The cure

6 dagar innan operationen

5 dagar före operationen ska man alltså sluta med Arcoxia. Jag slutade faktiskt direkt efter att jag varit på den konsert som var det enda min hjärna hade kvar i minnet när jag fick erbjudandet om operation.

Att gå på en konsert med ståplats när man har höftledsartros är ganska galet. Men alternativet hade varit att inte gå, och det alternativet var inte aktuellt. Jag ville verkligen gå, och jag ville ta det beslutet själv, och mitt jag är inte min höftled.

Dagen efter läste jag denna artikel i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_3835567.svd

Jag har anpassat mig mycket efter min smärta, men när jag bestämde mig för att inte låta den styra, då gick det faktiskt över förväntan. Visst hade jag ont, ett tag riktigt ont, men nu efteråt är det musiken och stämningen och sällskapet jag minns, inget annat.

Och att sluta med Arcoxian känns bara bra. Mer ont, absolut, det kommer mer och mer. Och jag vet inte om det verkligen är så, men det som jag tidigare uppfattade som biverkningar eskalerade precis när jag slutade. Men idag vaknade jag och kände för första gången på länge att min hjärna är på plats igen! Jag är inte trött, inte slö.

Den mentala skärpan är tillbaka.

No I'm not ready for a big bad step in their direction

8 dagar innan operationen

Igår efter ett möte hade jag ortopeden på mitt mobilsvar! Jag som aldrig kommer ihåg ett ansikte, än mindre ett namn, kände väl igen hans röst. Men han lämnade inget nummer så han var lika oåtkomlig för mig som innan.

Men idag ringde han igen. Och jag fick svar på mina frågor, även om det inte genomgående vad de svar jag önskat mig...

Arcoxia kan jag äta fram till 5 dagar före operationen. Eftersom jag ska ha en ocementerad höft ska jag sen inte ta det mer, innan allt är helt läkt. Varför? Nej, så långt kom vi inte, men det känns inte viktigt.

En ocementerad höft har inte svårare läkning än en cementerad. Det är bara en annan teknik, och den används på yngre eftersom den är lättare att göra om. "Man slipper stå och knacka bort cement". Och det vill man ju inte vara med om själv heller så.

Man ska gå på två kryckor i ungefär 1,5 månad efter operationen. Det är för att skydda sig så att man inte vinglar, så att mjukdelarna läker fint.

I 3 månader efter operationen har man restriktioner för vilka rörelser man får göra.

Om jag opereras på en fredag, vilket jag gör, får jag åka hem tisdag eftermiddag eller onsdag förmiddag.

Och sen kom det svar jag inte ville ha. Jag berättade hur rädd jag var inför operationen, och att jag drömt mardrömmar om att jag är vid medvetande när de håller på. Men han lät sig inte bevekas. Han rekommenderade inte narkos, och det var för att man mår bättre efter operationen om man tagit ryggbedövning. Efter en narkos vaknar man med smärta, med en ryggbedövning är man smärtlindrad när man vaknar. Och man halvsover under operationen. Halvsover. Nej nej nej. Det går inte. Han påstod att man inte hör saker när man halvsover, men jag vet inte varför han då inte valde ordet sover. Jag berättade om min väninna gynekologens synpunkt och då fick han det där vassa i rösten, som många läkare får, när man ifrågasätter deras kompetens eller erfarenhet. Det hon sagt gällde inte inom hans gebit.

Så jag får vässa mina argument tills narkosläkaren ringer. Om han eller hon gör det. Den som inte dör av skräck under t ex en höftledsoperation får se.

Erring on the edge of safe

10 dagar innan operationen

Vårdcentralen som skulle återkomma med vad en distriktsläkare är och hur jag skulle hitta en sådan för att få hjälpmedel, ringde inte upp förrän efter 2 dagar, och då var beskedet: Kom och hämta vad du behöver!

Men jag, som inte kunde vänta, ringde förstås upp igen redan efter 1 dag och fick prata med någon annan som direkt kopplade mig till en arbetsterapeut. Det var rätt person. Åtminstone nästan. För hon ville hemskt gärna ge mig hjälpmedel. Hon ville låta mig prova ut dem. Och hon ville låta mig träffa en sjukgymnast. Och hon ville att jag skulle komma dit. Och hon ville komma hem till mig, för att mäta min längd, se hur jag satt, se hur jag rörde mig, se mina behov, se hur mina stolar såg ut, se hur min säng såg ut, se hur min toalett såg ut, se hur min fåtölj såg ut (hjälp jag har ingen!). Och plötsligt blev allt för mycket för mig.

Den omsorg som jag så desperat saknat i mina tidigare kontakter med vården i det här ärendet fick jag plötsligt, från denna arbetsterapeut. Och då kändes det som alldeles för mycket av det goda. Kanske hade den känslan samma ursprung som mitt beslut att anonymisera den här bloggen så långt som det bara går utan att det blir helt meningslöst: Att jag har ett stort behov av personlig integritet. Jag vill inte att någon kommer hem till mig. Mäter mig. Granskar mitt hem. Och därmed det som är jag. Så hur tokigt det än låter så kändes plötsligt mina icke-kontaktande ortopeder och narkosläkare som rätt behagliga personer. I jämförelse.

Men, allt löste sig som sagt dagen efter, när den tillnyktrade personen som först letat efter en distriktsläkare, ringde och meddelade att jag bara kunde komma och hämta de saker jag behövde. Jag ska göra precis så.

Och nu, efter drygt en vecka, har jag hämtat mig efter arbetsterapeutens omsorger, och är åter redo för telefonsamtal från narkosläkare och ortoped... Men de har inte ringt.

I know I never had the style or dash of Errol Flynn

16 dagar innan operationen

Oron för själva operationen börjar koppla mig i ett järngrepp.

Vid något av alla de tillfällen jag talat med avdelningssköterskan där jag ska opereras har jag frågat om jag får bli sövd under ingreppet. Hon svarade då "Nej, de vill helst inte söva utan du får ryggbedövning fast du får också en spruta så att du sover."

Men det har inte lugnat mig. Jag är väldigt rädd för att höra eller känna något eller bara ha någon slags medvetenhet under operationen. Jag har läst hurtiga artiklar: "Du kan lyssna på din favoritmusik under operationen." Det skulle inte fungera för mig. Jag lyssnar mycket på musik, men alltid för dess egen skull. Aldrig någonsin kan jag använda musik som distraktion.

Igår frågade jag en väninna som är gynekolog om varför man inte vill ge narkos under höftledsoperationer. Hon trodde att det var för att höftledsoperationer oftast görs på äldre människor, och de mår sämre av narkos än unga. Det tar längre tid för narkosen att gå ur kroppen, och de kan vara yra och få svårt att komma upp ur sängen under en längre tid efteråt. Och i fall det finns en sådan policy så kan den bero på just det, och i så fall "smittar" den policyn på mig som ung. Eftersom jag inte ska medverka under operationen kunde hon inte se någon annan anledning till att jag inte skulle få en narkos. Hon tyckte absolut att jag skulle kontakta sjukhuset och be att få prata med narkosläkaren och begära att få bli sövd.

Så idag ringde jag sjukhuset. Och narkosläkaren skulle ringa upp. Men... han eller hon.... har inte ringt.

Vårdcentralen har inte heller ringt angående gårdagens ärende.

Och när jag ändå ringde sjukhuset för att få tala med narkosläkaren så bad jag också att få prata med ortopeden som ska operera mig, för att få svar på lite andra funderingar jag har. Han - har - inte - ringt.

If you stay with us you're gonna be pretty kookie too

17 dagar innan operationen

Sjukhuset där jag ska opereras skrev ju att jag skulle vända mig till Vårdcentralen i min närhet för att få låna hjälpmedel som jag behöver ha hemma efter operationen.

Jag har aldrig listat mig på någon vårdcentral, för jag har sedan systemet infördes aldrig behövt uppsöka en vårdcentral. Så det var ju det första felet: "Du måste lista dig här, sedan kan vi hjälpa dig."

Idag listade jag mig hos dem. Och får då svaret: "Nej, vi kan inte hjälpa dig med det här, du måste vända dig till distriktsläkaren".

Okej. "Distriktsläkaren". Det låter lite gammaldags. Jag tänker på engelska landsbygden, regndis, glencheckrutig kjol, förfallna slott och leriga kossor. Men vad är då en distriktsläkare? Och hur får man tag på en sån? Hon lovade ringa i morgon.

Wikipedia säger: "Distriktsläkare är en läkare som är specialist i allmänmedicin och innehar tjänst på vårdcentral eller motsvarande".

Ja, jag gissar att fortsättning följer.

How can anybody know how they got to be this way?

18 dagar innan operationen

När vänner och bekanta berättar om anhörigas höftledsoperationer så är benlängd en central fråga. Ben tycks under en höftledsoperation kunna bli ett par cm kortare eller längre än de var innan.

Min läkare har aldrig mätt mina ben, men när han undersökte mig innan röntgen sa han plötsligt: "Och dina ben är olika långa, ellerhur, du är en sån där som lägger upp eller ner byxben, visst är du?"

Och visst är jag det. Mitt vänstra ben är ungefär 1 cm kortare än det högra. Och jag lägger i allmänhet ner byxben, eftersom jag är ganska lång. "Men då fixar vi det när vi ändå håller på!" sa min läkare, och sen var det inte mer med det.

Jag hoppas han har bättre precision än vad andra höftledsoperatörer verkar ha.

Och min arm... Den vänstra är 1 eller kanske 2 cm kortare än den högra. Kan jag langa upp den och få den fixad på samma gång?

Maintenance of simplicity

I veckan kom äntligen informationen som kliniksköterskan lovat skicka. Jag gissar att det betyder att operationen är godkänd av försäkringsbolaget. Jag väljer att tro det, för jag behöver min energi till annat än att gräva efter det som borde vara självklart.

Provtagning inför operation

Den 2 december, ska jag till sjukhuset och lämna prover.

• Blodgruppering,
• Förenlighetsprövning (som jag gissar också har med vilken typ av blod jag kan ta emot)
• Blodstatus och
• Allmän kemi (Natrium, kalium och lite annat av mer obegriplig sort)

är de tester som ska göras.

MRSA

MRSA-frågorna är en blankett full av syftningsfel som gjorde att det tog några genomläsningar innan jag förstod vad de faktiskt menar. Så här tror jag de menar: Om

• jag känner någon som har en MRSA-infektion,
• eller om jag sökt vård eller vårdats på sjukhus utomlands de senaste 6 månaderna,
• eller om jag har vårdats på sjukhus i Sverige de senaste 6 månaderna

så vill de veta om jag har psoriasis, eksem, stomi, kateter eller annan slang insatt i kroppen eller om jag för tillfället har något sår på kroppen, för då måste de ta en odling för att utesluta att jag bär på MRSA-bakterier.

Tack och lov kan jag svara NEJ på allt det där, oavsett hur man lyckas vända och vrida på de märkligt uppsatta frågorna.

Och information....

Dagen innan operationen ska jag ringa mellan 13 och 15 för att få reda på vilken tid jag ska opereras.

När det gäller mediciner får jag inte äta värktabletter som innehåller acetylsalicylsyra senare än 14 dagar före operationen. Blodförtunnande och/eller antiinflammatoriska läkemedel ska diskuteras med min läkare. Övriga mediciner ska jag äta som vanligt om inte Min läkare ordinerat annat. Som om Min läkare ordinerat någonting eller brytt sig det minsta om att berätta någonting för mig. Hur är det med Arcoxia? Vad är det i dem? Får jag ta dem eller inte?

Jag har också fått en broschyr som heter "Höftledsprotes - En vägledning för dig som ska opereras med konstgjord höftled". I denna skrift kan man läsa följande:

• Det heter arthros (inte artros).
• I allmänhet får man tala med en sjukgymnast före operationen, som ska ge råd och berätta om träningsprogrammet (Var är du?)
• Vanligen blir man inlagd på sjukhuset minst en dag innan operationen. Då får man tala med narkosläkaren. Man får antingen full narkos eller ryggbedövning vilket är vanligast. (Okej. Bedövningen är en sak jag frågat kliniksköterskan om - hon svarade då att de helst inte vill ge narkos. Men när ska jag få prata med narkosläkaren? 5 minuter före operationen om jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk då? Eller är det han/hon som svarar när jag ringer dagen innan för att få min operationstid? Kan jag då fråga varför inte jag kan få narkos när de som fettsuger hakan i TV-serien "Plastikkirurgerna" får det?)
• Man får en kanyl i armen för att kunna ges vätska. Antibiotika ges alltid.
• Man kan behöva ta emot blod under operationen.
• Efter operationen ska man ligga på rygg med en kudde mellan benen. ( (!) Hur länge ska detta tillstånd råda?)
• Därefter följer en lång rad förhållningsregler och beskrivningar över saker man inte får göra, och hur man ska föra sig. (Det verkar faktiskt... svårt. Hur ska man våga åka bil när det tar dem en halv sida att beskriva hur man ska göra för att ta sig in i bilen, och de dessutom gör det för en som opererat höger ben, och jag kommer att operera vänster?)
• I 3 månader, eller längre, ska man gå med två kryckor. Därefter kan man använda endast en krycka. (Detta chockar mig mest. Kan det verkligen stämma att det tar hela 3 månader innan man kan lägga ifrån sig kryckorna?)

I god tid innan operationen ska jag kontakta vårdcentralen för att få låna följande hjälpmedel:

• Kryckor (Nehej, för jag har faktiskt köpt egna, svarta, med anatomiskt handtag!)
• Stolförhöjningsdyna
• Toalettstolsförhöjning (så bekvämt!)
• griptång
• strumppåtagare
• 8 klossar (för att höja säng och fåtölj) (Tur att jag inte har någon vettig fåtölj eftersom min säng har 5 ben.)

Jag uppmanas att själv köpa långt skohorn och elastiska skosnören.

Tja jag vet inte.... Den uppmärksamme läsaren märker nog att jag är lättretlig just nu. Irritationen växer verkligen över allt snurrigt och märkligt som händer inför min operation. Frågan "hur svårt kan det va" pockar på sitt svar.

Men en sak gjorde mig glad. Sjukhuset har besökstid 13-19 varje dag. Jag hoppas på sällskap av dem som står mig närmast.

All I received from you was more of this pain

Ovissheten och osäkerheten känns tung. Tillsammans med smärtor och det som kanske är biverkningar av Arcoxia känns livet aningen övermäktigt.

Jag har börjat få mer ont igen. Smärtan har också ändrat karaktär. Förut har det gått ganska bra att jobba, men nu får jag ont av att sitta längre stunder. Rätt som det är känns det som att få en kniv in i ljumsken och att lägga sig ner känns då som det enda alternativet, och det är ju inte så lätt när man är i en kontorsmiljö.

Sedan är jag så fruktansvärt trött. Och ledsen. Och jag vaknar mitt i natten av magont. Då får jag gå upp ett tag, och då brukar det lätta. Jag har också haft en mördande huvudvärk. Migränliknande. Fast jag har också känt mig spänd i käk- och ansiktsmuskler, så kanske är det någon form av spänningshuvudvärk.

I morgon ska jag på en tjänsteresa med flyg. Jag gruvar mig väldigt för att sätta mig i en flygstol som inte tillåter att jag hasar ner i sätet en liten stund, så som man kan göra vid skrivbordet eller i ett mötesrum. Och jag har redan avböjt en middag som äger rum på kvällen. Jag kan inte veta hur jag mår då, men jag längtar redan nu efter en skön hotellsäng med en liten kudde under vänster knä. Det kan nog bli bra.

I believe in the Kingdom Come

Idag rinde jag till försäkringsbolaget för att höra om de godkänt min operation. Hon som svarade bläddrade fram mina uppgifter och.... De hade inte fått någon operationsbegäran. Hon suckade uppgivet och berättade att de inte gärna använde sig av den klinik som jag hamnat hos. "Han är en jätteduktig läkare, men administrationen fungerar inte alls. Ibland jagar vi operationsbegäran dagen innan en planerad operation och då händer det att vi inte får tag i dem ändå." Hon lovade att kontakta dem och därefter återkomma till mig.

En kort stund senare ringde hon tillbakaoch berättade glatt att det nu var en ny sköterska där, som hon fått tag på direkt! Och nu skulle det säkert börja fungera bättre, för den här nya sköterskan hade precis koll på vem jag var och hade lovat att faxa dem operationsbegäran under eftermiddagen.

Jag blev lite snopen över detta snabba byte och frågade vad denna nya person hette - men det var ju samma som jag pratat med hela tiden. Hon hade förstås tagit över en kaotisk situation från någon annan precis när jag kom in i bilden, så kanske finns det hopp om mer välfungerande rutiner framöver.

Någon timme senare ringde hon, planören, kliniksköterskan, eller vad hon nu har för titel. Och NU ska hon skicka mig informatoinen, remissen till provtagningen och frågeformuläret om MRSA. Och 4/12 gäller fortfarande.

Den som lever får se. Men jag tror jag vågar lita på det. Och att få höra att läkaren är duktig.... det kändes bra. Han må vara en usel administratör, men kan han fixa min höftled så må väl det vara hänt.

Wait, wait, wait

Inget brev från sjukhuset idag heller... De väntar nog in godkännandet från försäkringsbolaget i alla fall....