De Galna Ortopederna vs Verkligheten

Jag har inte skrivit på över ett år. Det misslyckade operationsresultatet av höger höft har dock färgat hela min verklighet på ett väldigt påtagligt sätt. Mycket smärta, först i knät, numera i ländrygg, axlar och nacke. Ilska. Sorg. Men mest vanmakt. Att jag, som ändå är en stark och normalklok person, inte kan ta mig fram och göra mig hörd i vården. Jag kämpar som mot väderkvarnar, bestående av ett antal ortopeder, som har något annat än mitt bästa för ögonen. Men jag är inte ensam i vinden. Med mig har jag snart sagt varje läkare jag träffar som inte är ortoped, min sjukgymnast, min naprapat och två ortopedtekniker, som alla ser vansinnet. Det här är vad som hänt - kortversionen:

• I oktober 2013 opererar Per Hamberg på Sophiahemmet min högra höft. Innan operationen har han konstaterat att mina ben är lika långa, och vi talar flera gånger om vikten av att det fortsätter vara så.
• Under min tidiga rehab upptäcker sjukgymnasten att mitt högra ben är alldeles för långt. Det är samma sjukgymnast som jag gått hos tidigare. Hon ser det när jag går och mäter mig efter att noggrant ha lagt mig tillrätta på en brits. Jag frågar om det är 2 cm? "Nej... det är mer..." svarar hon.
• Jag försöker så fort som möjligt få en återbesökstid hos Per Hamberg på Sophiahemmet men det blir först i januari 2014. Han säger först "Ja, det ser lite långt ut", men efter att ha mätt mig liggande, fattar han nytt grepp på måttbandet och säger därefter: "De är ungefär lika långa. Sätt en korkhäl på 1 cm i vänster sko. Du är färdigbehandlad."
• Jag sätter i en korkhäl, men det fungerar inte. Jag kan inte gå utan kränger fram, och får mer och mer ont i knät. Till slut så mycket att jag måste gå med två kryckor igen, för att höger knä inte går att stödja på pga smärtan.
• Jag kontaktar försäkringsbolaget som betalat operationen och ber om en second opinion. Jag får genast det, men hos en annan läkare på samma klinik som opererat! Jag träffar Björn Skytting, återigen på Sophiahemmet. Han säger att han mätt på mina röntgenbilder och att benet är 0,5 cm för långt. Jag ber honom titta själv, och han viftar med en linjal över knät och säger "Kanske 1,5 cm". Han ber att få återkomma. Han återkommer inte, men när jag en månad senare ber försäkringsbolaget om en ny tid ringer han upp och meddelar att benet är 0,5 cm för långt och att han inte rekommenderar någon åtgärd alls.
• Jag kontaktar försäkringsbolaget igen, och påtalar problemet med att min second opinion inte utfördes av en oberoende läkare utan av en kollega på samma klinik, och de håller med, så jag får tid hos Per Sandqvist på Orthocenter på Löwenströmska sjukhuset i maj 2014. Han mäter inte, men uppskattar med ögonmått att benet är 20-25 mm för långt. Han säger att om han sett mina röntgenbilder som är tagna direkt efter en operation som han själv utfört, så hade han blivit mörkrädd. Han tycker dock att man inte kan bedöma ett operationsresultat innan ett år gått, så han skriver en remiss på en skoförhöjning och ber mig höra av mig igen när ett år passerat, om det inte är så att det känns bättre då.
• I maj 2014 kommer jag till Olmed ortopedteknik på Södersjukhuset. Ortopedteknikern mäter benlängsskillnaden och säger: "Ja... det är ju i alla fall mer än 25 mm...". Sandqvist har sagt att man hellre ska höja för lite än för mycket, så vi bestämmer att jag ska testa med skoförhöjning på 25 mm ändå.
• I slutet av juni får jag mina första förhöjda skor. Mina knäsmärtor försvinner som genom ett trollslag. Under hösten känner jag dock hur snett och konstigt resten av min kropp ändå är. Mitt liv, inklusive mitt arbetsliv som ju kräver att jag står upp ibland, är kraftigt begränsat, och jag har ont i rygg och axlar. Jag har också väldigt ont i foten, att ha en klumpsula på skon är inte bra för alla de små benen i fötterna.
• I november kommer jag därför tillbaka till Per Sandqvist på Orthocenter på Löwenströmska. Vi talar om omoperation och han ber mig läsa på om riskerna, varav infektionsrisken är den största. Jag får remiss till en ny röntgen som ska mäta belastningslinjen genom knät och får en ny tid. 
• På Sabbatsbergs sjukhus ska jag röntgas stående. Jag kan ju dock inte stå med två raka ben, så som de ber mig, utan får bända benen på plats och hålla i mig i handtag för att inte falla åt sidan.
• Väl tillbaka hos Per Sandqvist är ståbilderna inte så intressanta. Han ger mig en ny remiss till en ny röntgen som ska visa mer exakt hur protesen sitter. Jag få också en remiss till en annan ortopedtekniker som kanske kan hjälpa till att få skorna att fungera bättre, och en remiss till Torbjörn Ahl på Danderyds sjukhus för att få ytterligare en opinion. 
• Hos den nya ortopedteknikern, denna gång på Sabbatsberg, görs en ny noggrann benlängdsmätning där jag ligger ner, alldeles rak. Resultat: 30 mm.
• När röntgenbilderna kommer ringer Per Sandqvist till mig och säger kort att "de ser bra ut". Det han inte säger är att han redan då bestämt att jag inte ska få någon ny operation.
• I januari 2015 kommer jag till Torbjörn Ahl på Danderyds sjukhus. Jag vet ju inte att beslutet redan är taget att jag inte ska få någon omoperation, utan hoppas fortfarande, men besöket hos Torbjörn Ahl blir snart det värsta läkarbesök jag varit med om. Han hånar mig, lägger min kropp som en banan och mäter benlängdsskillnaden med måttband till 1 cm, kniper ihop ögonen för att understryka att han inte tänker titta på mig när jag ber honom se hur jag ser ut, och säger att jag inte ska ha någon skoförhöjning alls. När jag efteråt begär ut journalen har han ljugit ihop en sanslös historia om mig.
• Efteråt ringer Per Sandqvist och talar in på mitt mobilsvar att jag kan ringa honom, vilket jag inte gör, eftersom jag vid det laget redan vet att han inte tänker hjälpa mig.
• Min väninna ACN som är gynekolog och överläkare inom mödravården får höra historien om detta och trycker under en påskmiddag upp mig mot en dörrkarm. Hon mäter mig när jag står på vänster, respektive höger ben. Skillnad: 3 cm.

• Under hela året har jag väldigt ont i rygg och axlar och jag går på egen bekostnad hos den naprapat som jag haft i åtta år. Hon mäter mig mycket noggrant liggandes, och får benlängdskillnaden till 2,5-3 cm.
• Jag går till vårdcentralen och ber om en remiss till naprapat eftersom det blir dyrbart att gå dit så ofta som jag behöver. Läkaren tittar på mig, säger: "Nej men oj så du ser ut..." men säger sedan att sådan naprapatbehandling inte ingår i den allmänna sjukförsäkringen.
• Uppmuntrad av min överläkarväninna gör jag en anmälan till IVO Inspektionen för Vård och Omsorg. Jag anmäler 

1. Vårdskadan i sig
2. Att ingen av de fyra ortopederna jag träffat anmält skadan som en vårdskada

• Jag får ett förvirrat svar av IVO där de lämnar anmälan utan åtgärd, främst för att jag ansågs ha haft samarbetssvårigheter med ortoped Torbjörn Ahl. Det stämmer ju verkligen, men det har ju inte med saken att göra. 
• Eftersom svaret från IVO var så förvirrat och inte ens behandlade det jag faktiskt anmält, JO-anmälde jag IVO. JO lade ner ärendet utan åtgärd. 
• Jag behövde en ny remiss för skoförhöjning och bokade därför tid hos en ortoped på Sabbatsberg bara för det. Hon säger: Oj, ja den behöver du ju verkligen, och jag får en ny remiss som gäller i fem år.

Och idag. Idag gjorde jag alltså ett nytt försök att få en ortoped intresserad av min misslyckade operation som en vårdskada. Jag besökte ortoped Åke Johansson på Aleris på Nacka Sjukhus. Han gör om Torbjörn Ahls konsttycke och lägger mig som en banan när han mäter benlängden. (Fascinerande vana hos just ortopeder! Sjukgymnaster, naprapater och ortopedtekniker är jättenoga med att ryggraden ska ligga rakt när man mäter, men ortopeder drar en ogenerat in i 45 graders vinkel.) Hans slutsats? Jo, redan innan jag kom in hade han mätt på röntgenbilderna, och hans undersökning ändrade ju inte på det han sett där. Hans slutsats var att mitt ben var en cm för kort innan operationen - och det var nytt för mig, ingen ortoped har tidigare sagt det. Och under operationen rättades dels det för korta benet till, och därutöver gjordes benet ytterligare en cm längre. Alltså hittade han faktiskt två cm. Men så kunde man enligt honom inte räkna, utan operationen förlängde bara en centimeter. Ja, jag vet. Han snurrade till det på mer än ett sätt, bland annat sa han att min ryggrad inte syns på bilden jag lagt in nedan. Och mot honom orkade jag inte vara trevlig, så nu har jag en journal där som kanske mer sanningsenligt beskriver mig som galen. Jag orkar inte med fler korkade ortopeder, som räknar och argumenterar som en påse nötter. Jag förstår inte deras syfte. Varför jobba så hårt för att mörka en så uppenbar vårdskada som min? Vad driver dem?

Men vad hände då egentligen under den ödesdigra operation som gjorde att jag nu faktiskt mår sämre än innan? Om någon duktig och klok ortoped bara kunde hjälpa mig, skulle hen troligtvis komma fram till följande:

• Jag har en liten skolios i bröstryggen. Den sitter vid skulderbladen, är dokumenterad sedan tidigare och har inget med det här att göra. Jag har numera en kraftigt krökt ryggrad i nedre delen av ryggen när jag står upp. Detta ger mig värk i nedre delen av ryggen samt nacke och axlar. När jag sitter ner syns inte denna krökning alls - detta är noggrant kontrollerat av min naprapat. Krökningen orsakas alltså av att protesen sitter fel på något sätt.
• Protesdelen som sitter i lårbenet är inte tillräckligt nerknackad. Detta ger en benlängdsförlängning på 5-15 mm.
• Protesdelen som sitter i bäckenet sitter på fel ställe. Detta ger en benlängdsskillnad på ytterligare 5-15 mm.
• Möjligen var höger ben längre, eller för all del kortare, redan innan andra operationen. Jag tvivlar på det men helt säker kan jag inte vara för det var bara den opererade ortopeden som mätte det, men det finns i alla fall journalanteckning på att mina ben innan operationen var lika långa. Men en möjlig benlängdsskillnad kan ju finnas här som försvårar den förlängning som blev. Säg 0-5 mm.
• Protesdelen som sitter i bäckenet sitter för långt ut. Detta märks eftersom jag omöjligt kan hänga på den höften, det går bara inte. På något sätt trycks bäckenet snett när jag belastar benet.  Exakt vad det gör för benlängden vet jag inte, men det påverkar funktionen helt klart.
• Protesen är också roterad. Min högerfot pekar inåt. När jag vilar i soffans divandel hamnar benet gärna i en position så att det verkligen ser ut som ett lösben, foten vilar helt på insidan. Det här påverkar naturligtvis också benets och höftens funktion. När jag står med foten rakt framåt och belastar benet, roteras bäckenet bakåt, och det blir naturligtvis också en belastning för ryggen.

Här ser man hur jag står när jag försöker stå på båda benen samtidigt.(Det går inte, jag hänger här på handtag som fanns utfällda) Notera att något är helt galet: min ryggrad försvinner ut åt höger i bild.

Så, vad gör jag nu? Inget mer precis just nu. Jag försöker träna och sköta om min ömmande rygg och värkande axlar och nacke. Jag fortsätter så klart att ha min skoförhöjning, jag får se vad ortopedteknikern och naprapaten som jag också ber om hjälp med att kontrollera resultatet säger - kanske ska jag höja upp till 3 cm, dvs så mycket som benet faktiskt sticker ut om jag håller ryggen rak.

Och till er som läser vill jag bara betona att trots att det sker ca 16 000 höftledsbyten per år i Sverige, så är det inte en säker operation. Och hur osäker den är - det vet vi ju inte. Eftersom min skada inte blivit registrerad som en vårdskada tar ingen lärdom och den syns inte i någon statistik. Jag undrar hur många vi är - vi invalidiserade.

Jag vill också passa på att tacka er som läst den här bloggen under året då jag inte ens uppdaterat. Jag får fortfarande mail varje månad, och dem försöker jag svara på även om jag inte skött bloggen.

Just another day in paradise?

För ett par veckor sedan var jag hos en ortopedtekniker för att prova ut vilken höjd på skoförhöjning som jag ska ha. Jag trodde att det skulle bli en noggrann undersökning men det hela gick på mindre än en minut.

På remissen stod det att mitt ben var 20-25 mm för kort. Jag kunde inte låta bli att anmärka att det inte var sant, det var ju det andra benet som blivit för långt. Den stackars ortopedteknikern skrattade åt det som kanske verkade vara ett skämt.

Jag fick stå på en hög plattor där man vek in valfritt antal plattor som var 0,5 cm tjocka. Ortopedteknikern hade ett verktyg som såg ut som en stor passare, som han satte på höftbenskammarna. Jag var fullt påklädd i jeans och skjorta, och verktyget satte han utanpå kläderna. Det fanns ingen spegel.

20 mm var för lite. 25 mm var också för lite. 30 mm, var det bra? Jag hade ingen aning. Jag ville slita av mig kläderna och ställa mig framför en spegel och göra det där ordentligt, men någon spegel fanns inte. Och där och då tröttnade jag ur, så som jag gör ibland, och sa att 25 mm blir nog bra, det var ju så det stod på remissen, eller hur? Inuti var jag en svart sotig klump. Tänka att INGEN har som uppgift att kontrollera hur mycket mitt ben egentligen är förlängt, och hur mycket klack jag ska ha under foten för att det ska bli bra?

Jag hade med mig två par skor. Ett par sommargåskor och ett par sandaler. De rekommenderade mig att bara lämna in ett par skor, eftersom det var dumt att göra två par om höjden blev fel. Men leveranstiden för sulningen var fyra veckor, och eftersom detta var i mitten på maj skulle jag i så fall inte få sandalerna förrän i augusti, och då är ju sommaren slut, så jag insisterade på att få göra båda skorna.

Jag får dem i mitten på juni. Just nu går jag med ca 1,5 cm klack inuti skorna. Jag kan gå, men får ont i knät och i ländryggen ibland. Det svåraste är att stå. Det är helt omöjligt att använda det långa benet när jag står, jag är helt enbent. Det kan inte vara bra för kroppen att bli vanställd på det här sättet.

Det verkar nog som om jag är väldigt bitter. Jag ÄR bitter. Främst för att jag har fått ett sådant uselt bemötande och att den här operationsskadan är helt nonchalerad av sjukhuset som orsakade den. Men jag mår ändå bra nu. Jag börjar få distans till skadan i sig, och börjar förlika mig med att jag råkat riktigt illa ut, men jag inser att jag ändå är samma person inuti. Min kropp är invalidiserad, men jag är det inte.

Jag ska få miffosulor

Jag har jättesvårt att ta in att jag framöver ska ha miffosula på ena skon. Jag hoppas ingen tar illa vid sig för att jag använder ordet "miffo" på det här viset, för i min skalle kommer det att vara en miffosula och inget annat. Jag som alltid gillat snygga skor, fick ju när artrosen kom lägga undan allt snyggt, och jämt gå i foträta walking- eller springskor. Men under några år, när alla sår och skador kring den vänstra protesen läkt och mina ben var lika långa, kunde jag ha snygga skor med klack. Det var så roligt! Att gå på fest, dansa och ha på sig klänning och ett par riktigt snygga skor - vilken lycka det var. Men inte mer, nu ska jag ha miffosula på vänster sko resten av livet.

Det visade sig dock att min försäkring inte täcker miffosuleriet. Försäkringsbolaget ursäktade sig verkligen, men det står i villkoren att försäkringen inte täcker sådant som inte läker. Mitt korta ben kommer ju inte att växa ut igen, liksom, som sjuksköterskan sa, så då gäller den inte. Så då går den ordinarie sjukvårdsförsäkringen in. Landstinget får betala det som den privatpraktiserande ortopeden ställt till med.

Första året får man tre skor sulade, övriga år två per år. Jag inser plötsligt att två skor per år inte är någonting. Vad behöver jag i år? Jo, walkingskor för sommaren som är lätta och inte svettiga, walkingskor för hösten som tål väta, vinterkängor, sandaler för sommaren, innegympaskor, ett par snyggskor till jobbet, tofflor att ha hemma, gummistövlar. Sju par. Ska jag ha några snygga skor till fest, så blir det åtta.

Idag var jag och skulle köpa ett par fina walkingskor för sommaren, som får bli det första paret ut. Inser då att det här kommer att bli svårt. Alla lätta springskor, som det ju är frågan om, har i år en väldigt flexibel sula med jack under hela foten, så att hela skon blir extremt böjlig. Sätter man en miffosula på den, så blir ju skon helt klumpig. Funkar ju inte! Måste hitta ett par som har en sula som går i ett - och det är inte lätt. Lägg där till att de ska vara diskreta så att jag kan ha dem på jobbet. Men men. Jag får leta på. För jag tänker mig inte att ha skor som jag inte trivs med. Det här måste bli bra och det måste funka!!

Third opinion

Tack vare mitt utmärkta försäkringsbolag fick jag en third opinion. Nu på ett helt annat sjukhus. Det samtalet blev ganska bra.

Den här ortopeden menade att det var svårt att mäta exakt hur mycket benet är förlängt på röntgenplåten som tagits dagen efter operationen, men att det helt klart var så att det är en förlängning både i lårbenet och i bäckenet. Båda protesdelarna sitter alltså fel. Läkaren konstaterade också att benet är 2,5-3 cm för långt rent mättekniskt på utsidan. Jag har ju också problem med att benet är roterat, och det verkar också så vid en undersökning, men exakt hur protesen sitter ser man inte på den bild som är eftersom den är tagen rakt framifrån.

Jag fick en remiss till en ortopedteknisk klinik, som bygger sulor på skor, och ett löfte om att få komma tillbaka när ett år gått, alltså i oktober 2014, om det då fortfarande inte fungerar med benlängden.

Intressant var att den här läkaren menade att man inte alls skulle slå ut den protesdel som sitter i bäckenet, utan gör man en omoperation så lossar man den del som sitter i lårbenet. Det förvånade mig, för på Sophiahemmet hade de ju bara nämnt att det är delen i bäckenet som ska opereras om, men så gjorde man aldrig, enligt den här ortopeden. Jag frågade om det var inte var svårt att ta bort den när den vuxit fast, och fick svaret att det alltid gick, och "går det inte, då spräcker man lårbenet och sätter sen ihop det igen". Jag som är livrädd för operationer och smärta och våldsamma ingrepp blev helt darrig. Att jag överhuvudtaget utsätter mig för att ens prata om sådana här saker...

Jag som har en viss konspiratoriskt läggning när det gäller Sohiahemmet, undrar om ortopederna där redan visste att det är delen i bäckenet som sitter mest fel, och att det var därför de föreslog den metoden, när det tydligen inte alls är förstahandsvalet. Sak samma, jag måste bara lägga dem bakom mig, och försöka få mitt liv med ett 3 cm för långt ben att fungera.

Second opinion, del 2, samt outning av två usla ortopeder

Läkaren, den som jobbade på samma klinik som den opererande läkaren och ändå tyckte sig lämpa sig bra för att göra en second opinion, hörde inte av sig. Själv mådde jag jättedåligt över alltihop och orkade inte ta tag i saken, förrän en hel månad gått. Då ringde jag försäkringsbolaget, som ringde honom, som dagen efter ringde mig och sa ungefär så här:

"Nja, nu är det ju så här att ditt ben är bara 5 mm förlängt och nu har det gått så lång tid att allt vuxit fast, så om vi går in och slår loss protesdelen som sitter i bäckenet, så är det stor risk att det inte blir bra, så vi har beslutat att inte rekommendera en omoperation."

Jag fick ett utbrott. För plötsligt var vi tillbaka i förnekelsen 5 mm. Efter lite tjafsande gav han med sig igen om att det då kanske var 15 mm eller så. Men vi är ju rätt många vid det här laget som nu vet att det är närmare 3 cm.

 Det blev verkligen inget bra samtal. En svaghet jag har - jag tål inte när folk ljuger mig rakt upp i ansiktet.

Mitt försäkringsbolag är dock bra. Jag ringde dit någon vecka senare. De var inte så förvånade och jag kände att jag fick stöd i min teori att de här två ortopederna höll varandra om ryggen. Så de föreslog själva att jag skulle få träffa en tredje ortoped.

Så nu är jag färdig med Sophiahemmets ortopediklinik Ortopediskt Center. Per Hamberg som opererade mig första gången med utmärkt resultat, men som var trött eller full eller bara helt otillåtet klantig under den andra operationen, kommer jag inte att träffa igen. Inte heller hans kollega Björn Skytting som tyckte att det var en god idé att åtminstone försöka lura i mig att benet bara är förlängt med 5 mm. Hur oseriöst som helst, och ett helt fruktansvärt bemötande av en patient som gått från invaliditet 1 orsakad av artros, till invaliditet 2 - halt resten av livet - och detta orsakat av rent slarv under en rutinoperation.

Second opinion

Förra veckan var det dags. Dags att träffa en ny ortoped för en second opinion om den höftled jag fick inopererad 24 oktober förra året. Det var så omtumlande för mig att jag inte kunnat skriva om det förrän nu.

Den opererande ortopeden tycker alltså att det var en lyckad operation, och att jag oturligt nog fått en förskjutning i höft eller rygg som gör att jag upplever en förlängning av benet med 1,5 cm. Sjukgymnasten säger att benet är alldeles för långt, och hon mäter det till 3 cm, och så säger hon att benet är vridet. Naprapaten som jag gått hos i många år säger att det är det värsta operationsresultat hon sett. Min rygg och mitt bäcken sitter som det alltid gjort men benet är 3 cm för långt och roterat.

Den second opinion som försäkringsbolaget bokat åt mig var på samma sjukhus som där jag opererade mig. Jag frågade om det verkligen var så lämpligt, men de försäkrade mig om att det var visserligen samma sjukhus, men olika kliniker, och att läkaren jag skulle träffa nu skulle ringa för att be mig ta ut jounalen för den hade han inte tillgång till.

Ingen ringde om någon journal. Och när jag kommer dit är mottagningen till den nya läkaren inte bara på samma sjukhus, utan i samma hus, i samma korridor. Och visst har han tillgång till journalen, för det är ju samma klinik.

Jag inleder med att fråga om han verkligen kan göra en opartisk second opinion. Han verkar stött över frågan. Eller mer irriterad för att jag frågar kanske. Men han menar att han kan det, och jag känner att jag inte har något val. Kemin mellan oss glimrar inte precis. Jag är irriterad och bitter och ledsen, och jag måste anstränga mig för att försöka vara saklig.

Jag berättar, blir avbruten, men ihärdar i att jag vill berätta, så då får jag göra det. Hur viktigt det var med benlängden. Att benet INTE fick bli längre. Att den opererande ortopeden frågad fyra gånger innan operationen hur jag ville ha det. Att han sa direkt efter operationen att "Nu är det i alla fall inte längre". Att han sa efter att ha sett röntgenplåtarna att det såg jättebra ut. Att han sa på återbesöket att jag "upplevde" en 1,5 cm förlängning. Men att benet enligt alla andra är 3 cm för långt, och att jag inte kan gå.

Han slingrar sig lite. Försöker med att ortopeden nog tänkt si eller så. Att den opererande ortopeden nog tänkt att man inte kan vinkla bäckenet för då kan leden gå ur led. Men hans argument faller platt för mina motargument, och jag ger mig inte. Om ortopeden hade satt leden där den ursprungliga satt så hade ju allt varit frid och fröjd. Efter några diskussioner fram och tillbaka blir det vi kommer fram till så här: Den nya ortopeden kan se på röntgenbilderna som togs dagen efter min operation att benet är förlängt med 1,5 cm. Han kan också se att benet nog är 2,5 cm för långt, men en av dessa centimetrar beror på min skolios.Det känns också som att just 3 cm är en magisk gräns som inte får uppnås. 3 cm är vad både naprapat och sjukgymnast mätt benlängdsskillnaden till men han kan inte se att det är mer än 2,5 trots att jag själv ser att det är 3 när han mäter när jag sitter upp. Han säger också att benet troligen var 1 cm längre redan tidigare, men att jag då upplevde dem som lika långa. Nu är det ytterligare 1,5 cm längre, och det måste man kompensera med klack i skon.

Så var vi där igen. Ortopeder verkar på allvar tro att man kan kompensera för olika långa ben genom att sätta in en klack i skon. Det vet alla vi som försökt att det kan man inte. Det finns inte ens korkhälar att köpa som är 1 cm, för de är 1 cm längst ute i bakkanten, och förlänger benet bara med kanske 7 mm. Det är för att det inte finns skor där det finns plats för mer - därför säljs det inte. Kan någon lägga in en lektion från verkligheten om detta i ortopedutbildningen?

Så jag säger att jag vill göra om operationen. Och då berättar han vilken svår operation det är. Att jag kommer för sent för protesen har redan vuxit fast. JAG KOMMER FÖR SENT. Det var ju inte jag som ignorerade röntgenplåtarna dagen efter operationen. Det var inte heller jag som mätte mina ben och ljög och sa att de var lika långa på återbesöket. Men nu var det alltså jag som kom för sent. Men man kan göra om den. Men det är en mycket svår operation, mycket svårare än en förstagångsoperation, eftersom man måste få bort en metallklump som vuxit fast.  Sjukskrivningen är 4-5 månader i stället för 3 som vid en förstagångsoperation.

Han pratar också om att det blir svårt att få ett operationsresultat som "lever upp till mina förväntningar". Jag försöker att inte visa det, men jag ser rött vid de orden. Det är naturligtvis mycket praktiskt att i en sådan här situation skylla på "patientens förväntningar". Det är helt subjektivt, omöjligt att mäta, och det lägger hela ansvaret på patienten. Men vem skulle kunna ha haft mer rimliga förväntningar än vad jag har? Jag har ju gjort en operation redan! Jag vet ju vad de kan åstadkomma om de gör rätt!

Vi bestämmer att han ska fundera. Han ska rådfråga en kollega, inte den opererande ortopeden utan en annan kollega. Och han ska fråga om försäkringsbolaget vill betala för en operation till. Och jag ska fundera på om jag verkligen vill göra om operationen.

När han står i dörren och redan vänt sig om för att gå frågar jag om de har kompetensen att göra om operationen. Kan han? Kan någon annan på sjukhuset? Frågan stör honom, och han säger att naturligtvis kan de det. Jag undrar.

Om jag är bitter? Ja det är jag. Jag är mycket bitter. Jag kan leva med att människor gör fel. Till och med  med att de är rent klantiga. Men jag är jättedålig på att klara av ignorans och rena lögner.

Second to some, del 2

3,5 månad efter operationen

Suck. Mitt ben är för långt.

Ortopeden viftade bort det hela, tyckte att jag skulle skaffa 1 cm klack i ena skon, och därmed var saken utagerad.

Sjukgymnasten rynkade bekymrat pannan och undrade hur ortopeden egentligen tänkte? Så mycket som en cm kan man inte ha bara som klack i skon. För det första får det inte plats i skon, och för det andra förstör man fotleden då.

Naprapaten blev fly förbannad. "Men hur ser du ut?? Det är ju för LÅNGT! Och roterat! Det här sitter inte i ryggen, det ser man ju direkt!" Och så mätte hon. Först när jag låg ned alldeles rakt. Sedan när jag stod upp. "Det här är ju inte klokt!! Jag vill nästan inte säga det men.... det är mer än två cm. Det är faktiskt tre."

Så nu ska jag få en "Second opinion". Det finns en sådan klausul i min sjukförsäkring. Och jag blev informerad om att ortopeden som ska göra denna "second opinion" kommer att kontakta mig för att be mig ta ut journalen så att han får tillgång till det. Han har inte hört av sig. Och kanske är det inte så konstigt. Han har nämligen sin mottagning på samma sjukhus som min opererande ortoped. På samma våning. I samma korridor. Jag undrar ju förstås hur pass oberoende denna andra bedömning kommer att bli.

Jag är så trött. Och under tiden haltar jag fram med mitt 3 cm för långa ben. Och jo. Det gör ont i knät, och i ryggen, och i själen att ha ett ben som är 3 cm för långt.

Benet är för lååångt!!!

13 veckor efter operationen

Igår var jag på återbesök hos ortopeden. Höften har ju läkt bra, så det enda egentliga problemet är ju benlängden.

Först när jag stod upp så sa han att det ju såg bra ut, men sedan när han tittade lite närmare så höll han med om att det nog var för långt. Han mätte båda benen från höftkammen till fotknölen, och då är båda benen 96 cm, men när jag står upp och ligger ner, då är det opererade benet 1,5 cm för långt. Troligen sitter därför snedheten i ryggen eller bäckenet. När han opererade mätte han överbenet från höften till knät innan operarationen och efter att han satt i protesen, och då fick han det till lika långt. Det verkar ju dock lite konstigt att jag skulle fått en 1,5 cm snedhet i rygg eller bäcken efter operationen.

Enligt ortopdeden finns det dock inget att göra mer än att han rekommenderar mig 1 cm klack i ena skon, och mer sjukgymnastik, så jag fick en ny remiss för det.

Jag tänker boka tid hos min vanliga naprapat också, så får vi se om hon kan se att jag fått någon ny snedhet som jag inte haft förut. Jag har ju gått hos henne i många år, så hon kan min kropp.

Det känns extremt ledsamt att behöva börja med klack i skon igen. Jag vet ju av 20 års erfarenhet att det inte hjälper mot ryggont, och att det också är svårt att få skorna att sitta bra. På en del skor kan man sätta en extra klack under, och det funkar lite bättre, men ont i ryggen får man oavsett. Så jag är väldigt ledsen över det här, det är jag verkligen. Ändå måste jag ju säga att det ju redan är bättre nu än innan operationen. Jag kan inte gå lika långt än som jag kunde då, långt ifrån, men jag har ju aldrig ont mer, förutom litegrann på kvällen om jag överansträngt mig. På nätterna har jag aldrig ont, och det är så härligt att kunna sova ordentligt igen. Men jag önskade ju att det skulle bli bra. Riktigt bra. Det blev det inte.

Två månader och en vecka efter operationen

Mitt opererade ben är för långt.

Tre gånger frågade ortopeden om benlängden, hur jag ville ha den. Alla tre gångerna svarade jag: Det är perfekt nu! Han lovade alla tre gångerna att göra så gott han kunde, och efter operationen sa han: "Nu är det i alla fall inte längre!" Men det är det. Jag vet inte exakt hur mycket men det kan vara flera centimeter. En väninna som jag inte träffat sedan före operationen utbrast direkt jag klev in i hennes hall: "Men gud! Det är ju för långt!!". Sjukgymnasten såg det också. Jag kan inte stå på båda benen samtidigt, för så mycket kan jag inte vicka bäckenet. Inte, inte, inte roligt.

Själva läkningen går dock bra. Jag går ganska bra utan kryckor och kan gå ganska långt. Har inte alls ont, utom när jag överansträngt mig, då skär det som en kniv i höften ner i benet, och då är det två kryckor som gäller resten av dagen. Jag måste erkänna att jag gärna överanstränger mig lite grann, i hopp om att protesen ska "sätta sig" och åka ner en liten bit till i benet. Jag vet att ortopeden sa att det kunde hända förra gången, då protesen ju inte växte fast som den skulle. Men nu har den kanske växt fast redan, vad vet jag.

Jag har återbesök hos ortopeden i mitten av januari. Jag tror inte att jag får något gehör för min klagan om benlängden, för jag vet att ortopederna viftar bort problemet med ett "då sätter man bara in en liten klack i ena skon" men jag som haft olika benlängd innan första operationen - i över 20 år - vet att det inte hjälper ett smack. Olika långa ben medför stora problem med ryggen och mot det hjälper ingen klack i skon.

Så tråkigt om min andra operation inte blev bra. På ett sätt är det ju ändå redan nu bättre än innan. Jag sover ju gott om nätterna eftersom jag slipper smärtan, men jag är rädd att ryggproblem kommer att ersätta så snart jag börjar använda benet fullt ut.

En sak som förresten inte funkar lika bra som förra gången är rörligheten. Den blev snabbt helt ok för att kunna gå och sitta och så, men att vinkla benet så att jag får på mig strumpan är fortfarande ett elände. Det går liksom inte! Jag klarar det för det mesta utan griptång, men då måste jag ligga på sängen och det kan ta flera minuter att lyckas sätta strumpan över tårna. Märkligt.

På tisdag börjar jag jobba 50% på kontoret. Jag har fått taxiresor beviljade som Försäkringskassan betalar. Försäkringskassan har precis som förra gången skött mitt ärende ypperligt. En egen kontaktperson, som är lätt att få tag i, och som hjälper till med allt. Allt har gått snabbt och blivit rätt. En ros till dem!

Sex veckor efter operationen

Förra veckan började jag jobba 25% hemifrån. Efter den förra operationen började jag jobba lite för tidigt, och jag tänkte att jag inte skulle göra om det misstaget denna gång, men i fredags var jag ändå helt slut och ångrade alltihop. Ju längre veckan gick, desto stelare blev jag och jag fick mer ont. För mycket sitta och för lite vila helt enkelt. Idag är det lördag och jag förvarnade min dotter att över helgen gäller total vila för mig. Men redan nu på kvällen mår jag bättre igen! Och jag har tagit mina allra första steg utan någon krycka alls! Snyggt är det inte, och säkert inte så smart heller, men det går, och alla sådana här framsteg gör ju att livet hemma fungerar bättre.

Jag var hos sjukgymnasten igen denna vecka. Det skulle varit mitt tredje besök där, men det blev det andra eftersom jag fick ställa in förra veckans besök eftersom jag blev sjuk. Jag fick prova att cykla, mest för att värma upp så att jag skulle kunna få hjälp att tänja höftböjaren som dragit ihop sig lite för mycket. Jag fick också testa min kära crosstrainer, som är så härlig eftersom man plötsligt får smak på att röra sig så som man ska kunna röra sig när man har två friska höfter. Gångträning, och en ny övning där jag står på det opererade benet och verkligen drar in höft, mage och rumpa så att jag blir rak. Jobbigt och smärtsamt, men det tar på de muskler som kanske kan göra så att mina ben känns lika långa igen så småningom. Jag är fortfarande orolig för att benet ska vara för långt tyvärr, men vi får se. Jag kommer inte riktigt ihåg hur länge den känslan höll i sig förra gången, så jag när fortfarande ett litet hopp om att jag verkligen ska ha två lika långa ben fortfarande.

En månad efter operationen

Nu har det nästan gått en månad.

De två första veckorna var värst. Följande två veckor har varit okej, men det har känts som om det stått ganska still. Jag blir säkert bättre, men det märks inte. Jag kan inte göra så mycket mer.

En månad efter den första operationen skrev jag så här:

• Jag går helst med två kryckor. En krycka kan gå bra inomhus, om jag behöver vänsterhanden till något. Utan krycka kan jag inte ta ett enda steg. Det gör inte längre ont att belasta, men det går liksom inte. Benet bär inte. Det här gör att jag inte klarar mig själv utan är helt beroende av andra. Jag kan t ex inte handla och få hem mat.
• Jag har nyligen slutat med smärtlindrande mediciner.
• Eftersom jag inte har ont längre så sover jag ganska bra. Jag ligger på rygg eller på den icke opererade sidan. Jag kan absolut inte sova på den opererade sidan. Det är allt för svullet så det känns som om man ligger och balanserar på en öm kudde. Förr sov jag mycket på mage - det gör jag inte nu eftersom jag får ont i ryggen av det. Det känns också lite besvärligt att ta sig ur det läget. Jag har ju också fått känselbortfall på ovansidan av tårna som gör att det känns konstigt när jag ligger på mage.
• Operationssåret har äntligen slutat vätska sig. Det är nu läkt. Jag längtar så efter att kunna gå och simma...!!!
• Att klä på sig själv går bra om man bara väljer rätt strumpor och skor. Trånga strumpor kan jag inte få på mig själv och jag skulle inte kunna knyta ett par skor. Jag når inte ner ordentligt helt enkelt.
• Igår var första gången jag gick en längre sträcka - en kilometer blev det faktiskt, fast det var lite för långt. Det besvärliga vinterväglaget har gjort att jag övat för lite på att gå utomhus. Att gå gör mig väldigt trött, men om jag då får sitta, eller ännu hellre ligga en stund, så är jag snart okej igen.
• Jag använder inga förhöjningskuddar och behöver ingen höjd toasits längre. Jag kan ta mig ur vilken soffa som helst tack vare ett starkt högerben. En saccosäck skulle jag dock inte ge mig in på!
• Korta pass ska det vara. Sitta går bra - men inte för länge. Gå - korta sträckor. Stå - mycket korta stunder. Att laga mat är besvärligt, det blir för länge att stå. Ligga - det bästa!

Det stämmer ganska exakt med läget nu. Jag är dock inte alls lika svullen på den opererade sidan, och såret är helt läkt och jättefint. Jag kan nog snart sova på den sidan. Jag har också lite bättre rörlighet tror jag. Jag kan inte knyta skorna, men jag är mindre stel än förra gången. Jag har dock inget urstarkt ickeopererat ben att förlita mig på denna gång. Soffan är väldigt besvärlig att ta sig ur, och jag vill inte vara utan toaförhöjningen. Jag minns att mitt ickeopererade ben var väldigt starkt förra gången, riktigt så är det inte nu. Jag har dock bättre styrsel på det opererade benet denna gång. Jag förstod ju inte då att nervskadan jag fått gav en muskelförsvagning. Den nervskada jag fått nu slår nog mest på ytkänseln, för jag har hyfsad styrka i det opererade benet denna gång. Dock är det lite konstigt att gå när man inte känner foten riktigt som man ska.

Igår var jag hos sjukgymnasten för första gången. Samma duktiga, petiga sjukgymnast som förra gången. Förra gången jobbade vi för hårt. Lade på så mycket vikter i träningen att det nog gjorde att protesen inte växte fast som den skulle. Visa av den erfarenheten blir det mycket lugnare denna gång.

Mitt opererade ben har känts alldeles för långt och helt kobent. Det tog dock ungefär en kvart för sjukgymnasten att hjälpa mig att lägga över tyngden, hindra knät från att åka in, och spänna på utsidan så som man ska och... tada.... Jag tror baske mig att jag har rätt benlängd. Tänk vad en bra sjukgymnast kan göra! Det känns helt galet att stå som hon säger åt mig, men det blir ju rätt då! Så nu är det träning, träning, träning som gäller. Blir trött bara jag tänker på alla timmar jag nu ska lägga på rehab. Men det ska ju bli BRA! Så jag sätter igång idag.

Mitt program denna första vecka är 3*12 av följande:

• Ligga på rygg med en 20 cm hög rulle under knät. Pressa ner knät och spänn lår, mage och rumpa. (Här måste jag hålla fokus på att inte vrida in knät för att komma bort från den felaktiga kobenta positionen jag lagt mig till med)
• Ligga på rygg med knäna uppdragna. Pressa ner det opererade benets häl och spänna mage och rumpa.
• Ligga på rygg med knäna uppdragna. Fälla ut det opererade benet till sidan och tillbaka upp (utan att ta in det för långt som jag så gärna vill)
• Tåhävningar. Foten rakt fram (inte inåt) och höften rak (inte roterad)
• Lyfta det opererade underbenet bakåt från stående. Rak höft.
• Stå framför en spegel och träna på att hålla höften rak, foten rakt fram och belasta det opererade benet så att jag väger lika mycket på båda benen.
• Träna på att gå "riktigt", rakt och fint, upprätt, utan att hänga på kryckorna.

Pepp pepp. Hundpromenader och zumba i tankarna, så ska det nog gå.

2 veckor efter operationen

Tiden fram tills nu har inte varit rolig, men nu börjar det vända!

Jag har kunnat dra ner på morfinet, och nervsmärtan i foten har lugnat sig. Den där vassa smärtan vid protesspetsen i lårbenet har också börjat tona bort.

Idag tog jag de första ordentliga stegen med bara en krycka. Det är A och O att kunna gå med en krycka när det gäller att klara sig själv. Jag kan ännu bara ta några futtiga steg, men det räcker för att kunna flytta den där kaffekoppen från bänken till bordet och för att ta fram saker ur kylskåpet.

Nätterna är kämpiga. Jag stelnar otroligt av att bara ligga i en ställning, och måste resa mig upp ungefär varannan timme för att bli av med värk och träsmak. Detta tycks vara en värk som ingen medicin rår på, jag undrar varför det är så.

Jag har jämfört lite med förra operationen, och fast det gått bättre denna gång så har det inte gått fortare att nå vissa milstolpar. Det tar kanske bara den tid det tar, oavsett upplevelsen.

Det opererade benet känns fortfarande för långt, och jag är extremt kobent. Det är dags att försöka finslipa gångträningen nu när jag faktiskt kan stödja på benet igen. Det svider ordentligt i såret, men det är ju inte så konstigt, det är ju de avskurna musklerna på utsidan av benet som man håller upp kroppen med, och de är förstås inte riktigt läkta ännu. En stor skillnad från förra gången dock: Jag har stadga på benet i sidled. Det märks tydligt när jag ligger på sängen med knäna uppdragna. Efter förra operationen hade jag ingen som helst styrsel på benet om det råkade falla inåt eller utåt, nu har jag full koll. Det var förstås nervskadan som var värre den gången, fast jag trodde då att det bara var de avskurna musklerna som inte fungerade. Jag fick ju samma nervskada nu, men lindrigare. Har ingen känsel på översidan av foten, men styrkan i benet verkar vara hyfsat okej alltså, vilket är mycket, mycket positivt.

Efter tre veckor är det dags att träffa en sjukgymnast, och jag försöker nu få fatt i samma som jag hade förra gången. Den gången blev det ju helt fel, med alldeles för hård träning, men nu vet i alla fall jag bättre, och jag gillade verkligen henne för att hon var så noggrann och faktiskt rent av petig.

Idag kommer hundarna hem igen. Så härligt! Jag längtar otroligt till när jag kan gå ut med dem igen. Har verkligen ingen aning när det kan låta sig göras. Idag ska jag dock ta första promenaden utomhus när min dotter kommer hem från skolan. Målet är konditoriet som ligger i samma hus som jag bor - en promenad på flera meter alltså! Värt en biskvi, ellerhur!

8 dagar efter operationen

Det har varit en tuff vecka. Jag förstår inte varför jag inte fick långtidsverkande smärtstillande (Oxycontin) utskrivet men i onsdags morse ringde jag direkt och fick det också direkt, plus mer av de smärtstillande som man använder vid smärtgenomslag (Oxynorm). Sakta blev jag av med de vassa smärtorna, de som jag har så svårt att klara. Kvar är molvärk och stelhet samt smärta om man rör sig fel. Jag har ont i det opererade benets knä vid belastning också. Det känns som om man går på insidan av knät - helt snett - och jag försöker hålla in benet nu och hoppas det blir bättre.

Jag har fortfarande mycket hjälp här hemma. Jag tycker att man kan klara sig själv när man kan ta upp en krycka som man tappat på golvet, och kan klara sig att förflytta sig med en krycka i ett par steg, så att man kan flytta en kopp te från bänken till bordet. Där är jag inte än, men till helgen tror jag det kan gå om det fortsätter som nu.

Idag kom hundarna tillbaka. Så härligt att ha dem igen. De hoppade mot mig, men det gick faktiskt bra eftersom jag är rätt stadig nu. Hunden Viktor är mycket fundersam över mitt sår. Han nosar försiktig och lägger bekymrat huvudet på sned och ser ut att undra vad i all sin dar som hänt mig.

Dagarna går numera bra. Det är svårt att hinna äta frukost på en sittning. Jag får ta filen först, sen lägga mig och vila en liten stund, och sen ta smörgås och te. Jag sover mycket. Kan nu ligga i en fällbar vilfåtölj så jag kan titta på tv, även om den är lite svår att komma i och ur. Jag har duschat med en mycket bra duschpall. Den är mycket stadig och bekväm och har stora hål som man kan trä ner duschhandtag och slang i så man inte tappar dem. Förbandet över såret ska hålla att duscha med, men jag tejpade ändå över plast för jag vill inte riskera att det lossnar. Förra gången lossnade det och jag fick en liten infektion i såret, och det vill jag inte riskera igen.

Jag har skickat in sjukskrivningsintyget till min arbetsgivare, som i sin tur skickar det vidare till försäkringskassan efter 14 dagar. Jag hoppas att allt med försäkringskassan går lika smidigt som förra gången.

Hemgång

Fyra dagar efter operationen

Efter en besvärlig natt när jag kände att sjukhusets mål att dar ner morfinet inte lyckades - det blev lika mycket som vanligt - var det dags att förbereda sig för hemgång.

Jag hade ju inte duschat sedan innan operationen utan bara tvättat mig, allt för att försöka vara mer rädd om förbandet denna gång. Förra gången lossnade det direkt jag kom hem och därefter fick jag problem med ett vätskande sår som tog lång tid på sig att läka ordentligt. Men nu skulle det i alla fall bli hårtvätt till sist, och detta utan att blöta förbandet. Med duschpall och vältrimmade (nåja) magmuskler som gjorde att jag kunde luta mig in bakåt i duschen gick det bra. Utan griptång kunde jag dock inte klä mig själv så för det fick jag ringa på hjälp.

Efter en välbehövlig vila kom sjukgymnasten. Jag passade verkligen på att fråga om allt som hänt runt min förra operation, med möjligen för mycket träning och en protes som inte växte fast. Hon svarade att nej, det är omöjligt att träna så mycket så att det stör själva protesläkningen, det skulle i så fall vara om man lade på vikter... Hmm.... Jahaa... Jag berättade inte precis allt om hur mycket jag tränat förra gången eftersom det kändes lite skämmigt,  men det blev ändå helt tydligt att man  INTE ska träna så mycket och så hårt som jag gjorde förra gången. Under de tre första månaderna räcker benets egen belastning. Man ska göra alla de vanliga tråkövningarna varenda dag, och sedan komplettera med promenader som är underskattat i höftprotesläskningssynpunkt. Utöver det ska man inte göra just mycket mer än att se varenda TV-serie som finns och betrakta livet utifrån ett soffperspektiv.

Därefter var det trappträning och lite gångtips. Benet känns fortfarande för långt och som om det blivit helt kobent, men troligen är det en balansgrej. Jag har levt mitt liv den senaste tiden genom att hänga på vänsterbenet och då åker höger höft nedåt och då får benet inte riktigt plats under - det känns helt enkelt för långt. Om jag rätar upp bäckenet så bör det med tiden kännas rätt.

Till sist kom ortopeden. Jag fick recept på avledon, Xeralto-tabletter för att slippa ta sprutor med blodförtunnande själv och snabbverkande morfin. Bara 14 tabletter och max 4 per dag. Jag kommer att ligga på maxdos och då räcker de i 3,5 dygn??? Jag finner mig inte snabbt nog för mer än en lam protest, som ortopden avbryter ganska snabbt (liksom det mesta annat man säger, han är av den avbrytande sorten) och säger att jag får ringa om jag behöver mer. Och det är väl fine i och för sig. Jag får en sjukskrivning på tre månader, och jag vet inte om det är grundat på erfarenhet från förra gången men då hade han mer fokus på att jag kunde börja jobba när jag kände att det gick bra, denna gång var det mer betoning på att jag ska ta det lugnt och försöka ta vara på sjukskrivningen för att vila och läka. Och i det skick jag känner mig nu känns det som en klok och god idé förstås.

Sedan var det dags att åka hem. Min dotter kom och hjälpte mig att packa och vi åkte taxi hem. Resan hem efter förra operationen var hemsk. Varje litet gupp i gatan gjorde fruktansvärt ont, och det var fantastiskt hur många gupp det fanns och finns i Stockholms gator. Den här gången var det en helt annan resa, guppen kändes men inte farligt alls. Det ÄR mycket bättre denna gång. Men fortfarande så himla jobbigt.

Väl hemma mår jag illa och är helt slut, och måste slänga mig direkt i sängen. Hundarna är lika lyckliga och glada att se mig som jag dem, men snart kommer ena hundens husse och säger att fått några extra dagar ledigt och kan ta dem bägge tills på fredag, och då känns det faktiskt som en bra idé. De har det så mycket bättre hos honom nu, och då kan jag slippa vara rädd för rivstarter över mitt operationssår tills jag läkt lite mer.

Hemma funkar plötsligt ingenting. Enormt svårt att gå på toa. Kan inte sitta i fåtöljen. Kan inte sitta upp tillräckligt länge för att äta middag. Ont ont. Fötterna domnar, handen domnar, höften skär, foten skållas. Den brinner inte men det bränns rejält. Ont i ryggen. Ingen aptit. Till slut ger jag upp, och då tar det fyra personer 20 minuter att få mig i säng. Helt otroligt med allt som ska fixas så jag ska klara min natt själv. Min dotter är förstås här, men också min mamma och min son och hans flickvän som alla springer runt efter mina instruktioner. Jag uppskattar dem enormt men orkar inte vara trevlig, men jag tror de förstår. Min syster smsar: Jag ringer sen! och jag svarar: "Nej gör inte det". Det är jobbigt att dra hur man mår och hur det är med alla som bara vill vara snälla och som säkert uppriktigt undrar. Och inte så många förstår. Som i en chat med en vän på kvällen:

- Kan du sova om nätterna?
- Nej. Nervsmärtor.
- Hade du det sist du opererade dig?
- Ja, fast då var det ännu värre. Måste vila nu. Kram
- Det låter bra att du är bättre nu! :) Vila du...

Och det är en så socialt korrekt slutsats från vännens sida, men det blir så fel i min värld. Att det är bättre nu än förra gången, betyder inte att det är det minsta bra nu. Att man kan ha det värre gör det inte lättare att uthärda nuet. En wordfeudvän tyckte att jag skulle lägga ordet ÄRKEYNK som en beskrivning av mig själv och för att det om det finns med i ordlistan skulle ge mig gott om poäng. Den synvinkeln passar mig bättre. Jag är ett ärkeynk och tänker vara det tills jag mår bra igen, då ska jag slänga smileys omkring mig, acceptera socialt accepterade koder som har för avsikt att dämpa en situation som annars kan bli obehaglig, och vara glad och lycklig igen!

Och första natten hemma, hur blev den? Hemsk. Men nu är det förmiddag och lite lättare igen. Vila, röra på sig, vila.

Tre dagar efter operationen

Sista heldagen passerar utan att något dramatiskt händer. Smärtlindringen fungerar. Jag får mer besök, och kan börja gå rundor utanför rummet, även om det tar mycket kraft.