåga att söka hjälp. Att jag inte klarar att ta mig fram i sjukvården. Och jag känner hat. Hat mot alla dem som jobbar i systemet och som finner sig i att människor omvandlas till objekt.

På kvällen kände jag mig lite piggare. Febern gick ner till 37,5 som väl kan vara okej även om jag brukar ligga under 37. Och nu, tidigt på juldagens morgon har jag ont på lite nya ställen i området. Nu är det mer i ljumsken. Men kanske ändå lite bättre än igår.

torsdag 24 december 2009

We are the dead

2 veckor och 5 dagar efter operationen

Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.

Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.

Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.

Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?

Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!

Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.

Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:
  • Är du inte livshotande sjuk - gå till din vårdcentral i stället.
  • Snittväntetid är nu 1 timme och 30 minuter
  • 11 patienter har ännu inte fått träffa läkare
  • De fem senast behandlade patienterna hade följande väntetider: 2 timmar 20 minuter, 1 timme 10 minuter, 1 timme 40 minuter ....

Efter en stund uppdateras meddelandet med att snittväntetiden nu är 1 timme och 50 minuter. 10 patienter har ännu inte fått träffa läkare.

Min höft värker nu ordentligt. Jag går upp och tar några steg, sätter mig igen, står upp, försöker sitta igen. Jag börjar bli ledsen och uppgiven. Jag kommer ihåg varför jag har min sjukförsäkring, det beror på att jag inte klarar av att ta emot vård så som den ser ut på allmänna sjukhus. Så här ser den ju ut. Tårarna börjar rinna. Ingen ser så klart.

18.30, alltså efter 2 timmar och 30 minuter blir jag visad till ett bås. Jag får en säng!! Underbart för min nu hysteriskt värkande höft. Sköterskan upplyser om att det nu bara är 2 patienter före mig i kön och att jag snart ska få träffa doktorn! Jag får nya krafter och största problemet är att det är svinkallt. Det är kraftigt kallras från ett takfönster.

Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.

Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.

En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.

Men det kommer ingen doktor till mig.

Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.

Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.

Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.

Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.

Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.

Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.

onsdag 23 december 2009

Keep your head on, but open up your eyes real wide

2 veckor och 5 dagar efter operationen

Nu har distriktssköterskan varit här. Och mitt ärr ser väldigt fint ut. Det är inte rött och inte svullet, men det finns en liten förhårdnad en bit upp, som vätskan möjligen kommer ifrån. Jag har fått bakteridödande förband.

Tyvärr är jag orolig ändå. I natt hade jag nämligen en ny sorts stelhet i höften, och det gjorde ont att sätta sig vid frukostbordet i morse. Och hon sa att det kan vara en infektion som sitter längre in, som visar sig så här. Så jag ska vara uppmärksam, och om det blir sämre på något vis, eller om jag överhuvudtaget märker något mer, så ska jag åka in till akuten.

Akutmottagningen på julaftonskvällen. Det lockar inte. I tankarna är jag redan där.

tisdag 22 december 2009

When I get a little - Run, run, run - Run

2 veckor och 4 dagar efter operationen

Det har varit några sega dagar, utan märkbara framsteg. Jag har mindre ont, och äter nästan inget smärtstillande alls längre. Men jag går lika illa, och är lika trött. I natt vaknade jag med kramp i höftböjarmuskeln. Jag har väl stretchat för dåligt.

Jag har gått för lite också. Det har varit ett förskräckligt väglag, så jag har inte vågat mig ut helt enkelt. Men igår stod jag inte ut längre, och eftersom jag då även fick entusiastiskt sällskap, så tog jag en liten promenad. Det var halt och otäckt, och det var en hetsig stämning på trottoarerna, med folk som trängde sig och använde mina kryckor som vore de slalomportar. Obehagligt.

Ärret har sett ut att läka fint, men i morse upptäckte jag att det vätskade lite. Inget ömt, inget rött, men lite lite sårvätska kommer från det. En anhörig med stor vana vid operationsärr tyckte inte att det var något att oroa sig för: "Sådär ser det alltid ut", men sen ringde jag i alla fall först sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen, och i morgon förmiddag kommer det en sköterska för att titta på det. Jag hoppas verkligen att det inte är någon infektion på gång.

Att ta bort klamrarna innebar inget speciellt. Jag trodde att det var dem som gjorde att det var helt omöjligt att ligga på den opererade sidan, som det i alla informationsskrifter står att man gärna får göra efter bara några dagar, men det är lika obekvämt nu som alltid. Det känns ungefär som att balansera på en öm badboll. Hela området är ju svullet. Inte i själva ärret, men på insidan, på något vis. Däremot går det väldigt bra att ligga på det icke-opererade benet, och det sa ju också sjukgymnasten att man visst får göra med nya proteser, all annan information man delgivits till trots.

fredag 18 december 2009

Get the cuts you need, eyes focus like a microscope

2 veckor efter operationen

Nu har distriktssköterskan varit här och tagit bort klamrarna. De såg rätt så respektingivande ut, men det kändes knappt alls att ta bort dem. Hon knipsade av dem med en tång och pillade sedan bort ändarna.

Samtidigt blev jag vaccinerad mot svininfluensan, vilket såklart känns väldigt bra. Att ligga sjuk en vecka i influensa är inte precis vad jag längtar efter.

Det har även gällande allt annat varit en bra dag idag. Jag har varit nästan smärtfri, och har bara tagit en enda värktablett - den jag tog i morse.

onsdag 16 december 2009

Oh no!

12 dagar efter operationen

Jag var på en konsert - med ståplats - bara 1,5 vecka innan operationen, då min artros så klart var som allra värst. Det var knasigt, men det gick.

Nu är det en ny konsert som jag vill gå på. 25/12, alltså 21 dagar efter höftledsoperationen. Men det går inte. Där går min gräns.

Annars är det en bra dag idag. Mindre ont än någon dag på mycket länge!

tisdag 15 december 2009

There's my baby, lost that's all

11 dagar efter operationen

Precis när jag publicerat föregående inlägg ringde distriktsköterskan upp. Hon kommer hem till mig på fredag och tar bort nitarna. "Staples" kallade hon dem. Och om de har fått in vaccin mot svininfluensa, så tar hon med en sådan till mig också! Suveränt! Vilken service!

Now it's time to leave the capsule if you dare

11 dagar efter operationen

Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.

Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.

På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.

Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!

Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.

Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.

De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!

Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!

Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.

söndag 13 december 2009

I'm put together beautifully

9 dagar efter operationen

Promenaden igår gick bra men blev väldigt mycket kortare än jag tänkt mig, vilket betydde att mitt sällskap fortsatte utan mig, och jag fick gå tillbaka de två halva kvarteren själv. Och väl hemma fick jag be en förbipasserande hjälpa mig att öppna porten. Den är tung och det kommer att ta ett tag innan jag klarar att få upp den själv. Det är en nyttig övning detta, att få insyn i hur rörelsehindrade har det till vardags.

Idag kunde jag gå lite längre. Men när jag blir trött känns det igen som om benet sitter fast direkt i ryggraden.

Men tårna blir sakta bättre. Fast det smäller i dem när jag t ex tar på mig strumpor. Och jag tappar känseln i dem ibland, fast om jag då viftar duktigt så kommer den tillbaka.

Och dagens framgång är att jag har gått med endast en krycka i 2 m ungefär! Lagom för att kunna få med mig en tekopp från bänken till bordet i köket. Framsteg - det gillar vi!

lördag 12 december 2009

I'm a festival, I'm a parade

8 dagar efter operationen

Jag kände redan igår kväll att alltihop verkligen var på rätt väg, eftersom jag då för allra första gången besvärades av såret. Det killade (det läker!) och stramade och var lite i vägen, och jag har överhuvudtaget inte märkt det där såret förut, gissningsvis för att det har dränkts i andra smärtor och obehag.

Och i natt sov jag ända till kl 3 och när jag då vaknade hade jag inte ont! Det kändes helt overkligt och så underbart! Dock kunde jag inte somna om, och efter en stund fick jag ont, så då gick jag upp och tog en Alvedon och därefter somnade jag om och sov till 8.45...

Så idag har vi här en utsövd och glad Opree som snart ska ut på en liten promenad!

fredag 11 december 2009

Wild is the wind

En vecka efter operationen

Natten som gick var den andra natten sedan jag kom hem efter operationen. Den passerade utan alltför mycket besvär. Min höft beter sig nu nog lite mer som en opererad höftled ska! Foten är mycket bättre också. Ytkänseln är någorlunda med för det mesta, det är bara när jag stelnar till som den försvinner och då kan det göra lite ont, men inte alls som förut.

Jag har som sagt min "hemhjälp" här nu, en anhörig som rest hit för att hjälpa mig när familjen är ute på sitt. Det är väldigt skönt. Men jag blir snabbt bättre! Några landvinningar:
  • Duschat själv hemma! Lite trickigt dock - jag undrar om mitt duschrum verkligen lever upp till byggnormen? Och jag använde duschpallen. Jag kan faktiskt inte stå på ett ben.
  • Klä på och av mig själv! Vanliga strumpor går bra med hjälp av griptången och högerfoten, dock inte nylonstrumpor. Men varför ska jag ha sådana?
  • Stoppa in mobilladdaren i väggurtaget! Starka högertår är bra att ha!
  • Ta på och av skor utrustade med resårsnören.
  • Gå utomhus ett halvt kvarter och forcerat några trappsteg både uppåt och nedåt i samband med det. Får dock inte upp porten mot gatan själv. Inte en chans. Men det var helt underbart att känna lite vind i håret, och trots att det verkligen gick urdåligt att gå, så anade jag kanske lite av den kommande vårens och sommarens promenader...

Jag kan fortfarande inte ta ett enda steg utan två kryckor. Sjukgymnasterna var noga med att förklara att kryckorna var till för balansen, inte för att stödja på - tyngden ska ligga jämt fördelade på benen. Men det är inte möjligt för mig. Det gör för ont.

Och min hjärna är inte på plats än. Jag har fått några trevande kontaktförsök i jobbfrågor, men jag känner att jag inte är tillräckligt skärpt än för att kunna ta ansvar för någon åsikt eller synpunkt på någonting ännu.

Jag skulle också behöva boka tid hos en sjukgymnast, men också det känns oöverstigligt idag. Jag måste få skjuta upp det också. Till på måndag, säger vi!

torsdag 10 december 2009

In this age of grand illusion

6 dagar efter operationen.

Sov väldigt dåligt i natt. Den brännande smärtan i foten är nu nästan helt borta, så jag gissar att det jag har nu är mer vanliga postoperationssmärtor, plus lite vanligt ryggont av att jag varit så orörlig så länge. Detta var första natten utan smärtstillande spruta, och det gick ju bra, men jag utnyttjar mina smärtstillande tabletter till gränsen.

Försökte göra frukost åt mig, men höll på att svimma. Mitt blodtryck är fortfarande lågt gissar jag, och jag har helt enkelt inga krafter. Jag fick hjälp av familjen med frukost, men sedan försvinner ju de iväg till sitt så det blir väldigt bra att jag får hit en anhörig idag, som ska stanna till helgen.

Jag har vägt mig också. 1,5 kg ner sen före operationen. Muskelförtvining kallas sådant.

Jag hade aldrig, aldrig trott att jag skulle må så här en vecka efter höftledsoperationen.

onsdag 9 december 2009

This is nothing like it was in my room

5 dagar efter operationen.

Och nu är jag hemma. Äntligen, tänkte jag skriva, men riktigt så känns det ju inte. Jag hade gärna stannat ytterligare en dag på sjukhuset.

Väl hemma blir det ännu mer uppenbart så fiffigt allt var ordnat på sjukhuset. Allt inom räckhåll, i rätt höjd, och handtag och greppytor överallt. Här är jag, och allt jag behöver, ständigt på flykt från varandra.

Den fasta telefonen ringde för ett tag sedan. Jag gjorde inte ens ett försök att gå och svara. Men det var nog någon som visste hur det var fatt som ringde, för det gick fram rätt många signaler, så visst hade jag hunnit.

När jag sedan tappar en krycka på ett för krycktappning olämpligt ställe, då inser jag att jag inte klarar mig själv. Jag måste be en anhörig komma och vara hos mig i morgon.

På ett märkligt sätt känner jag att hela min uppenbarelse är i vägen... Jag passar inte här och jag fungerar inte här.

I am coming home again

Fem dagar efter operationen

Får in frukost, och slås för första gången av hur stressad personalen är. Sköterskan verkligen slänger in brickan. Fast det är väl också ett tecken på professionalism. När jag var riktigt dålig tog de sig all tid med mig som jag behövde. Nu är jag frisk och då prioriterar de ner mig.

Jag kan dock inte äta så mycket frukost för jag mår lite illa. Sköterskan tror att jag fått för mycket smärtstillande, och tja, kanske det, men smärtfri är jag ju tyvärr inte för det. Men jag är okej. Det kanske inte är helt fel att åka hem idag i alla fall.

Jag lyckas själv packa ihop alla mina saker, fast det kräver en del påhittighet. Och när det är klart är jag helt slut.

Vid 10.30 kommer min väninna och hämtar mig. På skakiga ben blir jag nästan omkullknuffad av en man som ska in i hissen medans jag försöker ta mig ut. Är det så det ska vara att gå på kryckor ute i verkligheten? Att man bara är i vägen och ett rundningsmärke?

Jag har min förhöjningskudde med mig och vi gör som det står i broschyren: Passagerarstolen långt bak, ryggstödet lutat och så baxar jag mig in. Det går ganska bra. Men vi upptäcker att gatorna är i dåligt skick. Varje litet gupp gör ont och min väninnas lugna körning skapar G-krafter i kurvorna som smärtar rejält.

Men snart är jag hemma.

I don’t know why but I know I can’t stay

Fyra dagar efter operationen

Vaknade 1.30 efter något slags rekord - jag hade sovit fyra timmar i sträck! Hade väldigt ont, men inte så vidrigt ont som natten innan. Jag fick en smärtstillande spruta och sov sedan till 5.30 då jag fick smärtstillande tabletter. Somnade om ytterligare en gång och vaknade till doften av frukost 7.30.

Den goda nattsömnen hade sitt pris ändå. Jag var nog väldigt neddrogad, för på förmiddagen var jag hemskt trött.

Sjukgymnasten kom. Vi gick ut i trapphuset och övade att gå i trappa. Det gick bra och var inte så svårt som jag trott. Ett friskt ben och ett trappräcke klarar man sig gott med.

Lunchen var god, återigen. Lax med potatis och en kall vit örtsås. Bara en rätt har varit mindre lyckad. En kväll var det kronärtskockssoppa, och det låter ju hur gott som helst, men det var mest salt och klumpigt och jag åt faktiskt inte upp den.

Och städpatrullen kommer igen. De tar inte handduken denna gång heller. Men en sjuksköterska får sedan syn på den "Nej men titta här ligger ju en smutsig handduk!!" och så är jag äntligen av med den.

Vid 18-tiden kommer delar av min familj på besök! Härligt! De har med sig mer tidningar, och godis. Jag får sällskap på en promenad i korridoren också.

På kvällen får jag feber. Är trött och hängig.

Alla här säger åt mig att det ska bli så sköönt för mig att få komma hem i morgon. Jag tycker inte alls att det ska bli skönt. Såklart blir det skönt att vara tillsammans med min familj, men jag känner mig rädd att smärtan ska bli mig övermäktig, och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna klara mig själv i den grad jag måste heller. Eller hur jag ska orka ta tag i mitt liv igen, när jag mår så här. Ringa en sjukgymnast. Fixa mat. Enkla saker. Men jag har ingen ork.

Jag anar att min upplevelse av att genomgå en höftledsoperation och tiden efteråt, inte är representativ för hur det brukar vara. Jag har inte hört någon ha så ont som jag har haft, och de har överhuvudtaget varit piggare och kunnat gå och stå bättre redan andra dagen än vad jag kan nu. Och smärtan är ju något annat än själva operationssåret, det är ju klart. Men ändå. 5 dagar på sjukhus efter en så här stor grej - det är inte mycket. Och de flesta åker hem efter 4 dagar.

Bestämmer mig för att försöka klara dennna min sista natt utan sömntabletter, för sådana har jag ju inte hemma. Vill gärna klara mig utan smärtstillande spruta också, men så blev det inte. Vid 4 tiden på natten behöver jag den, och får den. Innan dess halvslumrade jag och låg och kände efter. Har mindre ont. Det blir allt bättre. Funderar en del på den där smärtgraderingen de vill att man ska uttrycka. "Hur ont gör det om 0 är ingen smärta alls, och 10 är värsta möjliga?" Jag har som mest sagt 6 tror jag. Men det var ju inte sant. För om man stoppar in en fot i en brasa, säger man 6 då? Nej, då säger man nog 10, och jag borde ha sagt 10, för det var så det kändes när det var som värst. Jag tror att jag är en typiskt artig jantelagsivrare, som inte vill göra för mycket väsen av mig. Utåt. Men i den här bloggen har jag berättat så som det varit.

Slow Show

3 dagar efter operationen

Blir väckt 5.30 för att få smärstillande medicin. Tårna bränner som eld. Personalen som jobbar här har aldrig varit med om något sådant tidigare, men deras botemedel är klart: Jag måste upp och gå mer. Ja, jag gör vad som helst, för detta är på gränsen till det uthärdliga.

Efter frukost lättar smärtan i foten, men jag saknar nu helt ytkänsel. Nervcellerna brann väl upp i natt. Ändå har det lättat lite idag. Jag kan för första gången ta mig både ur och i sängen utan hjälp av sköterskan.

Det är dags för röntgen. De vill att jag ska klä på mig mina egna kläder, men det kan jag bara inte göra innan jag duschat, jag är alltför kladdig för det. Jag får låna en frottebadrock och får ta plats i världens minsta rullstol. Gjord för pygméer eller 90-åriga damer som mäter 1.45. Det gör ont att vika ihop mitt vänsterben men vad ska jag göra, det är bara att stå ut.

Att ta sig upp från rullstolen och upp på röntgenbädden tar sin lilla tid. Att sen få ner benet tar ytterligare tid, men röntgensköterskan väntar tålmodigt. Jag ser stjärnor.

Men snart är jag tillbaka på mitt rum och kan vila en stund och sedan duscha.

Ute i duschrummet upptäcker jag att min blodiga handduk ligger kvar på golvet sedan igår. Jag blodade ner den igår, och vad gör man när man vill ha en handduk bytt på ett hotell - jo man lägger den på golvet. Men ingen har städat här. Inte någon har varit inne i mitt rum och torkat golv eller gjort rent toaletten, som tyvärr inte är snygg, sedan jag kom i fredags vid 12.30. Idag är det måndag. Märkligt. Vilket hotell saknar städning i 3 dygn? Och detta är inget hotell, det är ett sjukhus!

Sjukgymnasten kommer på besök. Vi tar ett varv i korridoren och hon tycker det ser bra ut, fast det smärtar så för varje steg. Man ska gå med lika långa steg med båda benen, och kryckorna ska bara användas för balans, inte som stöd. Men så är det ju inte för mig, jag går ganska tungt på kryckorna. Sedan får jag små övningar att göra:
  • Håll i något stadigt och för benet bakåt. Stretcha i höftböjaren. Sträck på hela kroppen.
  • För benet utåt sidan
  • Drag upp knät

Och allt detta ska göras med rakt bäcken. Det är i höger, dvs i det icke opererade benet det känns mest, för det är det som ska lära sig att hålla upp bäckenet för det som varit mitt dåliga, låga, haltande ben.

Hon slår ihjäl en myt! Moderna höftledsproteser går inte ur led! Det står ju överallt att man resten av livet aldrig får böja höften mer än 90 grader, aldrig mer får sitta med benen i kors, aldrig mer får sitta i en låg soffa, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Och man får inte ligga på sidan i sängen på jättelänge, för då kan höften också gå ur led. Men det stämmer inte! En modern höftprotes går när den väl är läkt inte ur led efter något som jag gör lugnt och sansat! Den kan bara gå ur led efter kraftig yttre påverkan, om jag t ex faller illa eller på annat sätt slår den ur led. Och ligga på den icke opererade sidan får man göra redan efter några dygn. Hon uttryckte stor irritation över all gammal information som fortfarande sprids till nyopererade patienter, som gör skada därför att de då begränsar sitt rörelsemönster alltför hårt, och därmed blir illa tränade i muskulaturen runt omkring. Och jag blir så otroligt glad! Jag ska få vara något lite normal i framtiden! Jag ska kunna hälsa på hos folk och sitta ner i en soffa vilken som helst. Jag blir så lättad!

Och efter lunch kommer den första av mina två allra käraste vänner! Det är ännu inte besökstid men hon är i huset av andra anledningar och jag frågar en sköterska om det går bra att hon kommer ändå, och det gör det såklart. Så härligt med sällskap!

Och när besökstiden börjar kommer den andra! Full pott på vänfronten idag!

Dagen går fort. Vi pratar om allt och ingenting. Jag får några promenader i korridoren i deras sällskap, som går ganska bra. Och jag får musik. Live. Unplugged.

Ortopeden kommer och visar röntgenplåtarna. Det ser bra ut, tycker han. Det ser hemskt ut tycker jag. Protesen är hur stor som helst, och går en bra bit ner i lårbenet. "Passar fint i lårbenet" tycker ortopeden. Han har hört om mina besvär med foten, och de ska nu höja dosen smärtlindrande ytterligare, och jag får stanna kvar en extra dag så att man ser att det vänder. Jag får också höjd dosering på smärtlindrande i det jag får när jag kommer hem. Troligen beror smärtorna på ett hematom, en blödning, som trycker på en nerv som går ner till foten. Kroppen tar sakta hand om hematomet så det ska försvinna efterhand. Det låter som en rimlig diagnos i mina öron.

När ortopeden är där knackar städpatrullen på dörren. Äntligen!! Men ortopeden ber dem återkomma lite senare.

Det gör de faktiskt. Städningen går på mindre än fem minuter. De våttorkar golvet och det blir en stor svart hög av smuts som dras runt med moppen. Men när jag sen kommer ut i duschrummet ligger min blodiga handduk från igår kvar på golvet. Det ingick väl inte i upphandlingen att de skulle plocka upp smutstvätt från golvet.

Vid sextiden ökar smärtorna igen. Kanske har jag varit uppe lite för mycket idag. Mer smärtlindring sätts in. Jag ska få en sömntablett på kvällen också. De har bestämt sig för att jag ska sova i natt.

She said you will not suffice, you're not enough

2 dagar efter operationen

Filmen Hajen till trots så kunde jag inte somna i går kväll så jag fick en insomningstablett. Vaknade efter 3 timmar, med fruktansvärda smärtor. Ont överallt, men egentligen... var?? I ryggen, höften, benet, men framför allt i foten. Tårna bränner som eld, och rör jag dem gör det ännu ondare, hur det nu är möjligt. Jag får en smärtstillande spruta och det lugnar sig lite, men blir inte bra. Behöver kunna byta ställning, men det är inte lätt och jag får inte ligga på sidan. Tydligen har olika läkare olika filosofier om när man får ligga på sidan. Sköterskan säger "Jaha, är han din läkare, ja då får du inte ligga på sidan än." Dåsar mig genom efternatten fram till morgonen. Ont, ont, ont.

Efter frukost och ännu mer smärtlindring lättar dock smärtan litegrann och jag kan ta en liten tupplur. Jag är nu motiverad till att komma upp mer, för allt måste vara bättre än att vara i sängen. Blodtrycket är lite högre nu.

Mitt sår läggs om eftersom det blödit så mycket. Det ser väldigt rent och fint ut, och är ihopnitat med häftklamrar. Sen tar jag mig till duschen med hjälp av gåstolen. Härligt att få tvätta av sig lite.


God lunch - igen. Majskyckling och ungsstekta rotfrukter. Vit örtsås till det.

Efter lunch gör jag med hjälp av en sköterska nya försök att komma upp och gå. Det är svårt. Det gör så fruktansvärt ont. Kan inte komma i och ur sängen själv. Väl på golvet känns benet som om det är 10 cm för långt, och lårbenet känns som om det var gjort av skumgummi som var fäst direkt i ryggraden. Vassa smärtor vid belastning. Får mer smärtlindrande och vänta på att det ska verka.

Vid 14-tiden kommer min kära familj! Härligt med lite besök och färska dagstidningar i mängd. Och tack vare den utökade smärtlindringen förut lyckas jag komma upp och kan gå min första lilla promenad utanför rummet tillsammans med dem.

Tårna fortsätter att besvära. När jag rör dem smäller det i dem, precis som man föreställer sig forna tiders aga - när lärarna slog barnen på fingrarna med en linjal när de var olydiga. Och är jag stilla för länge får jag ont. Och rör jag mig för mycket får jag ännu mer ont. Ont hur jag än gör. Att ligga ner och vifta lite försiktigt är det bästa. Men för det mig framåt?

Jag hör hur alla andra duktiga patienter är ute och går i korridoren utanför. Isättningar och glapp i kryckkäppar. Mina står vid fotändan och blänger.

Ska få sova på sidan i natt i alla fall. Har fått en ny sorts kudde som ska underlätta det.

Och på kvällen lyckas jag för allra första gången ta mig i sängen själv. Långt ifrån en rolig övning, men det gick.

Och så får jag lära mig att ta en spruta mot blodpropp själv. Man tar den i magen, ungefär som en diabetiker gör gissar jag. Inte så trevligt, men det går såklart bra.

Oroar mig en del för benlängden. När jag drar upp knäna ser det ut som om vänster lårben är 2 cm längre än höger. Förut var det tvärtom. Men jag vet inte, jag är inte i skick att bedöma om jag sitter rakt när jag gör denna ovetenskapliga mätning.

Tittar på Filip och Fredrik och somnar sedan med hjälp av insomningstablett. Vaknar igen vid 2-tiden på natten med fruktansvärda smärtor. Tårna i vänster fot brinner. Ny smärtstillande spruta. Försöker ligga på sidan, det hjälper inte, det går inte.

Jag klarar inte av det här.

Don't move, bad idea, you've been so still, I'm here for you don't rush.

Dagen efter operationen

Efter sammanlagt ca 5,5 timmars nattsömn blir jag väckt 6.40 för mediciner, blodtrycks- och temperaturtagning. Blodtrycket är lågt. Jag har vanligtvis ganska lågt blodtryck, men nu är det lägre ändå. De kommer strax tillbaka för att ta ett blodprov och det visar bra värden.

Det har slutat blöda. Muskelkrampen från i natt känns, och jag är stel som en pinne. Det är ju inte så ofta man ligger så här länge i samma ställning heller, så det är kanske inte så konstigt.

Jag är vid gott mod. Operationen är över, och nu ska jag få läka och komma tillbaka till ett liv som förhoppningsvis fysiskt är lite bättre än innan. Och sköterskorna är verkligen snälla och gör allt för att underlätta för mig.

Frukost serveras! Just frukost är jag lite kräsen med, eller snarare konservativ. Jag vill ha Earl Grey te med mjölk, filmjölk och finskt surdegsbröd med pålägg. Detta är exakt vad jag får! Härligt! Och jag kan äta och kräks inte!

Efter frukosten tas syrgasen bort. Den har stått och bubblat betryggande i hörnet och via en slang under näsan givit mig frisk luft. Jag får lokalbedövning direkt i såret och sedan tas droppet och dränaget från såret bort, liksom urinkatetern. Vilket jag snabbt räknar ut betyder att de menar att jag hädanefter ska kunna gå på toa själv...

Vid 9-tiden kommer sjukgymnasten och hon och en sköterska hjälper mig att ställa mig upp med hjälp av en gåstol. Det går inte så bra. Det gör ont. Benet känns 1 dm för långt och jag svimmar nästan. De välter mig tillbaka i sängen och ytterligare en funktion hos denna förträffliga säng kommer till användning - de tippar den bakåt så att benen kommer upp och huvudet ner, och jag därmed får tillbaka blodet till huvudet. Jag har sedan tidigare fått små övningar att göra i sängen, och ska jobba ännu mer med dem: Vicka på fötterna, trampa och trycka ner knäna i sängen. Jag hann se att min fot pekade inåt, och sjukgymnasten berättade att det är en muskelgrej som måste tränas bort. Jag passade också på att fråga om man verkligen inte får simma förrän efter 4 månader, men behärskar man crawl är det jättebra träning så fort såret är läkt och man på ett säkert sätt kan ta sig ned i bassängen!

Narkosläkaren kommer förbi. Jag känner att jag kryper ihop i försvarsställning och har svårt för att prata med honom, men eftersom han mest fokuserar på mitt kräkande - och säger att om jag valt ryggbedövning i stället så hade jag nog sluppit det mesta av det - så blir jag ju tvungen att tala om hur hemskt allt var och att det var för att slippa precis just det där som jag sen tvingades vara med om, som jag ville bli sövd. Och han svarade att man inte söver tidigare för att det var så viktigt att jag kunde tala om att jag låg bekvämt med axeln, för ligger man fel på axeln i 1,5 timme, så kan man få nervskador. Och jag kunde bara svara att jag inte hade minsta kontroll eller intresse över hur axeln låg - jag hade panik. Det beklagade han förstås. Han berättade att jag precis efter operationen hade varit vaken och lugn, men sen blivit orolig på uppvaket. Jag har inget minne alls av något som hände innan uppvaket, så det vet jag inget om. Hans bild var också att jag på uppvaket sen inte förstod att operationen var över, och jag korrigerade honom inte, det kändes inte viktigt.

För övrigt var det många som tyckte synd om mig för att jag kräktes så mycket på natten, men det var inte så jobbigt som det låter. Det var mest att man inte fick i sig någon mat som kändes som ett problem. Illamåendet var lätt och gick över så fort man kräkts. För en stund...

Ortopeden kom också förbi. Jag klagade på paniksituationen, men det slog han ifrån sig eftersom han menade att det var en sak mellan mig och narkosläkaren. Jag önskade kanske att de jobbade mer som ett team. Jag frågade om längden på benet, och han sa att millimeterprecision var svårt, men att han sett till att det i alla fall inte blivit kortare än förut. Han mätte snabbt och tyckte att de såg ut att vara ganska lika långa. Sedan berättade han att min höftled var väldigt ful och att operationen därför varit väl motiverad, vilket kändes skönt att höra. Operationen var inte för tidig, och förhoppningsvis ska jag när jag läkt uppleva en förbättring.

Sedan började det bli dags för ett toalettbesök. Men det ignorerade jag!

Efter en väldigt god lunch - fisk med smakrik vitvinssås och riktigt fin kokt potatis, blev det dags för ett toalettbesök. Jag kunde inte ta mig till toan, så de rullade in en pottstol, och det gick bra. Nästa gång är målet att ta mig till den riktiga toaletten!

Jag fick inget besök denna första dag efter operationen. Det föll sig så, och jag hade väl tänkt att det nästan skulle vara skönt, men det kändes ensamt. Det var inte heller så många utöver de allra närmaste som hörde av sig. Det visade sig sedan att inte så många vet att man numera får ha mobiler på avdelningarna, och därför brydde sig ingen om att ringa. Min egen lärdom av detta är att jag i framtiden kommer att överösa mina sjukhusliggande familjemedlemmar, vänner och bekanta med sms, mail och telefonsamtal.

Under eftermiddagen kommer jag med hjälp av gåstolen iväg till toan i hallen. Kan borsta tänderna och tvätta ansiktet också. Och den käcka sköterskan säger glatt "Så bra, då blir det kryckorna nästa gång!" Fast det blev inte så.

Alla sköterskorna var uppmuntrande på ett härligt sätt. Fast det var lite jobbigt att de byttes av så ofta. Man fick förklara samma sak gång på gång, för att de frågade, men visste de inte egentligen, för allt stod väl att läsa i min journal? Sen hade de lite olika rutiner. En ville att jag skulle ha strumpor eftersom mina fötter var så kalla. Nästa sa "Strumpor! Bakterihärd!!". Den andra natten skulle man ha en trekantig kudde mellan benen - väldigt obekvämt. Men sen kom nattsköterskorna, och de vände raskt på kudden så den blev hälften så bred eftersom de insåg att så där kunde man ju inte ligga och sova. För en del fick man vara i fred på toa, andra skulle stå brevid och man fick inte gå därifrån själv. Men jag tyckte om dem allihop, utom kanske en som jag tyckte lite mindre om.

Vid 16.30-tiden släpper lokalbedövningen och jag får smärtstillande tabletter i stället. Middagen kommer in. Mustig fläskfilégryta med blåbärspaj till efterrätt. Maten är verkligen god här! Jag känner att den gör mig gott!

Får blodtrycket uppmätt igen, och det är ännu lite lägre nu. Inte alls felaktigt lågt, men för lågt för mig som är lång och med mitt mer normala blodtryck har problem med att det svartnar när jag reser mig. En sköterska tar samtidigt bort den sista ingången som sitter i handen. Den är satt under narkosen, och tejpad som en avsliten hälsena inför en bandymatch. Det tar 20 minuter för henne att få bort all tejp, och en del skinn följer med. Jag vet inte varför de gjort så, men kanske hade det med min panik efter sövningen att göra.

På kvällen är jag uppe på kryckor för allra första gången. En liten tur som kändes läskig men ok.

Och sen är det hajtema på svt2. Dokumentärer och sen filmen Hajen. Sämre kan man ha det!

No more free steps to heaven It's no game

Operationsdagen

12.30 checkar jag alltså in. Det är precis så det känns, när jag kommer upp på avdelningen med min resväska, min förhöjningskudde till hemresan och kryckorna under armen. Jag blir välkomnad och visad in till mitt rum. Jag får eget rum!! Jag är ju väldigt tillbakadragen i sådana här situationer, så jag blir fantastiskt glad över att slippa dela rum med någon som kanske vill prata mer än vad jag vill.

Rummet är litet men praktiskt. En TV hänger i taket, och sängen är förstås höj och sänkbar i alla tänkbara vinklar. Ett nattduksbord på ena sidan, och ett mer funktionellt bord med larmknapp på andra sidan. En liten hall med ingång till duschrum, med handtag på alla väggar. En förhöjd fåtölj, ett litet bord, en extra stol. Ett fönster mot en innergård.

Jag får en stund på mig att packa upp och ska sedan duscha igen. Innan jag hunnit se mig omkring kommer ortopeden och ritar en stor grön pil på mitt vänstra lår. Efter duschen får jag på mig en sjukhusrock (en sådan där som knyts bak i nacken, och är.... väldigt öppen bak), långstrumpor och trosor modell större.

Nyduschad och klädd i detta kryper jag upp i sängen, och då kommer en sköterska in och ställer lite frågor om allergier och annat. Hon ska sätta en nål i handen, men kärlet spricker. Nytt försök mitt på underarmen, men ådran glider undan. Till slut hamnar nålen i armvecket och jag får dropp och antibiotika.

Narkosläkaren kommer in. Det är inte samma som jag talat med tidigare i telefon. Han skojar och är trevlig, och jag uppskattar hans försök att göra det trevligt för mig, samtidigt som jag inte har minsta möjlighet att ta in hans skämt.

Han berättar hur det ska gå till och snart märker jag att det är en ryggbedövning han beskriver. "Men jag ska ju sövas!!" Han ursäktar sig och säger att det vet han ju, och självklart ska jag det, och fortsätter att beskriva det scenariot i stället. I och med detta kommer oron igen. Jag ber om något lugnande och får det, men känner inget speciellt.

Runt 13.20 kommer två nya sköterskor och kör iväg med min säng, mot operationssalen. Jag hamnar i något som liknar en källare. Narkossköterskan kommer och frågar vilket ben som ska opereras. "Vänster" svarar jag. "Har doktorn ritat?" frågar hon. "Ja" svarar jag, och hon börjar leta efter märkningen på mitt högra ben och hittar inget. Jag känner mig plötsligt glad för att ortopeden ritade medans jag var med. Man läser ju ibland om att patienter blir opererade på fel sida, och detta med höger och vänster är tydligen lite svårt. Men det är ju rätt ritat, så detta ska nog bli bra till slut.

Jag får mer lugnande. Jag känner mig absolut inte lugn, jag känner ingenting av dessa mediciner. Jag känner att jag lyckas kontrollera mig själv, men inte att jag får någon hjälp med det av någon medicin.

Jag får flytta över på en smal operationsbrits och lägga mig på sidan med vänster höft uppåt. Britsen har ett litet bord ut från sidan där jag får lägga ut armarna som inför en tennisserve. Den har ett värmande underlag och det känns varmt och tryggt.

Sedan ändras stämningen. Hittills har det varit ett lugnt och kontrollerat tempo, men plötsligt känns det som om stressen ökar runt omkring. Det blir bråttom.

Jag rullas in i operationssalen. Stora lågt sittande runda lampor, uppbyggda av många små. Rymdskeppskänsla. Och nu är det bråttom. Man sliter och drar i mina armar. Man sliter och drar i mina höfter. Sliter upp rocken. Börjar spänna fast mitt bäcken i något som känns som ett skruvstäd. Berättar att en urinkateter ska sättas när jag sover och de pratar och pratar men jag kan inte lyssna, jag bara kämpar för att hålla mig lugn. De rycker i benet, det gör ont!!! Och då kommer paniken. Med full kraft. Och jag ropar att det gör ont! Och narkossköterskan skriker, i något försök att trösta "Men det är ju därför du är här! För att du har ont i höften, och nu ska du ju bli bra!" Och jag hatar henne för hennes korkade logik. Och jag hatar narkosläkaren för att han utsätter mig för detta och inte söver mig. Och så lägger de en mask framför mitt ansikte och säger att jag ska andas in syrgas och jag suger in så mycket jag kan och hoppas att de ljuger, att det är något annat så att jag bara får försvinna.

Och jag försvinner.

---

När jag vaknar är det i min säng igen, men i ett stort rum bakom halvt fördragna skynken, med en person vid varje sida som håller fast mina armar. Jag försöker komma loss, jag är livrädd och skriker, men vet inte vad. Någon säger "Vi ringer en anhörig" och jag hör att de pratar i telefonen. De räcker fram en lur och jag får prata med en anhörig som säger att "De säger att du inte förstår att operationen är över, men det är den, det är klart nu." Och det fattar väl jag med. Men jag har inte varit vaken förrän precis nu, jag har bara haft panik och varit rädd och brottats med några som hållit fast mig. Att jag inte visste om operationen var över eller inte - det var deras tolkning av situationen. Det var inte riktigt det som var "grejen" för mig.

Personalen är nöjd nu när jag har lugnat ner mig. Säger att det alltid är bra att få prata med en anhörig så att man förstår att operationen är över. Jag orkar inte förklara för dem utan är bara tyst. Och ledsen.

---

19.40 är jag tillbaka på mitt rum. Jag är mörbultad och matt, och kan med stor svårighet läsa mina meddelanden på mobilen. Texten hoppar upp och ner ungefär en halv centimeter, med en frekvens på kanske 3 gånger per sekund. Kan knappt läsa alltså, förstår ännu mindre vad det står, utan blandar ihop både högt och lågt av det som delges mig. I efterhand är mina svar komisk läsning, men T9 är en gåva till mänskligheten. Den som fick något från mig den kvällen kunde säkert gissa sig till ungefär vad jag ville ha sagt!

Jag har inte särskilt ont, utan just "mörbultad" beskriver nog bäst hur det känns. Och jag kan ju inte röra mig alls. Jag kräks dock. Det är inget otäckt illamående - inget magont, ingen sjukdomskänsla som vid t ex sjösjuka, utan plötsligt vill jag bara kräkas. Så då gör jag det i en fiffig liten påse med plastring, och strax är det dags igen. Det är bara vatten som kommer upp.

Vid 21.30 piggnar hjärnan till, och jag börjar se ordentligt Jag försöker titta på Idol. Det är fortfarande lite svårt att se ordentligt, men jag noterar att Tove åker ut.

Under kvällen känner jag ju att jag behöver få i mig näring, och vid 22.30 börjar kräkandet lugna sig, så jag får rostat bröd och nyponsoppa, men jag lyckas inte behålla det. Jag får hela tiden smärtstillande, och kanske är det det jag inte tål, som gör att jag kräks.

Jag ligger och försöker känna hur benet känns. Det känns i alla fall långt. Jag tycker att sängen är lite för kort. Har man huvudändan uppfälld så glider man neråt, och då tar det snart stopp i sänggaveln - med vänster ben. Betyder det att det är för långt eller ligger jag bara snett?

Till slut lyckas jag få i mig en macka, och jag somnar. Tre timmar senare vaknar jag av en fruktansvärd smärta. Alla muskler kring bäckenet krampar. Jag är så trött i resten av kroppen att jag skakar, men jag kan inte slappna av. Jag får smärtstillande spruta och det lägger sig efter en stund.

Mitt täcke är alldeles blodigt, så sköterskan byter det och lägger på ett nytt förband. Jag har dränage från såret, så det hänger en blodpåse på var sida av sängen som sakta fylls. Sköterskan berättar att hon ska tömma en av dem, och jag blir förskräckt när jag hör att hon häller ut närmare en liter blod!! Men det är inte blodpåsen, utan urinpåsen hon tömmer - jag har ju kateter. Vi skrattar gott åt detta lilla missförstånd från min sida. Den här nattsköterskan är min vän.

Sedan somnar jag om för en liten stund, runt 4.30 är klockan då.

fredag 4 december 2009

Every minute more unprepared

Operationsdagen

12.30 idag checkar jag in på sjukhuset. Operationen börjar någon gång mellan kl 14 och 15.

Jag fick äta en lätt frukost i morse, före klockan 6. När klockan var 6 kändes det inte värt att gå upp för det. Jag fick ju inte äta något med mjölk i, och en frukost utan fil med te utan mjölk, och inget grovt bröd och ingen ost och ingen juice - det blir ju inte mycket kvar. Men 6.45 ändrade jag mig och tog en skiva rostat bröd. Så 45 minuters olydnad blev det idag. Och nu ångrar jag mig lite, för det där torra brödet gjorde verkligen varken till eller från.

Igår kväll duschade jag med Descutantvål - klorhexidin. Det är både shampo och tvättsvamp. Jag har gjort det en gång förut och vis från den erfarenheten shamponerade jag väldigt försiktigt, utan att stöka till håret. Förra gången hade jag långt hår, och tvättade det som vanligt, vilket medförde en tova lika stor som mitt huvud, som tog ett par timmar att reda ut, trots att jag hällde i massor av balsam efteråt (vilket förstör den bakterieförstörande effekten). Ändå drömde jag i natt att jag tog i håret, och i handen fick jag en stor tova som lossnat från skalpen. Ännu ett område för produktutveckling - bakteriedödande shampo som inte gör håret till svinto.

Nu är det dags för ännu en Descutantvagning.

Och om några timmar bär det iväg.

torsdag 3 december 2009

It's in your arms

Dagen innan operationen

Om den här bloggen ska beskriva vad som händer kring en höftledsoperation så måste jag ju bara kort berätta att jag var på sjukhuset för provtagning igår. 4 små provrör fylldes med mitt blod, och så var det klart!

onsdag 2 december 2009

A hundred billion bottles washed up on the shore

2 dagar innan operationen

Idag ringde narkosläkaren. Och jag hade laddat med argument.
Faktabaserade.
Känslomässiga.
Övertygande.
Underdåniga av rent taktiska skäl.
Med kopia till alla på varenda stor dagstidning som jag känner, och Janne Josefsson på Uppdrag granskning.

Han säger: "Du var orolig för operationen?" Och jag börjar. Och han nästan avbryter mig, men inte riktigt, för jag blir aldrig irriterad. Och han säger:

"Jag har tittat i din journal och du är helt frisk och mår bra. Och då är ryggbedövning och narkos helt likvärdiga metoder, båda fungerar lika bra, och ingen är mer riskfylld än den andra. Och det betyder att det är du som väljer."

Att sparka in en öppen dörr är ett uttryck som fått ett ansikte. Mitt. Och jag känner att jag måste förklara mig:

"Men det är för att jag är så rädd för operationsupplevelsen och för att höra ljud och för att jag fött barn med en ryggbedövning som inte tog och jag blev inte trodd....." och då avbröt han mig.

"Med den bakgrunden är det ju helt självklart att du ska ha en narkos, så det bestämmer vi här och nu."

Han berättade att man kan höra en del ljud när man har ryggbedövning för man är vid medvetande. Fördelen med ryggbedövningen är att man när man piggnar till fortfarande är smärtfri. När man vaknar från narkosen har man en del smärtor från operationsområdet, men dem kan man hantera på annat sätt.

Och jag ska få en narkos. Och för första gången sen jag fick operationsbeskedet är jag in i själen glad. GLAD. För jag ska få en ny höftled. Jag ska kunna gå. Sova hela nätter. Och jag är inte rädd längre.

tisdag 1 december 2009

Don't bend don't bleed don't beg don't scream don't whine don't fight don't tell me

3 dagar innan operationen

Idag fick jag hem hjälpmedlen från vårdcentralen.

Två sittkuddar av olika höjd och en toastolsförhöjning som känns bra. Kryckor har jag ju köpt egna med lyxigt bekväma handtag, men jag lånade ett par vanliga också eftersom jag kom på att det inte är så bra att ha höger- eller vänsterkrycka om man väljer att ha bara en krycka med sig - då kan man ju inte byta hand om man tillfälligt behöver använda högerhanden till något annat.

Sen fick jag en griptång att plocka upp saker från golvet med. Den kommer jag säkert att ha användning för, men den klickar vilket gör att jag hatar den. Jag förstår inte hur jag kan reta mig på något så banalt, men dålig ingenjörskonst är inte rolig, särskilt när man är på ett så rasande ledsamt humör som jag är just nu.

Och så fick jag en strumppåtagare som jag lovar att aldrig någonsin ens ta ur sin förpackning. Jag går hellre barfota eller använder den klickande griptången. Och en hög pall att sitta på i duschen, som jag ska försöka lämna tillbaka på en gång. Om jag duschar nu stående på ett ben, då kan jag också duscha sen, stående på ett ben.

Jag borde inte skriva idag när jag är så ledsen och irriterad, men så här är det. Inför en höftledsoperation.

Och narkosläkaren har inte ringt.